Turkiet och EU

Många är åsikterna kring Turkiets eventuella medlemskap i EU. Jag tillhör dem som tror att konceptet privilegierat partnerskap har stor potential vad gäller att utveckla unionens relationer till grannländerna. Skulle vilja tipsa om min kristdemokratiske kollega Martin Källstrand bloggande i detta ämne. Dick Erixon har också tagit upp ämnet, och kommer till slutsatsen att Europa helt enkelt saknar förmåga att hantera den utmaning som ett turkiskt medlemskap skulle innebära. Erixons dom mot europeiska politiker är hård:

Europa saknar helt enkelt ryggrad. Och om man låter den sortens personer förhandla, är det detsamma som att ge bort allt man äger och har. Europa kan ju, som någon sa, inte ens ”integrera” de 10-20 miljoner muslimer som redan bor i Europa, hur skulle man då kunna agera rättfärdigt, bestämt och respektfullt gentemot Turkiet? (Turkiet en svår nöt)

Jag anser att den största kritiken bör gå till de politiker, bland annat president Chirac, som i en grandios kombination av spelad generositet tillsammans med politisk feghet lyckas vara pådrivande för inledandet av medlemsförhandlingar med Turkiet samtidigt som man utlovar folkomröstning i hemlandet om huruvida Turkiet skall få bli med i unionen eller inte. Eftersom bland annat Frankrike motsatt sig skrivningar om privilegierat partnerskap så blir ju Chiracs alternativ föga inkluderande för Turkiet: en mycket stor majoritet av den franska befolkningen motsätter sig turkiskt medlemskap, och om det skulle bli ett nej i Frankrike så finns inte det alternativ som privilegierat partnerskap utgör.

Frihetskämpen Payá

Svenska Dagbladet skriver idag i Mannen som Castro vill tysta om kristdemokraten Henrik Ehrenbergs bok Kuba Inifrån och demokratirörelsens förkämpe Oswaldo Payá:

När man läser om Oswaldo Payá går tankarna till Solidaritetsrörelsen i Polen, snarare än till contrasgerillan. Denne man är inte i första hand antikommunist, utan en person som utgår från sitt eget perspektiv på samhället, grundat i den katolska socialläran. Betoningen ligger på att vara för något, inte på att vara mot något annat. I detta kan ligga en enorm kraft. Det lärde vi oss av det som hände i Polen.

Det är angeläget att Europa och USA uppmärksammar det förtryck som Kubas befolkning utsätts för. Europas agerande har dock inte präglats av någon starkare vilja att stödja demokratirörelsen på Kuba, då bland annat man vikt sig för den kubanska regimens önskan om att europeiska länder inte ska inbjuda dissidenter till ambassadernas mottagningar i Havanna. Den spanske premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero har varit en viktig aktör för att möjliggöra Europas undfallenhetspolitik gentemot regimen i Havanna. Den amerikanska politiken har i sin tur i alltför hög utsträckning styrts av exilkubanernas kompromisslöshet, vilket bland annat gör att den amerikanska blockaden mot Kuba kvarstår. Blockaden har tyvärr visat sig motverka sina syften, då Castro likt andra diktatorer använder ”en yttre fiende” för att legitimera makten, tillkortakommandena och repressioner mot oliktänkande.

Önskvärt vore att Europa och USA agerar gemensamt, grundat på en gemensam vilja att främja frihet och demokrati på Kuba. Bort med Zapateros eftergiftspolitik och bort med den amerikanska blockaden. Arbeta istället för riktade sanktioner och åtgärder som slår mot regimen och som främjar demokratirörelsen på ön.