Äktenskapslagen reglerar inte kärlek

Kristdemokratens chefredaktör Maria Wilhelmsson skriver idag om äktenskapet och om yttrandet om äktenskapsutredningen från Anders Agell,  professor emeritus i civilrätt och expert i familjerätt, Lagen om äktenskap har inget med kärlek att göra: Dagens lagstiftning bygger på att familjen uppfattas som en av samhällets viktigaste byggstenar. Familjen är en önskvärd och skyddande miljö för barn att växa upp i. Äktenskapslagen är till för att stärka och stötta familjebildning och att förändra lagen kan på sikt försvaga familjens ställning, befarar Anders Agell.Men varför skulle det försvaga äktenskapet om även samkönade par finge gifta sig? Här argumenterar Anders Agell genom att beskriva dagens ideologiska strömningar som inbegriper en negativ inställning till äktenskapet och till den så kallade heteronormativiteten överhuvudtaget. Det här synsättet är framträdande i tongivande kretsar. Om en förändring av äktenskapslagstiftningen drivs fram kan den ses smo en del i denna ideologiska strömning som sannolikt inte har stöd hos majoriteten i befolkningen. Det är denna ideologidrivna argumentering som kristdemokraterna bör bemöta med kraft. Nejet till samkönade äktenskap är till fromma för såväl barn som vuxna och samhället i dess helhet.Det är onekligen lite förvånande att många av de radikaler som till vardags slåss mot att folk ska gifta sig och bilda familj, nu helt plötsligt tycker att det är viktigt att alla ska få gifta sig. Det känns inte spontant som att det är omsorgen om familjen som står i centrum. Wilhelmsson kommer senare i artikeln in på den påstådda kopplingen mellan äktenskapslagen och kärlek: Att ingå äktenskap eller partnerskap är likvärdiga symbolhandlingar för att befästa en kärleksrelation. Själva lagstiftningen har inget med kärlek att göra.

Precis! Äktenskapet tillkom för 1000-tals år sedan just för att det kan bli barn och att det därför behövs ett ramverk kring detta. Makthavare har aldrig kunnat kontrollera om de som ingår äktenskap tycker om varandra eller inte. Därför handlar äktenskapslagstiftningen inte om någon gradering av kärlek utan just om en relation kan leda till barn eller inte. Det kan ju också finnas alla möjliga alternativa rättskydd för de individer som vill leva ihop. Och för homosexuella par finns ju idag det i form av partnerskapslagstiftningen, vilket ger samma juridiska rättigheter som äktenskapslagstiftningen.

Finns borgerlig kulturpolitik?

Jag ska snart göra mitt första besök vid Moderna Muséet. Bakgrunden är en kulturpolitisk seminarieserie i regi av Timbro, med syfte att öka kunskapen och intresset för kulturpolitiken bland unga borgerliga politiker.

Det är ett bra initiativ, för känslan jag har är att stora delar av borgerligheten famlar i blindo när det kommer till kulturpolitiken. Vi kan inte riktigt bestämma oss om vågar vill ta strid med kulturradikalerna (inte minst exemplet Mana visar på en ganska stor räddhågsenhet), om vi tycker att kultur är en offentlig angelägenhet eller inte och huruvida det finns bra och dålig kultur samt vilka faktorer som bör vägas in i en sådan bedömning. I brist på en tydlig agenda dominerar vänstern spelfältet fullständigt. Nämner man ordet ”kultursida” så tänker åtminstone jag snarare på Marx och Habermas än på Johann Strauss eller Evelyn Waugh.

I Västervikstidningen skriver Magnus Nilsson strålande om avsaknaden av borgerligt självförtroende i fråga om kulturpolitik, Norrmalmstorgssyndrom och borgerlig kulturpolitik:

Utgången av debaklet kring tidskriften Mana är ett symptom för det borgerliga hukandet. En vänsterradikal och antisemitisk tidskrift vars chefredaktör beslagits med att ha ljugit ihop artiklar av en fiktiv medarbetare får behålla sitt statliga stöd på över en kvarts miljon kronor.

…Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.

Därför är det inte konstigt att den borgerliga kulturpolitiken hukar bakom utredningar och saknar inriktning.

I KDU finns det många olika infallsvinklar på kulturpolitiken, och jag hoppas att vi framöver kommer formulera en slagkraftig kulturpolitik och en svidande kritik mot den borgerliga håglösheten. Innan dess nöjer jag mig med att besöka Andy Warhol-utställningen på Moderna och i likhet med Sophia Blomqvist konstatera att yttrandefrihet är en sak och rätt till skattepengar något helt annat.

Speechless

Talking points: Hope, inspiration, vision. Inte så mycket mer…

Tipstack: Mathias Sundin

Så förstör vi staden: Rivningshysteri eller de små stegens tyranni

När en byggnad ska rivas motiveras detta ofta med att kvarteret (t.ex. Klarakvarteren) eller byggnaden (t.ex. Gula Villan i Karlstad) är alltför nedgången för att kunna renoveras, trots att betydligt mer avancerade arbetet gjorts många gånger tidigare. I själva verket handlar det om att kortsiktiga politiker ofta struntar i hur den stad som de lämnar efter sig faktiskt kommer att upplevas av framtida generationer.  Att en byggnads funktion spelar en avgörande roll är naturligtvis helt i sin ordning, men frågan är om det måste ske på bekostnad av det vackra och sköna?

Att gå tillbaka och läsa om rivningshysterin på 1950- och 60-talen gör mig verkligen provocerad. Det var rena julafton för politiker som utan någon tanke på de långsiktiga konsekvenserna hade en fix idé om hur hela stadskärnor efter grävskopornas jobb skulle få ge plats åt avskalade lådbyggnader. Att de arkitektoniska idealen kunde gå så käpprätt åt skogen är också djupt tragiskt.

Idag är det svårare för rivningsglada politiker att få sin vilja igenom på samma sätt som Stockholms rivningsgeneraler Helge Berglund (s) och Hjalmar Mehr (s). Nu rivs istället byggnaderna en i taget, vilket gör att man nu liksom då kan sätta planerna i verket utan att jobbiga folkstormar uppstår. En som förstått detta är Karlstads kommunalråd Håkan Holm (s).

Som Hammaröbo så är Karlstad naturligtvis staden i mitt hjärta. När jag ser hur staden förfulats med åren så kan jag därför inte bli något annat än arg, ledsen och besviken. Arg för att viljan att bevara kulturmiljöerna lyst med sin frånvaro. Ledsen för att jag aldrig kommer kunna uppleva de vackra  Karlstadsmiljöer som försvunnit i grävskopornas käftar. Besviken därför att gamla byggnader fortfarande får ge vika för ”progressivitet” och ”framåtskridande”.

På bloggen Bilder och historier från det gamla Karlstad hittar jag en trestegsserie som åskådliggör hur förvandlingen ibland sker successivt. I detta fall handlar det om hörnet av järnvägsgatan och hamngatan i Karlstad:

Ovan: Hotel Kung Carl. Ett av de mest dekorerade och påkostade hus Karlstad har haft. Det första mötet med Karlstad när tågresenärerna kom ut från centralstationen.

Ovan: Samma hus på 1970-talet, men anpassat till den nya tidens mer sparsmakade arkitektoniska ideal. . Alla dekorationer på fasaden har hyvlats av, tinnarna och tornen har kapats bort och taket har planats ut.

1986 revs hela kvarteret och Hotel Kung Carl, Stadskällaren och Cafe Royal på Drottninggatan ersattes med Duvanhuset. Ytterligare ett steg mot Det Nya Karlstad hade tagits.

Ja, jag är nostalgisk. Men att ta del av gamla bilder och beskrivningar av hur min hemstad brukade se ut ger också lärdomar. Två sådana lärdomar är att alltid ta hänsyn till de kulturhistoriska värden som en byggnad besitter och alltid tänka på efterkommande generationers behov av en mänsklig och vacker stadsmiljö. Självklart kan orter och städer inte se ut som de alltid gjort, Stockholm är inte Bullerbyn men låt det aldrig bli Kaliningrad.

Länktips:

Bilder och historier från det gamla Karlstad

Operation Karlstad

Carlstads-Gillet

Karlstad Lever

Ps. Stadsplaneringen verkar äntligen ha blivit en politisk stridsfråga i Karlstad kommun, tack vare mitt eget parti:

– Vi måste diskutera stadens utveckling i stort. Nu ser vi de små stegens tyranni. Man bygger lite här och lite där, och plötsligt befinner vi oss i en förändrad stadsbild som vi kanske inte vill ha.

Peter Kullgren upplever en oro hos allmänheten runt de stora förändringarna i stan, en oro som måste tas på allvar säger han.
– Man känner att Håkan Holm drar i väg lite väl mycket. Nu vill han ha villor på taken också. Och allt han kommer på avslutar han med ”det här skulle sätta Karlstad på kartan”. Men att ha Karlstad på kartan som stan med den tokigaste arkitekturen är kanske inte så kul.

”Tronföljaren bör bli det kubanska folket”

Kubas brutale diktator Fidel Castro har släppt ifrån sig makten, men tyvärr inte till folket utan till sin 76-åriga ”lillebror” Raùl. Istället för att demokrati efter Fidel får Kuba alltså nepotism.

Det finns dock fortfarande hopp för det kubanska folket. När Fidel börjar tappa greppet om makten kan det uppstå ett vakuum som ett fritt och demokratiskt Kuba kan återuppstå ur. Förhoppningsvis kommer den dagen förr snarare än senare.

Tills dess kommer vi i KDU göra vad vi kan för att fortsätta stödja kampen för en fredlig övergång till demokrati, inte minst genom att uppmärksamma oppositionens arbete för ett fritt Kuba.

Oppositionsledaren och kristdemokraten Oswaldo Payá kommenterar Fidel Castros avgång i DN, ”Tronföljaren bör bli det kubanska folket”: ,

Paya ledde det så kallade ”Varela-projektet”, som samlade in tiotusentals namnunderskrifter med krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Projektet fick ett abrupt slut när den politiska polisen grep och fängslade 75 dissidenter 2003.

- Nu krävs ändrade lagar för att få till stånd respekt för mänskliga rättigheter, fria och rättvisa val, och ett frigivande av de politiska fångarna, säger Paya.

Fråga till våra EU-parlamentariker

Är ganska nyss hemkommen från Jönköping, där jag talade på Kristdemokraternas årsmöte. Där kom jag bland annat in på att EU-diskussionen måste handla om vilka beslut som ska fattas snarare än hur de ska beslutas.  EU måste rikta fokus på stora frågor som energi, säkerhet, miljö och fattigdomsbekämpning, snarare än att ständigt fastna i en evig debatt om den institutionella strukturen.

Men de europeiska finansministrarnas beslut om att rekommendera ansvarsfrihet för 2006 års budget är ju inte det steg i rätt riktning som EU behöver just nu. För faktum är att den innehåller en mängd fusk och felaktigheter, Kommissionär tvår sina händer kring EU-budgeten:

Som vanligt var ministrarna villiga att rekommendera ansvarsfrihet även om EU-budgeten enligt revisorerna i år igen innehöll åtskilliga felaktigheter. Bara Hollands finansminister Wouter Bos röstade emot, enligt ett uttalande för att flera andra medlemsländer tillåter sig att se mellan fingrarna med finanserna.
Tolv procent av stöden till regionalpolitiska fonder har betalats ut fel år 2006, enligt revisorerna.

Jag läser också i en debattartikel i Daily Telegraph att tiotals miljoner kronor avsedda för jordbrukssektorn istället gått till golfbanor.

Kanske ingen tillfällighet att EU-revisionen, för trettonde året i rad (!), vägrar att godkänna budgeten.

Det är i slutändan EU-parlamentet som beviljar eller nekar ansvarsfrihet. Det ryktas om att budgetkontrollutskottet i själva verket överväger att bevilja ansvarsfrihet denna gång, vilket Europaparlamentet faktiskt kan rösta för att inte bevilja ansvarsfrihet. Detta gör mig väldigt nyfiken på hur våra kristdemokratiska parlamentariker Anders Wijkman och Lars Wohlin ställer sig till detta, så jag skickade dem nyss följande fråga:

”Med anledning av att Europeiska Revisionsrätten för trettonde året i rad, i detta fall för budgetåret 2006, avstyrkt ansvarsfrihet för Europeiska Unionens budgetrapport, avser du att rösta för att bevilja eller neka ansvarsfrihet för kommissionen?”

Jag återkommer med svaren så fort jag fått dem.

Om någon hugad moderat läsare av denna blogg avser att fråga finansministern varför han inte valde att följa den nederländska linjen, återkom gärna med svaret så publiceras det här.

Det bästa som kan hända EU är en ordentlig uppgörelse med den institutionella kultur som nu riskerar att sätta bilden av det europeiska projektet hos många européer. Sveriges regering och svenska EU-parlamentariker borde göra vad man kan för att åstadkomma ordning och reda i finanserna.

Ringborgs utredning minst sagt en besvikelse

Erland Ringborgs utredning är minst sagt en besvikelse. Istället för ett förslag som skulle öka de enskildas frihet i Sverige föreslår Ringborg att statens makt ska utöka och ytterligare en del av det civila samhället ska inlemmas för att bli ett slags statligt husgeråd.

Studentkårerna gör många gånger ett viktigt arbete och det är inte fel att stötta detta engagemang, men det måste komma underifrån. Men Ringborgs förslag frikopplar kårerna från studenterna och de blir istället likt statliga myndigheter, med årliga anslag. Det är fullkomligt oacceptabelt och jag förutsätter att regeringen kommer att komma fram till en annan slutsats. Sverige behöver inte större offentliga utgifter eller fler bidrag, och absolut inga fler statligt organiserade föreningar.

Att det går att bygga upp bra studentverksamhet underifrån är nationerna i Uppsala (och Lund) ett tydligt bevis på. I Uppsala har nationsobligatoriet i praktiken varit avskaffat i över 30 år men ändå väljer ca 90 % av studenterna (enligt utredningen) att ansluta sig till en nation för att ta del av deras verksamhet. Istället för att inte uppifrånperspektivet borde Ringborg ha gett fler förslag på hur man kan stötta studentengagemang underifrån. Där kan bevarade skattelättnader vara en del av lösningen.

KDU och barnavdrag på svenskans ledarsida

I en krönika i dagens tidning skriver Elise Claeson om triangulering, och nämner i sammanhanget KDU och vårt förslag om barnavdrag, Nygamla värderingar växer i globaliseringens spår:

Marknadsundersökningsföretaget United Minds har visat att bildning och gott föräldraskap ger hög status, och att pengar på banken gör oss friskare, mer jämställda och mer företagsamma.

Dessa nygamla värden upptäcks nu av global­triangulerande politiker, som vågar tänka utanför Sverigeboxen.

Kristdemokraternas ungdomsförbund distanserar sig från vårdnadsbidraget och föreslår ett överförbart skatteavdrag om minst 50000 kronor per barn. Ett liknande förslag har framförts av ekonomen Anne-Marie Pålsson (m).

Ute i världen anses det civiliserat att ge barnfamiljer rejäla skattelättnader. Starka familjer ger starka samhällen (och mindre stat).

Mer gemenskap och mindre stat. Så skulle en kristdemokratisk ambition för framtiden kunna formuleras, och barnavdraget handlar just om att statens omfattning faktiskt kommer att kunna minskas när familjerna är starka och kan stå på egna ben. Det är dock på sin plats att betona att vårt förslag om barnavdrag inte står i motsättning till vårdnadsbidraget. Istället handlar det om att vi i KDU vill lyfta frågan om en kristdemokratisk familjepolitik bortom vårdnadsbidraget.

Varför Lilla Karachi egentligen är i blockad

Bilden togs i lördags när SAC blockerade Lilla Karachi på Lilla Nygatan i Gamla Stan

Debatten om syndikalistfacket SAC:s blockad mot restaurangen Lilla Karachi har av en del beskrivits som en konflikt liknande den som ägde rum förra året mellan Wild n’ Fresh och HRF. Eller som det hela beskrivs i av Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet, ”Syndikalisterna hotar i värsta utpressarstil”.

På bordet ligger i stället en i princip ordinär rättstvist där SAC kräver Lilla Karachi på pengar, ett krav som krogen ­bestrider.

Men konflikten är mer än en ordinär rättstvist. Den handlar istället om att SAC i oktober förra året beslutade att återinföra den så kallade Registermetoden, som användes av syndikalisterna under 1920-talet. SAC har upprättat ett Register för papperslösa arbetare, det vill säga personer utan permanent arbets- och/eller uppehållstillstånd. Eftersom dessa personer saknar arbetstillstånd så har de inte heller några rättigheter på arbetsmarknaden. Detta har skapat en situation som gör att många människor hamnar på arbetsmarknadens skuggsida. SAC organiserar dessa och kräver att arbetsgivare skriver på avtal i enlighet med Registermetoden. SAC beskriver principerna för denna på sin hemsida (LS=Lokala Samorganisationer):

1. LS fastställer priset på arbetet.

2. Arbetsköparen accepterar priset.

3. LS förser arbetsköparen med arbetskraft, denne berövas därigenom sin rätt att själv anställa och avskeda.

4. De som tar anställning genom Registret utser själva sina arbetsledare och berövar därigenom arbetsköparen dennes rätt att leda och fördela arbetet.

5. Ifall arbetsköparen inte accepterar de villkor som LS satt, så undanhåller man honom/henne arbetskraft genom avfolkning och/eller blockad. Antingen utförs arbetet till det pris som LS bestämt och av de arbetare som LS utsett, eller inte alls. Några förhandlingar om pris eller val av arbetare existerar inte.

Det syfte som SAC externt säger sig ha med registermetoden är att motverka låga löner, osäkra anställningsvillkor och dåliga arbetsförhållanden. Men principerna för Registermetoden visar med all önskvärd tydlighet att det i själva verket handlar om att överta makten över företaget och i längden att avskaffa den privata företagsamheten. Ruben Tastas-Duque, fackligt ombud för Västerorts LS, beskriver skälenför Registret för Yelah, Papperslösa organiserar sig revolutionärt:

För att de papperslösa ska kunna kämpa för bättre villkor. Till skillnad mot ett kollektivavtal finns ingen fredsplikt utan det är fritt fram att strejka och ändra i avtalet. I förläggningen hoppas vi kunna ta kontrollen över arbetstillsättningen och bli en slags arbetsförmedling. …Målet är att förbereda arbetarklassen att i ett framtida samhälle ta över produktionsmedlen.

Det visar sig också att SAC redan vunnit en seger för sin Registermetod genom att med hjälp av en blockad tvingat Berns Salonger att skriva på ett avtal. Syndikalisternas tidning Arbetaren beskriver Berns nya situation, Blockad gav Berns nattstädare fasta jobb:

Utöver förbättrade anställningsförhållanden har städarna chansen att få ta över verksamheten själva i form av ett kooperativ. Västerorts LS har ställt kravet att Berns inte får anlita något annat städföretag om inte detta ger samma lön och anställningstrygghet till sina anställda som de som arbetar nu har.

Eftersom SAC organiserar papperslösa genom Registermetoden, så är rimligtvis ambitionen att med blockaden mot Lilla Karachi att statuera ett exempel, så att arbetsgivare i framtiden inte vågar annat än att acceptera syndikalistfackets registermetod.

Nya segrar för SAC skulle därmed i förlängningen innebära att kollektivavtalen sätts ur spel, att arbetsfreden inte kan garanteras, att arbetsgivarna förlorar sin rätt att leda och fördela arbete, att arbetsgivarna förlorar rätten att anställa och avskeda personer och att SAC ges rätten att när som helst rotera eller byta ut personal inom ett företag. Detta skulle förstås betyda en successiv underminering av den privata företagsamheten och äganderätten.

Det är detta blockaden mot Lilla Karachi egentligen handlar om.

Samtidigt ska man inte förhålla sig naiv till ägaren av Lilla Karachi. Företaget hade sluppit blockaden om man inte brutit mot lagen och anställt en person utan arbetstillstånd. Tittar man på det ur ett fågelperspektiv är det tydligt att SAC inte skulle haft denna ingång till att återskapa Registermetoden och hota privata företags självständighet om dessa företag bara anställt vit arbetskraft.

De företagare som nu med rätta oroar sig för SAC:s radikalisering bör dra lärdom av fallet Lilla Karachi och motverka svart arbetskraft.

Hurra! Fler förbud!

En kristdemokrat i Trollhätten vill förbjuda ett lokalt köpcentrum att hålla öppet på söndagar. Man får väl lov att gratulera till den publicitet som utspelet leder till, eller nåt…

För frågan är dock om kommuninvånarna kommer att jubla om förslaget går igenom. Hade jag varit invånare i Trollhättan skulle jag ställa några frågor till kommunens kristdemokrater:

1) Varför ska just affärerna i just Överby köpcentrum tvingas att hålla stängt på söndagar? Rimmar det verkligen med kommunallagens (2 kap §2) princip om likabehandling att affärerna i centrum får hålla öppet medan de i Överby ska vara stängda?

2) Är det inte upp till människor själva att avgöra när det ska handlas? Som kristdemokrater borde vi kanske fundera på vilka slutsatser vi kan dra av subsidiaritetsprincipen… Är det verkligen rätt beslutsnivå att politiker avgör när en familj får och inte får handla mat?

Dessa frågeställningar borde Bedros Cicek (kd) ha tagit ställning till innan motionen gick till fullmäktige.