De svenska partiledarna har gjort sina val. Alla verkar överens om att det är Barack Obama eller Hillary Clinton som i störst utsträckning motsvarar de egna värderingarna. Skälen för detta måste antingen vara en obefintlig ideologisk bredd i svensk politik, eller en rädsla att bli uppfattad som högerorienterad. Men enigheten är inte bara skrattretande utan också rejält tankeväckande.
Hillary Clinton är alltså favoriten bland svenska partiledare. Man kan fråga sig om de borgerliga partiledarna verkligen vet vad de önskar sig. Clinton vill omförhandla flera frihandelsavtal, hon har en övertro på offentliga lösningar och röstade nyligen för ett förslag som skulle ha inneburit den största skattehöjningen i amerikansk historia.
Sveriges borgerlige statsminister stödjer dock den kandidat som nyligen utsågs till senatens mest vänsterinriktade. Barack Obama står för en tydligt protektionistisk linje, och hans försvar av jordbrukssubventioner, bl.a. under sitt besök i Kenya, är väl känt. Hans förslag att sänka inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare är positivt, men uppvägs mer än väl av hans förslag om massiva höjningar av andra skatter.
Det känns riktigt opportunistiskt när ingen svensk partiledare lockas av en presidentkandidat som vill ha sänkta skatter för arbetande familjer, färre statliga pekpinnar, frihandel och en miljöpolitik med marknadsekonomisk hänsyn. Men skulle det vara så att denna politiska inrikning verkligen känns främmande för de borgerliga partiledarna så är det mer skrämmande än någonting annat.
