Äktenskapslagen reglerar inte kärlek

Kristdemokratens chefredaktör Maria Wilhelmsson skriver idag om äktenskapet och om yttrandet om äktenskapsutredningen från Anders Agell,  professor emeritus i civilrätt och expert i familjerätt, Lagen om äktenskap har inget med kärlek att göra: Dagens lagstiftning bygger på att familjen uppfattas som en av samhällets viktigaste byggstenar. Familjen är en önskvärd och skyddande miljö för barn att växa upp i. Äktenskapslagen är till för att stärka och stötta familjebildning och att förändra lagen kan på sikt försvaga familjens ställning, befarar Anders Agell.Men varför skulle det försvaga äktenskapet om även samkönade par finge gifta sig? Här argumenterar Anders Agell genom att beskriva dagens ideologiska strömningar som inbegriper en negativ inställning till äktenskapet och till den så kallade heteronormativiteten överhuvudtaget. Det här synsättet är framträdande i tongivande kretsar. Om en förändring av äktenskapslagstiftningen drivs fram kan den ses smo en del i denna ideologiska strömning som sannolikt inte har stöd hos majoriteten i befolkningen. Det är denna ideologidrivna argumentering som kristdemokraterna bör bemöta med kraft. Nejet till samkönade äktenskap är till fromma för såväl barn som vuxna och samhället i dess helhet.Det är onekligen lite förvånande att många av de radikaler som till vardags slåss mot att folk ska gifta sig och bilda familj, nu helt plötsligt tycker att det är viktigt att alla ska få gifta sig. Det känns inte spontant som att det är omsorgen om familjen som står i centrum. Wilhelmsson kommer senare i artikeln in på den påstådda kopplingen mellan äktenskapslagen och kärlek: Att ingå äktenskap eller partnerskap är likvärdiga symbolhandlingar för att befästa en kärleksrelation. Själva lagstiftningen har inget med kärlek att göra.

Precis! Äktenskapet tillkom för 1000-tals år sedan just för att det kan bli barn och att det därför behövs ett ramverk kring detta. Makthavare har aldrig kunnat kontrollera om de som ingår äktenskap tycker om varandra eller inte. Därför handlar äktenskapslagstiftningen inte om någon gradering av kärlek utan just om en relation kan leda till barn eller inte. Det kan ju också finnas alla möjliga alternativa rättskydd för de individer som vill leva ihop. Och för homosexuella par finns ju idag det i form av partnerskapslagstiftningen, vilket ger samma juridiska rättigheter som äktenskapslagstiftningen.

Finns borgerlig kulturpolitik?

Jag ska snart göra mitt första besök vid Moderna Muséet. Bakgrunden är en kulturpolitisk seminarieserie i regi av Timbro, med syfte att öka kunskapen och intresset för kulturpolitiken bland unga borgerliga politiker.

Det är ett bra initiativ, för känslan jag har är att stora delar av borgerligheten famlar i blindo när det kommer till kulturpolitiken. Vi kan inte riktigt bestämma oss om vågar vill ta strid med kulturradikalerna (inte minst exemplet Mana visar på en ganska stor räddhågsenhet), om vi tycker att kultur är en offentlig angelägenhet eller inte och huruvida det finns bra och dålig kultur samt vilka faktorer som bör vägas in i en sådan bedömning. I brist på en tydlig agenda dominerar vänstern spelfältet fullständigt. Nämner man ordet ”kultursida” så tänker åtminstone jag snarare på Marx och Habermas än på Johann Strauss eller Evelyn Waugh.

I Västervikstidningen skriver Magnus Nilsson strålande om avsaknaden av borgerligt självförtroende i fråga om kulturpolitik, Norrmalmstorgssyndrom och borgerlig kulturpolitik:

Utgången av debaklet kring tidskriften Mana är ett symptom för det borgerliga hukandet. En vänsterradikal och antisemitisk tidskrift vars chefredaktör beslagits med att ha ljugit ihop artiklar av en fiktiv medarbetare får behålla sitt statliga stöd på över en kvarts miljon kronor.

…Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.

Därför är det inte konstigt att den borgerliga kulturpolitiken hukar bakom utredningar och saknar inriktning.

I KDU finns det många olika infallsvinklar på kulturpolitiken, och jag hoppas att vi framöver kommer formulera en slagkraftig kulturpolitik och en svidande kritik mot den borgerliga håglösheten. Innan dess nöjer jag mig med att besöka Andy Warhol-utställningen på Moderna och i likhet med Sophia Blomqvist konstatera att yttrandefrihet är en sak och rätt till skattepengar något helt annat.