Förbundsordförande KDU
Den senaste tiden har tidningen Världen Idag publicerat en artikelserie om familjer och den ekonomiska börda som placeras på dem (och speciellt hemmafamiljer). Idag finns en intervju med mig med i tidningen där jag lyfter fram kopplingen mellan försvagade familjen och de sociala problem som vi idag möter i Sverige, och hur vi kan stärka familjen genom en reformerad skattelagstiftning.
Vår politik lyfts även fram med positiva ordalag på ledarsidan, Tillbaka till verkligheten.
KDU:s förbundsstyrelse hade under helgen sitt första sammanträde sedan riksmötet. Det var ett fullspäckat möte med val av utskott, spännande framtidsdiskussioner med mera. Men vi hann också att enas om ett uttalande, där vi inför rikstinget 26-28 juni uppmanar Kristdemokraterna att våga göra någonting åt den ungdomsfientliga Lagen om Anställningsskydd (LAS):
Den 26-28 juni håller Kristdemokraterna riksting. Då kommer bland annat en rapport om ungdomars uppväxtvillkor att behandlas. I rapporten framhålls det positiva med en flexibel arbetsmarknad och att LAS förändras. Dessvärre lyser konkreta förslag i den riktningen med sin frånvaro. KDU har dock ett sådant förslag att ge: låt arbetsgivare ovillkorligen undanta tio anställda från principen om ”sist in, först ut”.
Vi uppmanar partiet att följa vårt förslag och att arbeta för det inom regeringen. Vill det sig väl så kan nästa årskull studenter på allvar sjunga att ”den ljusnande framtid är vår”.
Hela pressmeddelandet: KDU uppmanar Kd: Våga förändra LAS
I samband med nattens besked om att Obama nu blir demokraternas kandidat hade jag och Jytte Guteland från SSU bjudits in till P1 Morgon för att diskutera John McCain och Barack Obama. Debatten kom att handla om frihandel, ekonomi, utrikespolitik, abort, Irak och kandidaternas personliga egenskaper.
Jag hann att få säga en del, men hann inte kommentera Sebastian Mallabys artikel i Washington Post som enligt Jytte slog fast att Obama är ”den starka ekonomiska kandidaten för USA”. Kan rekommendera Conn Carrolls sågning av artikeln, The Audacity of Ignorance, som finns på den spännande bloggen The Next Right (vilken nyligen startades av YEPP-bekante Soren Dayton):
First Mallaby tackles taxes writing… ”with the top rate at 35 percent today, a modest shift in either direction makes less difference.”
But personal income taxes are the least likely to affect economic growth. Corporate taxes and capital gains taxes have a much stronger impact on the economy. …The US has the highest corporate tax rate in the world. And on capital gains, Barack Obama wants to almost double the rate from 15% to 28%. That will only drive investment and job creation out of the country.
…Mallaby then moves to trade where he writes: ”Today most trade barriers have been removed; although the remainder certainly ought to be abolished, there’s not much prospect of that because the Doha trade talks have stalled. Provided that Obama finds a way of crawling back from his embarrassing talk of reopening NAFTA, the gap between his trade views and McCain’s doesn’t much matter.”Wow, talk about audacity. Mallaby admits Obama is 100% wrong on trade and then says it doesn’t really matter since, if Obama completely reversed his position, he would be no different than McCain on the issue. Talk about the Audacity of Hope. In 2005, over one fifth of all US economic growth came from trade. No matter how much Mallaby wishes it otherwise, Obama has promised that one of his first priorities will be to undo US leadership on free trade.
Obama har lovat att ensidigt bryta ingångna handelsavtal (NAFTA) för att vinna stöd från fackföreningar och röster i industristäder, medan McCain rest runt för att försvara den fria handeln i just de områden som sett hur jobben bokstavligt talat har flyttat utomlands. I primärvalet stod han emot frestelsen att lova att de gamla jobben ska komma tillbaka, utan talade istället om hur investeringar i ny teknik och utbildning skulle föra USA in i den nya ekonomin. Denna debatt blev inte minst het i lågkonjunkturens Michigan.
Jag ser klara likheter med 1970-talets Storbritannien, där alla såg problemen med olönsamma statliga industrier och överregleringar, men där få hade det politiska modet att göra någonting åt det. Men en person vågade gå emot strömmen, vilket gjorde landets till en ekonomisk spjutspets i Europa. Idag ser vi, i spåren efter subprimelånekrisen, en ganska stor pessimism i USA. Att möta det med protektionism och löften om att de gamla jobben ska komma tillbaka är en politiskt bekväm väg, som samtidigt leder in i en återvändsgränd. Att Obama väljer den vägen är ett svaghetstecken och ett skäl till oro för Europa.
