Imorse diskuterade jag tillsammans med Magnus, Frida, Niklas och Stig-Björn Ljungren ungdomsförbundens motstånd mot FRA-lagen i TV4 Nyhetsmorgon och vad det innebär (”ungdomsrevolt”?). Diskussionen kom bland annat in på hur man kan påverka politiken inom partierna.
Vad vi ser allt mer av är att den traditionella bilden av påverkansprocessen i ett parti – där den enskilde medlemmen motionerar till partiårsmötet som avgör om det blir partiets politik eller inte – eroderar i människors sinnen (i verkligheten har det förstås aldrig fungerat så fullt ut). Allt fler blir istället medvetna om att politiken formas mellan partikongresserna, ofta i form av ”testballonger”, som sedan i regel drivs igenom av partiledningen på kongressen. Tendensen blir ännu starkare för ett regeringsparti, som måste kompromissa med övriga koalitionspartners eller samarbetspartier.
I Kristdemokraternas fall finns det två exempel som verkligen tydliggör hur den traditionella påverkansprocessen snarast är en transportsträcka: Abort för utländska kvinnor (”abortturism”) och bensinskatten. I den första frågan var det en utredning ärvd av den socialdemokratiska regeringen och ett tryck från övriga allianspartier som ställde den nyblivne socialministern inför uppgiften att övertyga ett parti om fördelarna med ny lagstiftning, trots att den allmänna uppfattningen internt (och i riksdagsmotioner) varit att förslaget inte bör realiseras. Men efter en het debatt internt så ställde sig rikstinget för ett år sedan bakom förslaget. Förändringen av partiets politik var ett faktum, och förändringen kom uppifrån.
I bensinskattefrågan hade kristdemokraterna den tydligaste profilen under valrörelsen, men redan drygt ett år efter valdagen går partiledaren ut och signalerar att partiet vill höja bensinskatten. Artikeln på DN-debatt inleds med följande rader:
Kristdemokraterna skrotar sitt vallöfte att halvera momsen på alla drivmedel
Det är mycket möjligt att det var just svängningen ifråga om drivmedelsbeskattningen som gjorde artikeln intressant för DN-debatt. Alldeles oavsett så är det, formellt sett, inte förrän den kommande helgen under kristdemokraternas riksting äger rum som frågan avgörs.
Det är tydligt att partierna alltmer tydligt accepterar rollen som kampanjorganisationer och väljer bort folkrörelseidealet. Opinionsmätningar analyseras och profilfrågor väljs utifrån deras popularitet snarare än utifrån ideologiska avvägningar. Testballonger skickas upp i luften för att ska publicitet och för att pröva reaktionerna från människor och media. Förändringar av politiken sker snarare uppifrån.
Jag vet för lite om de interna processerna i de andra allianspartierna för att kunna uttala mig, men inom mitt eget parti har FRA-lagen inte behandlats annat än i riksdagsgruppen. Frågan har inte kommunicerats inom partiet, om så varit fallet är jag övertygad om att det hade märkts t ex i form av många kritiska insändare i tidningen Kristdemokraten. Detta är med andra ord en fråga som inte förankrats i partiet, i bredare bemärkelse.
Jag drar i huvudsak två slutsatser av hela diskussionen.
För det första att påverkan i partierna handlar mer om vad man gör mellan snarare än på partikongresserna, och att KDU:s uppgift därför består av att bedriva både ljudlig och tyst opinionsbildning.
För det andra att man, p.g.a. uppgivandet av folkrörelseidealet, i kampanjpartierna måste acceptera att enskilda företrädare faktiskt kan komma att gå sin egen väg. Om frågorna inte har förankrats i partiet om medlemmarna inte varit tydliga i sitt ställningstagande måste avvikare få förekomma.
Frågan är hur vi ska ha det? Ska det få finnas någonting mellan partipiskad och haverist?
