”Familjepolitisk diktatur”

Noterar att sossarna lanserar tvangsdelning av foraldraforsakring. ”Familjepolitisk dikutatur” skrev en SvD-lasare, och PJ Anders Linder undrar vem som ska ta strid for familjernas sjalvstandighet:

Om det inte blir ädel tävlan om att försvara familjernas rätt att själva välja, då är det inte mycket bevänt med svensk borgerlighet 2008.

Goran Hagglund ar som val ar ute och sagar forslaget:

- Frågan handlar om vem som ska bestämma över barnen. Är det staten eller föräldrarna?

Formodligen vagar inte sossarna gora det till valfraga eftersom deras interna opinionsundersokningar lar visa att det kanske inte gar hem hos sa manga utanfor genusfakulteterna och SSU:s jamstalldhetsutskott. Men om jag skulle ha fel: Bring it on, p-l-e-a-s-e.

Fragan handlar ocksa om nar vi ska se motsvarande offensiv fran andra hallet? Nar kommer forslagen som flyttar tillbaka statens makt, socialt och ekonomiskt? Nar far vi se borgerliga politiker fullstandigt strunta i radikalfeministiska problemformuleringar och istallet lansera forslag som har som syfte att ge barnen en trygg uppvaxt och utga ifran familjens basta? Det ar markligt att sa inte har skett. For manniskor haller ju i regel med om att det ar familjen som ska bestamma. De vet hur vardagen ser ut. De vet vilka behov deras barn har, och tycker att det ar ett han nar politiker kommer och sager att de inte bidrar till ett battre samhalle eftersom de valjer fel, sett ur ett statistiskt perspektiv. Men det ar klart, pa vagen fram till valdagen kommer den politiker som vagar utmana radande sanningar inte att bli kelgris i media, man kommer fa arga blickar fran vansterliberala kollegor inom borgerligheten, man kommer inte att fa nagra inbjudningar till Nationella Sekretariatet for Genusforskning, and whatnot. Det kanske blir en jobbig tid, men det kanske, kanske vore vart det anda?