Såg nyss att Johan Ingerö kommenterat min artikel på Politikerbloggen, och ifrågasätter varför jag ser en skillnad i förhållande till FRA-frågan, när det gäller att hålla ihop partigrupperna. Den stora skillnaden är att detta är en fråga där tre partier står mot ett parti, för vilket frågan är av mycket stor vikt (som Johan påpekar så finns det också ledamöter med starkt engagemang för könsneutrala äktenskap, all respekt för det).
FRA-frågan skar igenom alla partier, och riskerna för att ett parti skulle stå som ”överkört” fanns inte. Av denna anledning var risken att FRA-frågan skulle riskera regeringssamarbetet försumbar. Det har pratats om en kompromiss i äktenskapsfrågan, men det verkar inte finnas någon vilja att diskutera något sådant. Vad är problemet, frågar Ingerö, med att riksdagen röstar igenom en motion om könsneutrala äktenskap?
Problemet är att det nu pratas om en proposition som tre av fyra regeringspartier ska stå bakom. Om det är OK att tre regeringspartier kör över ett fjärde i den här frågan så öppnas dammluckorna och en av regeringsarbetets viktigaste principer kullkastas. Plötsligt har vi ett prejudicerande fall som öppnar för att tre partier kan driva igenom frågor mot det fjärde partiets vilja. Vad blir nästa steg då? Ska exempelvis Moderaterna köras över i regionfrågan, där Moderaterna står ensamma mot övriga tre partier? Ska samma princip tillämpas i kärnkraftsfrågan, där vi också har skilda uppfattningar mellan partierna?
