”Jag vill inte leva detta livet” heter en dokumentärfilm som sänts av SVT. Cirka nio minuter in i den läser Henke upp ett brev som han skrev när han var på behandlingshem mot sitt drogmissbruk:
Varför ska man leva när man inte har någonting att leva för?
Min livsgnista ligger en halvmil under jorden.
Vilka beslut skall man taga?
Kan ingen förstå mig? Jag vill inte vara kvar här. Jag vill vara någon annanstans men vet inte var.
Kan ingen byta själ med mig, så att man får ett perfekt liv med en mamma och pappa som lever tillsammans och har Volvo, radhus och hund.
Det Henke skriver är kanske inte allmängiltigt. Men det kan inte vara fel att åtminstone försöka lyssna till en ledsen och djupt olycklig killes funderingar över livet. Det hela påminner mig om när jag satt som nämndeman vid Karlstads Tingsrätt, då jag fick lyssna till de åtalades personakter. Det fanns knappt någon som inteväxt upp i en trasig familj.
Så här skriver produktionsbolaget om dokumentären:
De senaste åren har det skett ett flertal dödsfall inom samma krets av ungdomar i Göteborgstrakten. Det är ett gäng som till stor del växt upp tillsammans i en ganska vanlig stadsdel som huvudsakligen bebos av svenska arbetare och småföretagare. Dödsorsakerna har varit bilkrascher, mord, självmord och överdoser av droger. Det gemensamma har varit att samtliga använt så kallade “fattigmansdroger” som GHB, GBL och lugnande tabletter, typ Rohypnol.
Vi fick kontakt med några av dessa genom en tidigare dokumentärfilm, ”Under en blågul himmel”. Många av deras kompisar dog i unga år. Vi blev chockade över den uppgivenheten och destruktiviteten som dessa ungdomar hade. Livsgnistan tycktes vara försvunnen.
När så en av killarna, som vi lärt känna och filmat tillsammans med, tog livet av sig genom att hoppa från Angeredsbron, beslöt vi oss för att göra en dokumentärfilm med dem. Vi vill se om man kan få svar på frågan ”varför” genom att följa dem i deras vardag.
Vi behöver ta ett tydligare grepp om dessa problem. Det handlar om en malaise som måste tas på allvar. Varför uppfattar ungdomar i moderna välfärdsstater att livet saknar mening? Ingen enkel fråga. Jag tror inte det beror på att deras familjer är trasiga, snarare är deras familjer trasiga av samma skäl som ligger bakom ungdomars självupplevda meningslöshet. David Eberhard har nosat vid det i boken Trygghetsnarkomanernas land, Carl Hamilton i sin Det infantila samhället och Berggren & Trädgårdh likaså i Är svensken människa?. Anders Edwardsson har skissat på historien till denna malaise i sin En annorlunda historia, men den som har läst Theodore Dalrymples Livet på samhällets botten vet att denna livsleda inte är begränsad till ungdomar i Sverige. Det är snarare en kulturell kris som är väl så svårttacklad som den finansiella.
