Debatten igår på Kvällsöppet med Ekdal blev ganska spretig. Utifrån det samtal jag hade med redaktionen före programmet hade jag hoppats att vi skulle diskutera mer om principer och mindre om Elin och Tiger. Nu blev det många stickspår som inte kändes jätteintressanta. Gillar dock grundupplägget, eftersom debattörerna faktiskt tillåts tala till punkt.
Jag måste dock säga att jag blev uppriktigt förvånad när EvaEmma lyfte tanken att Elin skulle känna skam för den situationen hon försatts i. Är det många fler som går och tänker så? Den tanken har överhuvudtaget inte föresvävat mig. Som jag sa i debatten så är det skuldbegreppet och inte skambegreppet som är det centrala i vår kulturkrets. Det är också en nyckelprincip bakom den västerländska friheten. Vi har alla ett personligt ansvar för vårt agerande och får därför också ta ansvar (skulden) för vad vi gör som individer. Vi är inte ansvariga för när andra (vuxna) människor begår omoraliska handlingar (skammen) utan endast för vårt eget agerande visavi dem (dvs. gjorde jag vad jag kan för att hindra personen ifrån att begå en omoralisk handling).
Något jag inte blir förvånad över men ständigt fascineras av är att varje ny generation av kulturradikaler verkar sakna elementära kunskaper om sin egen rörelses historia. Isabelle Ståhl verkade genuint tro att hennes ”relationsanarkism” var någonting nytt och oprövat, i verkligheten har utopister i alla tider utropat att paradiset på jorden bara ligger ett par steg bort om man avvecklar äktenskapet (och äganderätten). Det senaste stora utbrottet var under 60- och 70-talet när aversion emot tvåsamhet, djupare relationer och äktenskap fördes fram under slagordet ”fri sex”. Precis som tidigare i historien blev dock de hippiekollektiv som bildades på denna grund kortlivade.
Det är inte en slump att tvåsamhet har en stark kulturell ställning runt om i världen och framförallt i västerlandet. Vi har under vår över tvåtusenåriga historia gång på gång prövat polygami som fenomen och funnit det oförenligt med våra värderingar. När vi granskar fenomenet närmare ser vi nämligen att det nästan uteslutande genom historien har handlat om män med makt som tar sig många kvinnor därför att de kan och det ger dem mest. I västerlandet har vi förkastat detta och menat på att en relation ska bygga på kärlek och respekt, jämlikhet, ömsesidigt beroende och gemensamt ansvar. Vi har därför upprättat en norm om tvåsamhet och använt äktenskapet för att förstärka denna norm.
Det är inte heller en slump att vänsteraktivister i alla tider har försökt krossa familj och äktenskap. Familj och äganderätt är nämligen de två pelarna friheten vilar på och därmed de främsta hoten emot socialismen. Genom familj och äganderätt kan vi nämligen göra oss fria och självständiga gentemot kollektivet. Äganderätten gör det möjligt för oss att själva planera och bestämma över våra liv utan statens inblandning och familjen utgör per definition en privat sfär där socialiststaten inte släpps in. Socialiststaten står därför i konflikt med familjen, likt alla privata sfärer, eftersom de möjliggör för individualism att frodas och system att ifrågasättas bakom dörrar dit staten inte släpps in. Extra farligt blir det förstås när denna sfär är starkt sammanbunden av ömsesidig respekt, kärlek och beroende för då är den i praktiken omöjlig att spränga, förbjuda eller ekonomiskt smula sönder.
Nu tror jag inte Isabelle Ståhl har funderat särskilt mycket över familjens och äktenskapets unika ställning i samhället. Hon verkar mest intresserad av de problem som finns idag snarare än vad alternativet är. Lite likt de som ropar död åt kapitalismen utan att för en sekund begrunda vad konsekvenserna av alternativen är.
