På Smålandspostens ledarskriva skriver Marcus Svensson om ”posthumanismen”, och hur vänstern utmanar den humanistiska människosyn som ser människan som ett mål och aldrig ett medel, Varning för posthumanismen:
Vänstertidskriften Arena har nu vigt ett helt nummer åt att förklara individen som upplöst. Med begreppet posthumanism får kollektivismen en ny modern språkdräkt. Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det är inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, skriver hon, utan också mellan människa och maskin. Genusforskaren Cecilia Åsberg drar vidare slutsatsen att vi är så intrasslade i komplicerade relationer med teknik, miljö, djur och vetenskap att det grundligt mänskliga ”börjat ifrågasättas”. Då åsyftar hon bland annat antalet bakterier i tjocktarmen. Av naturen är vi inte genuint mänskliga, anser hon. Ungefär: Människan är en hybrid och 70 procent av våra gener är gemensamma med de i en limpa bröd.
Detta är en idékonflikt av rang, som jag berörde i mitt tal vid KDU:s riksmöte i maj förra året:
När andra partier och ideologier utgår ifrån system, kön, klass eller grupptillhörighet så sätter vi människan främst. Vi vet att varje människa föds med vissa givna rättigheter, som ingen kan ta ifrån henne. Rätten till liv. Rätten till frihet. Rätten att söka det som är sant och rätt. Rätten att leva ett värdigt liv.
Vi vill ha ett samhälle där du ges möjligheten att bli så bra som du väljer att bli. I vårt samhälle är det möjligt att växa upp under knappa förhållanden, trotsa oddsen och få drömjobbet.
Det kan låta självklart. Men det finns alltid de som vill ta över ansvaret över ditt liv, och därmed också din frihet. Radikalfeminismen, socialismen, den alltid så kluvna socialliberalismen, ekologismen. Listan kan göras lång på frälsarideologier som har planen för hur just ditt liv ska passa in i deras mall och utopiska drömmar.
De förment goda intentionerna är många. ”Minska klyftorna”, ”bekämpa maktstrukturerna”, ”klimatet går före tillväxten”. Gemensamt för alla dessa slagord är att de sätter sin ideologi framför dig. De utgår ifrån hur de vill att du ska vara.
Någon anlägger ett genusperspektiv, och tycker att det är bra att någon med sämre betyg men rätt kön får din högskoleplats. En annan tycker att det är helt okej att du inte får den hjälp du behöver i skolan, eftersom nivågrupperingar bygger på att det finns skillnader mellan människor. Den tredje blir nöjd när elpriset går upp, strunt samma att du blir av med jobbet på grund av att företagets produktionskostnader skjuter i höjden.
Skillnaden är inte att de ser kollektivet medan vi bara ser individen. Skillnaden är inte att de alltid vill ont. Det vill de inte. Skillnaden är att vi ser människan som den är, inte hur vi vill att människan ska vara.
Vi vet att varje människa är ett mål i sig själv och att alla är lika mycket värda. Vår värdighet ger oss rätten att leva i frihet, att tänka fritt och att sätta upp och sträva mot våra egna livsmål. Vi har rätten att aldrig användas som en bricka i någon annans spel eller utnyttjas i någon annans syfte.
