Sten Tolgfors’ tal på Säkerhetspolitiskt sommartorg i Almedalen kan kanske delvis beskrivas som en pudel. Vi fick höra om hur försvarets förmåga har förbättrats, hur soldaterna ska bli bättre, hur förbanden ska ”finnas på riktigt” istället för att bara existera på pappret. Vi fick höra om de kommande satsningarna. Men hur bra står det egentligen till med försvaret? Duger vår förmåga nu? Kan Sverige försvaras? Och när vi dessutom har åtagit oss att försvara våra grannar också – duger verkligen Tolgfors’ nya försvar? Har vi det som krävs?
Tolgfors’ tal var klart geopolitiskt inspirerat, något överraskande och inte särskilt politiskt korrekt. Personligen blir jag alltid lite förvånad när de svenska försvarsambitionerna höjs, och det var något som vår minister var noga med att poängtera. Alliansens försvarspolitik är ambitiös och ger resultat, det får inte glömmas. Solidaritetförklaringen var i fokus, men som vanligt låg det en tät dimma över vad som verkligen menades. ”En viljeinriktning” kallade försvarsministern den. ”Det är ingen garanti”. Frågan är då vad vi ska med den till. En riktig solidaritetsförklaring måste ha tyngd bakom sig. Annars blir frågan ”You – and what army?”. Solidariteten ställer mycket högre krav på försvaret än uppgifterna inom eget territorium. När vi måste använda passagerarfärjor för att transportera trupp till Gotland kan vi verkligen fråga oss hur en transport till Baltikum skulle gå till. Vi har helt enkelt inte den logistiska kapacitet som krävs. NATO-anslutning skulle lösa t.ex. den logistiska frågan, men den folkliga förankringen för detta är fortfarande för svag.
Försvarsministern anser att vi ”har täckt glappet mellan nationellt försvar och internationella insatser”. Men har vi verkligen det? Det är ett väldigt anspråksfullt påstående. Om svenska trupper skulle krävas mot en likvärdig motståndare i närområdet, kan vi då med säkerhet säga att de skulle klara uppgiften med nuvarande styrka, utrustning och taktisk beredskap? Och framförallt, finns den politiska beredskapen? Vi har flera gånger sett hur politiker i sista stund har fegat ur när det gäller internationella insatser. Haiti, någon? Vi fick också höra jämförelser med våra grannländer. Tolgfors jämförde vår flotta med Finlands, trots att han är medveten om att Finland framförallt satsar på att försvara sin landgräns. Han jämförde vår u-båtskapacitet med Danmarks och Norges, fastän han vet att NATO-länderna kompletterar varandra på ett sätt som gör att alla inte behöver full kapacitet på samtliga områden.
Jag tror på Alliansens försvarspolitik. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna (eller åtminstone deras ledamöter i försvarsutskottet) och nu senast till och med Centern har nu gått ut och öppnat för höjda anslag. Men det är för lite och för sent. Idéerna måste utvecklas, förslagen måste bli konkreta och den operativa förmågan måste förbättras. Det måste ske nu. Vi får dock inte bli för negativa.
Vi kan gnälla hur mycket vi vill på försvarsministern, men faktum är att Försvarets utvecklingskurva har vänts under hans regi, och att det rödgröna alternativet borde skrämma vilken försvarsvän som helst till obrottslig lojalitet gentemot Alliansen. Överlag gör Sten Tolgfors ett bra jobb.
Säkerhetspolitiskt sommartorg sänds live på webben och föredragen kan ses här.
Försvarsbloggaren Morgonsur ställer bra frågor inför Afghanistan-debatten och läses här.
Försvarsminister Sten Tolgfors berör några av dagens ämnen här.
Allan Widman (fp) sammanfattar mandatperiodens säkerhetspolitik här.
