Alice Teodorescu skriver idag om insemination och vilka etiska frågeställningar som uppkommer när vuxnas vilja att bilda familj ställs mot barns rätt till båda sina föräldrar:
Någon kan hävda att de externa förebilderna kan ersätta föräldrarna. Det tror jag är fel. Ytterligare någon kanske gör gällande att nästan hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, att många barn i realiteten växer upp med just ensamstående föräldrar, oftast hos med sina ensamståendemammor.
Men det är inte samma sak. Vilken riktning livet tar går aldrig att förutse, risken finns alltid att man kan bli ensamstående. Men det är inte detsamma som att ”ensamståendet” är en premiss när beslutet om ett barn inlemmas i ekvationen.
Precis. Livet kan och ska inte planeras av lagstiftare, men när det kommer till insemination för ensamstående kvinnor så blir lagstiftaren med automatik inblandad. Frågan är då vilket perspektiv som ska vara vägledande? Detta besvaras i slutet av artikeln:
Barn är små vuxna och i varje vuxen finns ett barn som lever med konsekvenserna av sina föräldrars val. Därför är det orimligt att en vuxens rätt att ha ett biologiskt barn ska väga tyngre än ett barns rätt att inte berövas en viktig aspekt av sitt liv.
Hela artikeln: Barn, vems rättighet?
