Förbundsrådstal 2010

I helgen har KDU haft förbundsråd i Jönköping. Nya stadgar, budget, verksamhetsplan, en trevlig middag och framtidsdiskussioner har varit på agendan. Därutöver höll jag ett tal som i hög grad fokuserade på partiets situation. Här kommer det i helhet:

Tal vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets förbundsråd i Jönköping den 14 november 2010.

Vänner,

tack för ett hitintills bra förbundsråd. Tack till KDU-Jönköping, som välkomnat oss hit!

Tillsammans har vi i år varit med om att göra något historiskt. Våra insatser bidrog till att sätta punkt för enpartistaten Sverige. Alliansen blev omvald. Kristdemokraterna är fortsatt i regeringsställning. Maktmonopolet är brutet.

Valet innebar också att KDU flyttar fram positionerna. I Uppsala fortsätter Ebba Busch som kristdemokratiskt kommunalråd under de kommande fyra åren. I Värmland har vi numera två kommunalråd i mig och Peter Kullgren. I riksdagen finns Mullsjösonen Andreas Carlson och Caroline Szyber från Stockholm.

Att KDU:are får ansvar i partiet är viktigt. Det ger möjlighet att förverkliga våra idéer, och det ger partiet ett alldeles nödvändigt inflöde av nya idéer och kreativitet.

*

Att vi idag har KDU:are på viktiga förtroendeuppdrag är tack vare er som sitter här idag. Era insatser under valrörelsen bar i många fall upp den lokala och regionala valrörelsen. Skoldebatter, insändare, brevlådelappning, torgkampanjer, telemarketing, dörrknackning… Ni gjorde ett fantastiskt jobb.

Vi har gänget i Uppsala som föråt sig på McDonalds cheeseburgare på grund av att inget annat ställe hade öppet under deras nattliga lappningsräder i villaområdena.

Vi har stockholmarna som bar upp en kampanj som i slutändan ledde till en ökning av stödet för kristdemokratin i huvudstadsregionen.

Vi har Västerbotten, som efter en tuff generationsväxling tempoväxlat och i stort sett täckte upp samtliga debatter i länet.

*

Det finns många kristdemokratiska hjältar i vårt förbund. Men låt mig bli lite allvarlig och särskilt lyfta fram ett distrikt: Skåne.

Varför? För att deras vardag tyvärr kommit att handla om rätten att fritt uttrycka sin mening.

En vänstermobb hoppade på i Lund våra kampanjare och trakasserade dem så att polis fick tillkallas. Regelbundna hot har förekommit. För första gången i förbundets historia har en KDU:are blivit misshandlad för sina åsikters skull.

KDU-Skåne har stått upp för våra åsikter. Ni har fortsatt jobba i ett politiskt klimat som är hårdare än någon annanstans i Sverige. Ni har trotsat hoten och trakasserierna. Ni har vårt stöd och vår respekt.
Extremvänstern kommer aldrig att tysta oss. Ju mer de ger sig på oss, desto tydligare kommer vi att tala om lag och ordning. Vi kan lova dem en sak: vi kommer att bekämpa demokratins fiender till varje pris.

* * *

Vänner,

tack vare er och andra KDU:are så har förbundet i år ökat med över tusen medlemmar. För att sätta det i perspektiv så är det mer än dubbelt så många som har valt att gå med i KDU i år än 2006.
Det är en fantastisk bedrift, men innebär också en stor utmaning för oss. Det är nu som våra nya medlemmar kan aktiveras. Det är nu som vi kan växa som organisation.

Förväntningarna på det egna medlemskapet är helt säkert olika bland de nya KDU:arna. Men det är först när vi hör av oss som vi kan få veta exakt vilka förväntningar som finns. Om vi lovar varandra att varenda ny medlem ska kontaktas, så är jag övertygad om att det kommer att våra många nya ansikten på vårstämmorna.

Medlemsaktivering är energikrävande. Men när det helt plötsligt finns någon som vill följa med ut på skolorna och kampanja så är det värt mödan. När det gör att distriktet kan höja ambitionsnivån, och när det innebär nya vänner så är det definitivt värt mödan.

Medlemsaktivering är en av våra viktigaste uppgifter i närtid. Under det som år som kommer måste vi också utveckla medlemsvärvningen. Vi har tagit viktiga steg framåt, men vi kan och ska utvecklas på denna punkt.

* * *

Vänner,

Det fanns ett enkelt skäl till att KDU tillsatte en kriskommission: Partiet gjorde sitt näst sämsta val sedan inträdet i riksdagen. Vi saknar numera riksdagsrepresentation i hälften av distrikten och vår ställning i kommunerna är svag. Som om detta inte vore nog visar Synovate att en tredjedel av det kristdemokratiska stödet i riksdagsvalet var så kallade taktikröster. Kriskommissionen, som leddes av Jonatan Hedin, har föreslagit åtgärder för att möta akuta utmaningar rörande partiets politiska profil, organisation samt arbetet inom ramen för Alliansen.

I samband med gruppens rapport har jag fått frågor kring namnet ”kriskommission”. Det har av vissa ansetts alarmistiskt att tala om ”kris”, då partiet ju fortsatt sitter i regering. Sådana reaktioner stärker mig i övertygelsen om att namnvalet var helt riktigt, eftersom det är först när ett krismedvetande existerar som ett reellt förändringsarbete kan ta sin början. För Moderaternas del krävdes ett katastrofval 2002 för att projektet ”Nya Moderaterna” skulle möjliggöras. Om gruppens namn kan bidra till att skaka om, så är det bara nyttigt. Att vi under ett valår ägnar energin åt valarbete är bra, men nu är det dags för självrannsakan och förnyelse.

Andra har undrat över varför KDU väljer att analysera partiet, när vi borde sitta med pannorna i djupa veck över det skrala resultatet i skolvalet (2,9%) och bland förstagångsväljare (2%). Låt mig börja med att säga att vi har täckt upp i stort sett alla gymnasiedebatter som vi blivit inbjudna till. Ni har gjort ett fantastiskt arbete över hela Sverige, och det är svårt att som förbundsordförande vara annat än stolt. Vi kan notera att när vi i skolvalet får möjlighet att komma ut och prata kristdemokrati med eleverna, så är vi nästan en procent större än bland samtliga förstagångsväljare. Men i skolvalet tappade vi liksom i riksdagsvalet en procent, och eftersom vi har sett en liknande koppling i de två senaste valen så menar vi att om partiet som helhet går framåt så kommer detta även att påverka ungdomsförbundets möjligheter till genomslag. Vi kan dock, som sagt, konstatera att vi trots ett magert resultat i skolvalet har fått över tusen nya medlemmar till KDU hittills under året.

Bland unga väljare som helhet spelar partiets profilfrågor en viktig roll för deras val av parti, och det är bara att konstatera att partiet inte intresserar sig för att vinna ungdomsrösterna. Vårdnadsbidrag, pensionärsskatt och vårdköer är viktiga frågor för all del, men ingen ska inbilla sig att många unga intresserar sig för dessa frågor. Förresten, vi ska inte heller tro att detta lockar en förvärvsarbetande 32-åring i särskilt hög utsträckning. Partiets varumärke och valfrågor lockar inte unga väljare, och det är först när vi genomför förbättringar på dessa områden som kristdemokratin på allvar kan slå igenom bland väljare mellan 18-35 år.

*

Kriskommissionens rapport är läsvärd, och har bidragit till en mer realistisk och självkritisk efervalsdebatt i partiet. Jag vill särskilt tacka Jonatan Hedin och Sara Skyttedal för det arbete ni lagt ner i gruppen.

*

Om en månad redovisas framtidsstrategigruppens arbete. Vårt budskap till gruppen är att det finns tre stora utvecklingsbehov i partiet: Ett kristdemokratiskt projekt med ett tydligt politiskt löfte, ett sammanhållet ledarskap och en ny image.
Göran Hägglund och partiledningen får inte tro att det bara räcker med att genomföra delar av detta. Den bistra sanningen är att det inte finns några genvägar om vi vill att partiet ska växa igen.
Det handlar om att titta över vad vi gjort bra, vad vi gjort dåligt och ta lärdom av detta. Det räcker inte med att vi drar rätt slutsatser och gör rätt förändringar inom ett område om förändringsarbetet står still eller fallerar inom andra. Partiets kris kommer inte ur någon enskild faktor och därför kan inte heller lösningen komma genom enskilda förändringar.

Jag tycker det är talande att man kan träffa på kristdemokrater som på ett enkelt och tydligt sätt kan sammanfatta vad andra partier driver för frågor samtidigt som de inte lika snabbt och självklart kan sammanfatta vårt eget partis linje.

*

Kristdemokraterna saknade en tydlig profil i årets valrörelse. Väljarna förknippar oss inte med någon specifik fråga eller principiellt ställningstagande.

Detta är såklart anmärkningsvärt, men fullt logiskt om vi gör en översikt över den gångna mandatperioden. Först skulle ”trygghet” lanseras som det kristdemokratiska begreppet framför allt. Sedan gjorde vi avsteg till förmån för förbudslinjen under EU-valrörelsen. Därefter följde ”verklighetens folk” och ”politikens gränser”. 2010 lanserades ”ett mänskligare Sverige”.

Problemet är inte att Kristdemokraterna saknar ett koncept. Problemet är att Kristdemokraterna har fler koncept än vad man kan hålla reda på.

*

Bland valfrågorna under de tre senaste valrörelserna så är det många som har hängt med länge. Vårdnadsbidraget har varit en tidlös långkörare eftersom socialdemokraterna framhärdat i sin familjefientliga politik. Men det är nog en av få högt profilerade valfrågor som partiet kunnat koppla till kärnan i kristdemokratin. För även om KDU har instämt i kraven på sänkt bensinskatt och avskaffad fastighetsskatt så har partiet aldrig tydliggjort kopplingen mellan dessa valfrågor och en överordnad kristdemokratisk samhällsvision. Varför just kristdemokraterna drev dessa frågor stod aldrig klart…. Och det gäller pensionärsskatten likaså.

Bristen på en övergripande kristdemokratisk idé har skapat bild av ett spretigt parti som föredrar att återanvända förra valrörelsens frågor hellre än att ompröva och förnya.

*

Länge hoppades vi att de rödgröna likt en kamikazepilot skulle ta upp det impopulära kravet på kvoterad föräldraförsäkring. Lars Ohly sålde förvisso in bröstpumpar till Sveriges mammor på bästa sändningstid, men Mona Sahlin blev övertalad av sina rådgivare att ta det passivt.
Det är ganska talande att många i partiet hoppades att vi skulle lyfta tack vare en fråga där vi helt enkelt försvarade status quo. Att vi trots ett misslyckat politikutvecklingsarbete under fyra år skulle lyfta över 10 procent tack vare att vi sade nej till tvångsdelad föräldraförsäkring.

Det var en from förhoppning, ja. Men det var framför allt en falsk förhoppning.

*

Vi kan ha en talangfull ledare. Vi kan försöka bemöta fördomar. Men om partiledaren saknar ett tydligt budskap att förmedla så blir vi bästa fall människors andrahandsalternativ. Om vi saknar en röd tråd i våra förslag och vår opinionsbildning, så kommer fördomar om kristen tro, homofobi och abortmotstånd att frodas.

Om inte vi berättar vad man borde förknippa kristdemokraterna med så kommer våra motståndare göra det.

Ett kristdemokratiskt projekt med ett tydligt löfte till väljarna är en absolut förutsättning för framgång.

*

KDU:are,

Partiet behöver ett samlat ledarskap. Partiledaren måste visa vägen, men kommer inte att klara av det utan en gruppledare och partisekreterare som för det första är med i arbetet med att formulera en kristdemokrati för 2010-talet, och för det andra bidrar till att förankra det i riksdagsgruppen och i partiorganisationen i hela landet.
För det är först när vi för ut vårt budskap samtidigt över hela landet, som människor kommer att uppfatta att Kristdemokraterna är ett tydligt parti med urskiljbara förslag.

Göran Hägglund har signalerat att det är hög tid att utveckla familjepolitiken. Ett steg i den processen kan vara att överge vårdnadsbidraget till förmån för ett annat förslag.

Och även om han har mött tvivelaktiga hurrarop från folkpartistiskt håll, så behöver inte alls förändring vara förnedring i detta fall. Vårdnadsbidraget är inte en ultimat lösning för maximal valfrihet för småbarnsföräldrar. Då är det väsentligt bättre med en lösning där alla barnomsorgsalternativ får lika stöd, och kan vi KDU:are få partiet att stödja frivillig sambeskattning så ska vi klara av att få partiet med även på detta.

Men tidpunkten att backa från vårdnadsbidraget var illa vald, eftersom det skedde mitt under de kommunala förhandlingarna runtom i landet. I Alvesta innebar exempelvis uttalandet att det planerade införandet av vårdnadsbidrag inte blir av.

Här borde någon ha sagt stopp på förhand. Här borde det ha funnits en fungerande ledningsgrupp som kunde vägt för- och nackdelar med ett sådant utspel i ett sådant läge.

Göran Hägglund får gärna initiera interna debatter i partiet. Han får gärna visa vägen. Men han måste ta in andra starka personer som kan bidra i idéarbetet, och han måste vara mycket tydlig med vilken övergripande idé som han vill ska ligga till grund för omprövningen. Så att vi andra kan förstå, och så att vi andra kan bidra. Det är att uppvisa ledarskap.

* * *

När det finns ett sammanhållet ledarskap som är överens om vilken övergripande idé kristdemokratin ska stå för, så måste vi arbeta med imagefrågan.

Otydlighet tillsammans med en bild av oss som religiösa och homofoba abortmotståndare är i grund vad imageproblemet handlar om.

*
Det främsta problemet är som sagt otydlighet.

Har ni tänkt på att många tycker att partiet verkar vara lite för religiösa för deras smak? Har ni samtidigt märkt den frustration som finns bland kristna väljare över vad som upplevs som vankelmod och svikna löften från partiets sida?

Har ni tänkt på att Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har breddat sig på ett sätt som saknar motstycke i förbundets historia, utan att för den skull svika de kristna värderingar som ligger till grund för vår politik?
KDU har varit tydligt: Vi är det borgerliga ungdomsförbundet. Vi står för lag och ordning, att flit ska löna sig och för trygga och självständiga familjer. Vi är det enda förbund som konsekvent står upp mot kvotering.

Vår tydliga politik har möjliggjort en breddning utan att värdegrunden urholkats. Vi har fortsatt tala om behovet av en stark värdegrund för ett fungerande samhället, och att det är de kristna värderingarna som utgör utgångspunkten.

Partiets brist på tydlig politik omöjliggör en breddning samtidigt som många upplever att värdegrunden urholkas.

Lösningen på imagefrågan stavas tydlighet.

*

Den förnyelse som partiet genomgår är helt nödvändig. Det viktiga i resonemanget om verklighetens folk är dels att vi försöker finna svar på de vardagsproblem som människor och familjer ställs inför, och dels att vi kliver upp på scenen för att ta en ordentlig idékonflikt med våra ideologiska motståndare.

När vi försöker besvara frågorna om partiets otydloighet är det talande är att väldigt många kristdemokrater har en bild av att ”alla är kristdemokrater, de vet bara inte om det”. Men den som vill förstatliga familjen är inte kristdemokrat. Den som förnekar existensen av rätt och fel är inte kristdemokrat. Det är dags att upphöra med illusionerna och tar debatten med våra motståndare.

*

Att vi börjar resonera i termer av politikens gränser visar en befriande sjukdomsinsikt. Alltför ofta så har kristdemokrater velat styra människor genom politikens försorg, genom alltifrån snusförbud och idéer om fettskatt till KDU:s lätt feltänkta förslag om förbud mot skateboards på 80-talets. Vi har haft en subsidiaritetsprincip i vårt principprogram, men sossen på axeln har sagt åt oss att bortse från det. Vi gör just nu upp med pekpinnementaliteten i vårt eget parti, och det är inte en dag för tidigt.

Förnyelsen är nödvändig. Förnyelsen är i rätt riktning. Men än har inte partiet besvarat frågan om varför Kristdemokraterna behövs.

*

Låt mig därför återgå till frågan om vårdnadsbidraget. För här har vi något som rör vid kärnan. Här närmar vi oss själva grunden för partiet: familj och samhällsgemenskap.

Tänk er att Moderaterna av någon anledning skulle leda en enpartiregering. Vad är det första vi skulle kritisera från en kristdemokratisk synvinkel? Vad skulle vara den största bristen?

En del skulle kanske ta upp rättspolitiken, eller skattepolitiken. Andra skulle ha problem med biståndspolitiken eller avsaknaden av ett medicinsk-etiskt perspektiv.

Men i många fall så är det bristen på reformtakt eller ambition snarare än en idépolitisk konflikt som skulle ligga till grund för vår kritik.

Jag tror att den stora konflikten skulle vara familjen. Moderaternas öppning för att kvotera föräldraförsäkringen skulle kanske omsättas i praktiken. Människor skulle med pekpinnar uppfostras i sitt föräldraskap rätt genom jämställdhetsbonusen.Deras ointresse för relationen mellan föräldrar och barn i unga år, det som kallas anknytning, skulle kunna leda till alltifrån vårdnadsbidragets avskaffande till förverkligandet av Anders Borgs idé om obligatorisk förskola från 3 år. Valfrihet i barnomsorgen skulle vara nedprioriterat, eftersom det inte kan inordnas under arbetslinjen.

En moderat majoritetsregering skulle snabbt förvandlas till en systemregering. Den gamla borgerliga visionen om ett samhälle med många starka, självständiga familjer och små gemenskaper som själva löser sina vardagsnära problem finns inte kvar i Fredrik Reinfeldts parti.
Istället ska samhället och människors liv anpassas av den moderatledda staten så att vi arbetar så mycket som möjligt, är så effektiva som möjligt och gör anspråk på så lite statsmedel som möjligt. Vi får visserligen välja själva men bara mellan de alternativen som Anders Borg anser är effektiva nog.

*

I denna konflikt mellan oss och Moderaterna finner vi 2000-talets svar på varför Kristdemokraterna behövs: Vi är det parti som inser att grunden för ett fungerande samhälle är att människor får möjlighet att växa upp i fria och trygga familjer och i fria och trygga närsamhällen.

Det största hindret, det största problemet att överkomma i arbetet mot ett sådant samhälle är staten.

När staten beskattar familjer till den grad att de blir beroende av statliga bidrag för att få vardagsekonomin att gå ihop försvagar staten familjen. Staten slår undan fötterna för familjers oberoende och man tar ifrån dem tryggheten som de får av sitt eget arbete.

Men man försvagar också närsamhället kring familjerna. Möjligheterna att stötta föreningar, ta nya lokala initiativ för att förbättra närområdet eller starta nya företag försvinner ifrån händerna på familjer till staten.

Pengar är makt. Och när de finns i händerna på staten är det staten som har makten.

Det var för att minska och sätta gränser för staten och politiken som subsidiaritetsprincipen formulerades. Denna grundsats inom kristdemokratin som säger att jag har rätten att bestämma över det som främst rör mig själv, att vi i vårt lokalsamhälle har rätten att bestämma det som främst berör oss och att vare sig riksdagen eller EU-parlamentet har rätten att bestämma åt oss eller över huvudet på oss.

*

Det skydd vi som individer, familjer och närsamhällen har emot staten är vår egendom och vårt eget arbete. Hon som äger sin egen bostad och äger sitt eget företag är betydligt svårare för staten att bestämma över än hon som varje månad är beroende av staten för att klara mat och hyra.

Därför strävar vi kristdemokrater efter att människor ska äga mer och staten ska äga mindre. Därför slogs vi för en avskaffad fastighetsskatt som hotade det enskilda ägandet. Det är därför vi drivit på för sänkta inkomstskatter, inte minst för låginkomsttagare och fattigpensionärer.

Men det är också därför vi behöver driva på för ytterligare förändringar för ökat privat ägande. Vi vill se fler familjer som äger sitt eget boende, vi vill se fler familjer som strävar efter att spara ihop en årslön på sitt bankkonto och vi vill se fler familjer som äger och driva sina egna företag. Då står skattefrågorna i centrum.

Jag hyser inga illusioner om hur svårt det är att sänka skatter och framförallt hur svårt det är att genomföra generella skattesänkningar. Jag efterfrågar inte heller någon plötslig revolution. Ska en revolution ske så är det genom små smarta steg.

Därför är det bra att vi kristdemokrater fått igenom ett skatteavdrag för gåvor till välgörenhet, även om det blev väldigt litet. Det flyttar makt ifrån staten till familjer och närsamhällen, och när systemet väl finns på plats finns alla möjligheter att expandera det.

Genom att införa avdragsrätt för gåvor uppvärderas också de privata medborgerliga välfärdsinitiativen. Deras betydelse för samhället lyfts fram och erkänns, och vikten av att vi som medborgare engagera oss i vårt närsamhälle – både personligt och ekonomiskt – lyfts och erkänns. Det är ett första litet steg mot ett nytt sätt att bygga vårt välfärdssamhälle.

*

Inom andra områden kan vi kristdemokrater genomföra reella förändringar inom loppet av denna mandatperiod för att stärka våra närsamhällen.

Idag befinner vi oss i Jönköping. Högskolan här i staden skiljer sig ifrån nästan alla andra i Sverige för den är formellt sett är privatägd. Till skillnad ifrån Lund eller Södertörn eller Umeå är Högskolan i Jönköping inte en myndighet, den är en stiftelse. Staten kan inte på samma sätt styra och bestämma över Högskolan i Jönköping som den kan över annan högre utbildning.

På så sätt är Högskolan i Jönköping mycket mer av en klassisk fri akademi än en del av våra äldre lärosäten. Vi som talar om politikens gränser bör se det som ett exempel. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt, och önskvärt, att utbildningen och forskningen får lova att ägna sig åt det sökande efter kunskap och sanning som utgjort grunden för akademin sedan det första svenska lärosätet etablerades i Uppsala 1477.

Kristdemokraterna är rätt ute med sitt förslag om att göra universitet och högskolor till stiftelser i likhet med högskolan här i stan. Men det får inte stanna där. Se också till att frånta regeringen rätten att utse stiftelsestyrelserna så de blir sant självständiga.

På så vis kan vi utsträcka idén om samhällsgemenskap, så att också vår utbildning präglas av den frihet och det personliga ansvar som vi vill ska prägla familjelivet och näringslivet.

*

Ett flerkonceptsparti med till synes godtyckligt utvalda valfrågor. I brist på en övergripande idé är det så Kristdemokraterna kommit att se ut i väljarnas ögon. Men låt oss komma ihåg att även familjepolitiken har drabbats av bristen på denna övergripande idé.

Allra tydligast visade detta sig i partiledningens hantering av jämställdhetsbonusen. Denna produkt av Nya Moderaterna skapad utifrån insikten om att 2000-talets politiska pekpinnar måste lanseras som morötter istället för som piskor. Detta exempel på att social ingenjörskonst numera sträcker sig långt in i den så kallade borgerligheten. Denna reform som avsätter skattepengar till de som enligt överheten fördelar föräldraledigheten rätt.

Man skulle kunna tänka sig att ett parti som Kristdemokraterna instinktiv skulle ha skrikit att nu får det väl ändå vara nog på Nya Moderaternas sossefiering?

Det gjorde de också. Förste vice partiordförande Maria Larsson protesterade i juni 2005 mot det moderata förslaget och jag citerar: ”Efter moderaternas utspel om jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen är det bara vi kristdemokrater kvar som fortsatt förespråkar valfrihet för familjen.”

Så långt allt väl. Valfriheten i centrum. Ingen politisk styrning i familjernas vardag om Kristdemokraterna får bestämma.

Men sedan hände något. Partiet hamnade i regering, och föll undan för socialliberalismen. Från att i Alliansen ha accepterat jämställdhetsbonusen för att kunna få igenom vårdnadsbidraget så fick partistyrelsen rikstinget att 2008 omfamna förslaget som en naturlig del av den kristdemokratiska familjepolitiken.
Bristen på en egen övergripande idé gör att våra ledande företrädare stundtals inte ser skillnad på socialliberal familjepolitik och kristdemokratisk familjepolitik.

*

Men, vi ska vara rättvisa, det är bra och viktigt att partiet förmått stå upp mot kraven på kvotering av föräldraförsäkringen.

Frihet att fatta egna beslut är en grund för att fungerande samhällsgemenskap. En känsla av ansvar för sig själv och sin omgivning likaså. Men trygga familjer är inte bara en fråga om frihet och egenmakt. Trygga familjer handlar i väldigt hög utsträckning om att föräldrarna och barnet kan lära känna varann, bry sig om varann, älska varann. Det är det vi kallar anknytning, och vi vet att anknytningen mellan barn och föräldrar spelar en oerhört viktig roll för personlighetsutvecklingen.

Hur ett barn växer upp och hur en familj ser ut är inte likgiltigt. Det finns bra och mindre bra uppväxtmiljöer och familjestrukturer. I dagens samhälle vill man gärna glömma bort detta faktum eftersom det försvårar och komplicerar världen. Nyliberalen önskar att det var egalt hur ett barn växer upp eftersom alla alternativ då blir lika bra och totalt valfrihet kan råda. Och socialisten önskar att det var egalt hur ett barn växer upp eftersom de då kan omforma världen till att se ut precis som de vill.

Men det är inte betydelselöst om ett barn växer upp med en nära anknytning till sina föräldrar under den första tiden och det är inte betydelselöst om ett barn växer upp med både manliga och kvinnliga förebilder i hemmet eller inte. Därför kan vi inte utforma lagar och bidragssystem som om dessa fakta inte fanns.

Det vi säger och gör som politiker påverkar samhällsklimatet och det påverkar människors ageranden. Som kristdemokrater får vi aldrig glömma att bara för att vi tror på människors egen ansvar så förnekar vi inte existens av en mänsklig natur och bara för att vi tror på frihet förnekar vi inte existens av sanning.

*

Enpartistaten är bruten men vårt arbete är inte över. Att Socialdemokraterna inte längre sitter vid makten är bra, men vad hjälper det på lång sikt om deras idéer ändå dominerar politiken?
Kristdemokraterna är det enda partiet som utmanar den människosyn som ligger till grunden för vänstern.

*

Alliansen har blivit återvald. Det rödgröna experimentet realiserades aldrig. Smällen från det socialdemokratiska sammanbrottet hörs ända hit till Jönköping. Sverige är på väg att bli ett mindre socialistiskt land.
Men Sverige ska inte gå från en socialdemokratisk välfärdsstat till en moderat välfärdsstat.

Sverige ska vara ett kristdemokratiskt välfärdssamhälle. Vägen dit är lång. Men det finns en väg, och vi måste slå in på den redan nu.

Det finns en kristdemokratisk vision om samhällsgemenskap:

Ett samhälle där vi känner ett ansvar för varandra.

Ett samhälle där unga människor har den trygghet och de verktyg som krävs för att gå in i vuxenvärlden.

Ett samhälle med fler familjer som förmår överkomma svårigheter och hålla ihop.

Ett samhälle där vi hinner kombinera jobb och familjeliv.

Ett samhälle där vi ser varandra och känner oss sedda.

Ett samhälle där vi litar på varandra.

Ett samhälle där vi samlas kring gemensamma grundläggande värden.

*

Vi unga kristdemokrater kommer att fortsätta tala om behovet av en övergripande kristdemokratisk idé, ett politiskt löfte, som partiet kan möta väljarna med i valet 2014. Vi kommer att påtala vikten av ett sammanhållet ledarskap. Vi vet att en ny image är en nödvändighet för framgång.

Utmaningarna är tydliga. Vi ger oss inte förrän partiledningen möter dem. Vi tänker vara partiledningens skarpaste och mest konstruktiva kritiker. Tystnad och taktisk anpassning eller undlåtenhet är inte ett alternativ.

Utmaningarna är tydliga men allt annat än oöverstigliga. Med mod, självkritik, stryktålighet och ett öppet sinne kan en verklig förnyelse äga rum. Om vi bara ser möjligheterna så har kristdemokratin sina bästa dagar framför sig.

Tack för ordet!