Poänger och felslut från Framtidsstrategigruppen

december 17, 2010

Kristdemokraternas framtidsstrategigrupp har idag presenterat sin rapport både för partistyrelsen och för allmänheten. Rapporten innehåller både sådant som är av värde och sådant som enligt min mening är sidospår eller helt enkelt fel.

När jag läser de organisatoriska delarna av rapporten är det intressant att se hur KDU:s kriskommission och framtidsgruppen har nått fram till många likartade slutsatser kring bristerna i kristdemokraternas valrörelse och organisation.

Jag ser det som mycket positivt att gruppen vågar peka på spretigheten i budskapen och svårigheterna för våra valarbetare och sympatisörer att svara på frågan ”varför kristdemokraterna?” utifrån en genomtänkt strategi.

Lika glad är jag över att gruppen även vågar beröra de problem som det innebär att det bland allmänheten finns en vitt sprid uppfattning om att partiet är ett kristet intresseprarti eller konfessionellt grundat. Det är också bra att de vågar erkänna att vår partiorganisation och partiföreträdare ibland hjälper till att reproducera sådana uppfattningar.
Det är likaså av största vikt för vår fortsatta interndebatt och för en positiv utveckling av den kristdemokratiska partikulturen att gruppen vågar peka på att det är partiledningen – med partiledaren och partisekreteraren som högst ansvariga – som har misslyckats och att ansvaret för bristerna i valrörelsen i slutändan är deras. Det är först och främst partiledaren och partisekreteraren som hade och har mandaten och möjligheten att genomdriva en förändring av situationen.

Jag delar också mycket av kriskommissionens uppfattning kring vilka nycklarna är för att komma ur krisen. Jag har tidigare uttryckt en önskan om en starkare och mer politisk partisekreterare och framtidsstrategigruppen verkar dela denna uppfattning. Att Acko Ankarberg Johansson har kompetens för att uppfylla en sådan roll har jag inget tvivel om. Men det är upp till bevis och kan jag ta tillfället i akt att skicka med ett budskap till Acko är det att den retorik som fungerar i Jönköping inte nödvändigtvis fungerar i andra delar av Sverige.

Att vi i vår politiska opinionsbildning måste prata mer om de problem vi ser i samhället och kanske fokusera mindre på de tekniska lösningarna är det bra att gruppen lyfter fram, liksom behovet av att mejsla fram en stark profil inom ett högst tre sakpolitiska områden.

När det kommer till de politiska slutsatserna i rapporten har jag mer blandade känslor. Gruppens omvärldsanalys, som ligger till grund för till exempel den fyrfältare som presenteras på sida 27, är direkt undermålig. Inget empiriskt material presenteras för vare sig positionerna, förflyttningarna eller de sakpolitiska frågornas position. Känslan av att omvärldsanalysen bygger mer på löst tyckande än omfattande undersökningar infinner sig.

Bättre är det då att gruppen tydligt fastslår att kommunikation och politik måste hänga ihop. Det går inte att prata om vara politikens gränsvakter och sedan inte vara beredd att backa upp det med konkreta förslag.

Gruppen kommer dock med ett antal intressanta uppslag inom det politiska utvecklingsarbetet. Att vi ska lyfta fram framtida skattesänkningar ur ett egenmaktsperspektiv är ett sådant bra uppslag. Så även att kristdemokraterna bör ta ett tydligare grepp om även de mer laddade integrationspolitiska frågorna och göra det på ett frimodigt sätt. Förslagen om att kristdemokraterna borde driva en företagarlinje och våga ta strid för landsbygden är också positivt.

Att framtidsgruppen därtill vill placera rättspolitiken till partiets skyltfönster är något vi i KDU har efterfrågat länge. Den otrygghet och den orättvisa som finns i dagens Sverige är helt enkelt inte acceptabel och lösningarna finns i en mer närvarande poliskår och ett tydligare rättvisetänkande i våra domstolar.

Andra delar av rapporten är direkt i strid med kristdemokratiska idéer. Att gruppen inom det jämställdhetspolitiska området inte klarar av att lyfta fram en kristdemokratisk politisk linje utan vill anamma idéer ifrån radikalfeminismen är ett idépolitiskt fattigdomsbevis. Jag tänker här på följande mening: ”Hur motverkar vi de strukturer och ekonomiska skäl som hindrar reell valfrihet?”. Frågan är ju när ”reell jämställdhet” ersattes av legal jämställdhet i våra resonemang?

En annan uppseendeväckande formulering är denna: ”Går det att på ett tydligare sätt förvänta sig att båda föräldrar deltar i exempelvis utvecklingssamtal? Är kontaktdagar knutna till respektive förälder en idé för att öka båda föräldrars engagemang?”.

Politikens gränser… Javisst, ibland men inte nu. För nu ska staten besluta när våra familjer är tillräckligt jämställda för att de själva ska bestämma över sina liv.

Att vi på grund av ungdomars preferenser ska satsa på global rättvisa och miljöfrågor bygger på gruppens egna antaganden och att ungdomar bedöms vara en homogen grupp. Den som studerat tillgängligt material, t.ex. Kairos Futures rapport om ”Generation ordning”, kan omöjligt göra den koppling som framtidsstrategigruppen nu gör. Där står nämligen följande:

…bilden av den svenska ungdomen måste omvärderas. Dagens genomsnittliga ungdom är ingen överidealistisk miljökämpe som brinner för jämställdhet, utan snarare en måttfull person som längtar tillbaka till ett tryggt och lugnt Sverige som kanske aldrig ens har funnits.

Framtidsstrategigruppen har goda poänger i fråga om kommunikation och organisation. De formulerar viktiga problem som vi måste lösa, vilka nu partiledning och partistyrelse måste arbeta för att finna lösningar på. Men politiskt hamnar de på ett blindskär. Jag kan därför inte ge fullt betyg eller mitt helhjärtade stöd till framtidsstrategigruppens slutsatser. Vi har uppenbarligen mycket kvar att diskutera och analysera. Men deras rapport är ett steg på vägen.

About these ads

2 svar to “Poänger och felslut från Framtidsstrategigruppen”


  1. [...] En av framtidsstrategigruppens främsta argument för att Kristdemokraterna särskilt bör lyfta fram ”miljö och global rättvisa” som ett profilområde är att detta skulle attrahera fler unga väljare att rösta på partiet. Charlie Weimers förklarar varför den slutsatsen innebär ett felslut på sin hemsida: Poänger och felslut från Framtidsstrategigruppen. [...]

  2. Anonym Says:

    Klistrar in detta här då det känns relevant:

    Några ord från en 90-talist och förstagångsväljare som tänkte rösta på er i riksdagsvalet men i sista stund istället valde M (och tyvärr inte heller ångrar detta).

    När ni inom Kristdemokraterna försöker vända ert parti mot unga människor gör ni det klassiska misstaget att låta den lilla högljudda minoritet som bloggar och får skriva krönikor få tala för hela ungdomsgenerationen, och drar då slutsatsen att de unga framför allt är intresserade av globala frågor. Självklart kommer Kristdemokraterna aldrig kunna fånga upp dem som har en liberal och uttalat anti-traditionell attityd långt ut till vänster. Men den knappast oansenliga andel bland 90-talisterna som inte har radikala värderingar (se Kairos Futures undersökning t.ex.) utan prioriterar familjen, lokalsamhället, trygga förhållanden inkl. dem på arbetet och att helt enkelt få leva som man vill och är uppvuxen med att göra, ignorerar man. Dessa människor finns förstås även i äldre generationer men har en nog överraskande stark ställning bland 90-talisterna. Anledningen till att Kristdemokraterna inte lyckas bland dessa grupper är knappast för att man uppfattas som alltför hårda och konservativa i värdefrågor utan för att man är ett osäkert och ängsligt parti som med den framtoningen aldrig kommer attrahera en yngre publik i synnerhet. Exakt vilka åsikter man företräder är ju sekundärt så länge som man inte kan veta huruvida Kristdemokraterna har energin och ryggraden att driva dem, och att folk inte vill tillhöra en rörelse som uppfattas som ett förlorarparti är en faktor som man nog inte ska underskatta och som, av naturliga skäl, är ännu viktigare bland unga människor. Jag vill minnas (nåja) att den främsta faktorn till framgången 1998 var en sorts medvind ute i samhället och att det blev mer eller mindre coolt att vara kristdemokrat. Förutsättningarna för en sådan utveckling har nog inte varit så stora sedan dess som nu.

    Jag tror inte att vare sig ensidigt fastklamrande vid homoäktenskapsfrågan eller punschdrickande försvarsvurm kommer locka de här väljarna, vad som däremot skulle kunna fungera är ett fokuserat och ärligt ställningstagande för landsbygdsfrågor (bensinskatten), familjefrågor (lägre skatt för barnfamiljer) och lag och ordning (strängare straff) och annat som helt enkelt visar att man på det politiska planet tar ställning för en traditionell livsstil och ens möjligheter att kunna fortsätta denna. I dagsläget uppfattar nog många politiken som helhet som en motståndare till deras värderingar och sätt att leva och Kristdemokraterna är där trots sina ansträngningar inget undantag. Mindre svammel om ”verklighetens folk”, ”valfrihet” och ”subsidiaritetsprincipen” och fler konkreta förslag i en riktning som ett intresseparti för vanliga människor. Om ni var vakna så hade ni sett att ni höll på att slå an en ton med bensinskatten inför valet 2006, men när ni inte ens vågade (eller, kanske ännu värre ur förtrondesynpunkt, plötsligt inte längre ville) driva den frågan in i en regeringsbildning är det klart att många tappade entusiasmen, och då är ju frågan om ni antingen har fel personer i partiledningen eller om ni som vissa säger inte längre har ett existensberättigande som parti. Jag tycker det skulle vara olyckligt om Kristdemokraterna på grund av ren feghet och slapphet försvann som röst i politiken.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: