Archive for januari, 2006

Hakelius vill inte betala för renar och slöjd

januari 25, 2006

För ett tag sen skrev Ann Svanberg om att hon ville få möjlighet att utträda ur monarkin. I Jag vill gå ur monarkin försökte få med sig folket för att få valfrihet gällande vad man som medborgare ska vara med och finansiera:

Härmed vill jag alltså starta ett folkupprop:
– Ge oss möjlighet att gå ur monarkin.

Johan Hakelius tillhör dem som inte kommer att hänga på uppropet. I Jag vill inte betala för renar och slöjd kommenterar han Svanbergs idé:

Det är naturligtvis en lysande idé. Förutsatt, givetvis, att vi andra också får möjlighet att dra oss ur de statliga åtaganden vi inte gillar. För varför skulle just republikaner, av alla udda folkgrupper, vara de enda som får välja?

Annonser

Kanada liknar Sverige. Och Tyskland. Och Storbritannien.

januari 25, 2006

Det har blivit mycket Kanada här på bloggen under den senaste tiden. Jag lovar att trappa ned på den biten, men landet är dock helt klart intressant som jämförelse med Sverige. Landet har under de senaste 100 åren dominerats av det vänsterlutande Liberal Party, vilket har skapat en stor och omfattande välfärdsstat. Kanada är ett högskatteland med en liknande uppbyggnad av sjukvårdsystemet (planekonomiskt inspirerat, that is) och lååånga vårdköer. Efter flera incidenter med skjutvapen inblandade, bland annat vid en skola i Toronto, så har den stigande brottsligheten och underfinansieringen av ordningsväsendet kommit att bli en dominerande fråga i valet. Även utrikespolitiken har funnits med på ett hörn, där liberalernas anti-amerikanska populism ställts mot Stephen Harpers krav på upprustning av försvaret och en tydlig och värderingsgrundad kanadensisk linje på den internationella arenan. Det har inte framförts krav från något håll på att Kanada skickar trupp till Irak, det hade sannolikt varit alltför provocerade för väljarna, men två olika utrikespolitiska hållningar har likafullt stått mot varandra.

När Doug Gamble, tidigare talskrivare för Ronald Reagan och George H.W. Bush, skriver i Morning in Canada? om valet i Kanada väljer han att fasta på väljarnas ovilja till stora och radikala förändringar:

As revolutions go, if that’s what the narrow defeat of Canada’s ruling Liberal party by the Conservatives in Monday’s national election can be called, it was a typically Canadian one. By awarding the Conservatives a minority government — the party won most of the seats in parliament but fewer than the opposition parties combined — voters were saying, ”We want to give you a try but we don’t really want to hurt the Liberals’ feelings.” Call it the ”Excuse Me” Revolution.

Vi såg förra året hur Angela Merkel ledde CDU/CSU till en valseger med bitter eftersmak. Bitter, eftersom valsegern bara några veckor innan valdagen såg ut att bli total. Bitter, eftersom det sannolikt var öppenheten kring behovet av reform (och förslaget om momshöjning) som sänkte de kristdemokratiska siffrorna. Väljarna ville ha bort Schröder, men de ville inte ha en tydlig borgerlig politik.

Det kanadensiska valet för två dagar sedan var ett nyval. Kanada gick till val så sent som för 18 månader sedan, och trots höga opinionssiffror några månader före valet så slutade det då än en gång med konservativ valförlust.

Stephen Harper hade en väldokumenterat kritisk syn på välfärdsstaten, och det ledde till att väljarna fruktade stora nedskärningar, skriver Carolyn Ryan i en analys för CBC:

Harper believed strongly in small government, a stance that on the campaign trail fed fears of massive cuts to social programs if he were elected. He proposed that there should be ”no sacred trusts” in Canadian government.

Och så här såg det ut 18 månader senare:

The party’s platform does not cut spending at any government department, while adding new programs, reducing the GST and promising a new fiscal deal for the provinces. Even ACOA’s budget is safe, he tells Atlantic Canadians.

Tories har med andra ord gjort sig valbara genom att röra sig mot mitten. Känns det igen?

Tendensen till mittenorientering bland mitten-högerpartierna i länder med utbyggd offentlig sektor är tydlig (det klagas förvisso på Bushs ”big government spendings”, men där finns Reagans arv med i bilden). Detta märks även i Storbritannien, där David Cameron, nye ledaren för Tories, efter valförlusten förra året tydligt distanserat sig från arvet efter Thatcher:

”There has been a tendency for some Conservatives to treat Britain, particularly our public services, as an ideological laboratory. But today, in a world that is constantly changing, we need open minds. At the next election, a whole generation of people will be voting who were born after Mrs. Thatcher left office. So when it comes to tackling the big challenges our society faces, I will not be the prisoner of an ideological past”. (från Townhall.com)

I Sverige har vi ju inte gått så långt som att ta avstånd från tidigare borgerliga regeringars ambitioner, även om det är lätt att vara kritisk mot vissa inslag, med facit i hand. I Sverige har vi idag en Allians som förvisso har tydliga förslag i frihetlig riktning, men där det likväl finns ett ganska tydligt motstånd mot alltför tydliga förändringar (ett exempel är de starka röster för ett bevarande av dagens ersättningsnivåer som höjts från vissa håll).

Så, det verkar vara så att den som vill minska statens inflytande över människors vardag helt enkelt inte vinner några val genom att föra fram en tydlig agenda för förändring. Det verkar gälla i Kanada, Storbritannien, Tyskland och Sverige.

Tanken kanske är att man först ska visa sig regeringsduglig (viktigt för Alliansen!), för att på så sätt ge sig chansen att vinna även nästa gång. Fyra glada år i regering och därefter 12 år i oppositon skulle ju inte göra mången borgerlig väljare lyckligare.

Men kommer det då att bli några bestående förändringar för vanliga människor, eller är det endast utnämningspolitiken och andra detaljer synliga endast för politikerna i Stockholm som kommer att förändras? Kommer den ideologiska kraften finnas för bestående förändringar under en andra borgerlig regeringsperiod, eller kommer det bli ett fortsatt förvaltande av höga skatter och en ständigt växande offentlig sektor?

Valet 2006 är ett ”defining moment”. Aldrig tidigare har den samlade borgerligheten gått fram så enat och med en politik så nära socialdemokraternas. Vad jag menar med det sistnämnda är inte att alliansens politik är ”sossig”, utan helt enkelt att partiet längst ut till höger inte ligger lika långt ut till höger längre. Det finns m.a.o. inget ”högerspöke” att skrämmas med i den kommande valrörelsen. Men om detta koncept faller så är det dags att tänka nytt. Personligen kommer jag låta den analysen vänta, men Dick Erixon har en poäng i att en förlust måste leda till något helt annat än dagens taktik:

Att ställa förmyndarstaten mot frihetens alternativ är det enda som då inte har prövats.

Nu tror jag i och för sig att det kommer bli en borgerlig valseger i höst. Kommunalrådet Persson saknar helt enkelt idéer för framtiden, det räcker inte att försöka göra soppa på stopp- och bidragspolitik kryddat med ständiga hänvisningar till socialdemokratins partihistoria.

Grattis Kanada!

januari 24, 2006


Igår blev det klart att Kanadas liberala regering röstats bort till förmån för en konservativ minoritetsregering. Liberalernas korruption har naturligtvis varit en nyckelfaktor i valet, men Stephen Harper (premiärminister in spe) har också lyckats vinna förtroende genom valfrågor som gått hem hos den kanadensiska medelklassen:

Nonetheless, Mr Harper’s promises to cut taxes and tackle corruption and violent crime ”made sense to ordinary people with mortgages and kids going to school”, James Travers says. (BBC News)

Och så här röstade Kanada igår:

Conservative Party 36.25%
Liberal Party 30.22%
Bloc Québécois 10.48%
New Democratic Party 17.49%
Independent .52%

Det mesta pekar på ett samarbete mellan Tories och separatisterna i Bloc
Québécois. Tories har i detta sin chans att visa sig regeringsdugliga. Kanadensarna är ovana vid konservativa regeringar, men Harper har möjlighet att få väljarna att bli komfortabla vid tanken på Tories vid makten.

Riksdagskandidat

januari 23, 2006

Kristdemokraterna i Värmland höll under den gångna helgen nomineringsstämma. Det var ett bra möte, och utfallet var mycket positivt för oss unga värmländska kristdemokrater. Vår nuvarande riksdagsledamot Dan Kihlström placerades etta på listan. Stämman valde att placera mig på andra plats på riksdagslistan (vi har 1 mandat idag), vilket jag är mycket glad och hedrad över.

Det är också väldigt positivt att stämman valde att satsa på KDU-Wermlands ordförande Ida Lundblad som sjättenamn på landstingslistan (kd har idag 5 ordinare och 3 ersättare i landstingsfullmäktige).

Partiets opinionssiffror ger ju i dagsläget inte anledning till firande, men jag är övertygad om att potentialen finns där. Kristdemokraterna är idag det enda parti som driver en snabbavveckling av fastighetsskatten, och det enda parti som verkligen vill göra något åt den ekonomiska belastning som bensinskatten innebär. Jag är övetygad om att det finns stöd får vår hållning i dessa frågor. Nu är det upp till oss själva att göra vår politik känd.

Input till valkampanjen

januari 20, 2006


När partiernas informationsavdelningar laddar upp inför den stora fajten i höst så kan det ju passa bra med lite ”tips från coachen”. Sydsvenskan drar sitt strå till stacken genom sina fräscha förslag till valaffischer.

Facket värnar om lettiska arbetare?

januari 19, 2006

För konsten att hitta självrätttfärdigande argument i nödens stund utdelas dagens pris till Per Lawén, Ombudsman Sv. Elektrikerförbundet Avd 16, Värmland. I Är lettiska arbetare mindre värda än svenska? skriver Lawén att deras blockad mot företaget Laval un partneri i själva verket handlar om omsorg med de lettiska byggnadsarbetarna:

Det finns säkert inte många, om ens någon byggnadsarbetare som går för lägsta lönen i Sverige, varför ska då de lettiska byggnadsarbetarna göra det?
Tycker Helmersson att en lettisk arbetare är mindre värd än en svensk?

Så, det var därför facket skrek ”Go home” till letterna?

Man kan ju förstå varför Lawén inte yppar ett ord om skillnaden mellan lägstalönen i Sverige och normallönen i Lettland. För då hade fackets ”solidaritet” kanske inte blivit helt uppenbar för läsaren.

Då kanske det totala bristen på innehåll i Lawéns argumentation framgått. Vad vet jag?

Iran – något måste göras

januari 19, 2006

Simon Heffer skriver i Doing nothing in Iran is not an option om den brist på alternativ som står till buds för USA och Europa efter att Iran återupptagit sin nukleära verksamhet. Den stora frågan är nu om man ska försöka finna en lösning, eller att låta Israel få hantera saken. Men detta är på intet sätt det bästa alternativet:

Any military action against Iran, whatever it is and whoever takes it, is likely to be provocative to the wider Islamic community – but none is likely to be quite so internationally combustible as a unilateral decision by Israel to bomb – by conventional or possibly other means – Iran. This seems to leave only one feasible option, which is for a United Nations-endorsed series of air strikes on suspected nuclear installations in Iran, made after due and reasonable warning and only as a last resort. All that must be made clear – but it must also be made clear, by the united powers of the United Nations, that any insistence by Mr Ahmadinejad on pursuing his present policy will be met with such a response.

Han efterlyser ett brittiskt ledarskap i frågan, men tillägger dock att det inte ser ljust ut:

Whether this happy diplomatic state can be achieved looks, for the moment, unlikely.

Men vad återstår om inte FN är ett realistiskt alternativ? Menar västvärlden allvar med att regimen i Teheran inte ska utveckla kärnvapen? Vad är man i så fall beredda att göra för att stoppa Mahmoud Ahmadinejad och hans gelikar?

Göran Hägglund om utrikespolitiken

januari 17, 2006

Göran Hägglund skriver i Sveriges röst har tystnat om behovet av en ny utrikespolitik. Särskilt intressant blir det när han går in på FN och folkrätten:

Medan Kristdemokraterna och de andra partierna i Allians för Sverige alltid ställer människan före stater, sitter partierna i den trötta Vänsterkartellen fast i åldrade åsikter om hur världen ska fungera. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik kan inte förlita sig på att FN alltid fattar rätt beslut eller att FN aldrig kan göra fel.
FN måste reformeras därför att FN behövs.
Folkrätten innehåller principkrockar som i extremfall kan försvåra insatser för att rädda liv. Militära insatser är inget att ta lätt på, men inte heller räcker alltid sanktioner och politiska hot för att kommunicera med repressiva diktaturer.

Hägglund har helt rätt i att Sverige måste se sig om efter andra möjligheter för agerande när FN misslyckas. Utrikespolitiken måste handla om att sätta människovärdet i främsta rummet, och det är verkligen rimligt att fundera på det rätta i att ta ett kinesiskt eller ryskt veto i säkerhetsrådet som intäkt för att vara passiv.

Efterlängtad tysk tydlighet gentemot Ryssland

januari 17, 2006

Att Vladimir Putins kollega i Berlin inte längre är polaren Schröder har fått snabba och positiva konsekvenser för den tyska linjen gentemot Ryssland. Gerhard Schröder hävdade på sin tid att ”Putin är en demokrat helt igenom”, medan Angela Merkel intar ett betydligt mer distanserat förhållningssätt. Om detta rapporterar SvD:

Angela Merkel som är uppväxt i DDR och har sett kommunismen inifrån skulle aldrig drömma om att så förbehållslöst stötta Putin.

Positivt är också att Merkel uppmärksammar det otroligt viktiga arbete som bedrivs av pro-demokratiska i Ryssland:

Efter överläggningarna med Putin mötte Merkel representanter för NGO:s, från staten fristående organisationer, och aktivister från ryska medborgarrättsgrupper, något som Schröder eller tidigare tyska regeringschefer aldrig någonsin gjort.

Merkel kommer tyvärr att begränsas av socialdemokraterna (SPD) under hela mandatperioden, men känslan av att Tyskland håller på att svänga in på ett annat, bättre spår finns definitivt där.

Halonen mot Niinistö i andra omgången

januari 16, 2006

Efter gårdagens första presidentvalsomgång i Finland står det nu klart att det blir Tarja Halonen (sdp) mot Sauli Niinistö (saml) i andra omgången. Halonen fick 26,3 procent av rösterna, medan Niinistö endast fick 24,1 procent. Valets store förlorare Matti Vanhanen (c) har dock lovat att fullfölja den tidigare borgerliga överenskommelsen, vilket gör att Niinistö kan räkna med stöd från Kristdemokraterna, Centerpartiet och Svenska Folkpartiet.

I en kommentar menar experten Dr. Claus Stolpe att Niinistö är den starkaste borgerliga kandidaten inför andra omgången:

– Halonen hade säkert hellre sett att Vanhanen hade varit hennes motståndare i finalen. Niinistös väljare, som huvudsakligen är urbana, hade haft det mycket svårare att stödja Vanhanen än vad Vanhanens anhängare har att rösta på Niinistö. Landsbygdsbefolkningen är mera utpräglat borgerlig.

Hufvudstadsbladet analyserar kandidaternas plus och minus under kampanjen, och lyfter upp Niinistös frimodiga kampanjslogan:

Niinistö är den som tydligast försökt utmana Halonen. Har haft den synligaste och mest drivna valkampanjen, väckt stor uppmärksamhet med sin slogan ”Arbetarnas president”. Niinistös personligt skrivna kampanjbok har sålt i tusentals exemplar och han har ett proffsigt kampanjteam bakom sig.

Halonen, å andra sidan, har kunnat använda sig av den auktoritet som följer med presidentämbetet:

Varit stark i valdebatterna, ofta motat Niinistös anfall tämligen enkelt. Halonen är som en Massey Fergusontraktor, klarar sig på de flesta underlag och är svår att rubba. Använt sig av presidentinstitutionens auktoritet på ett skickligt sätt, framstått som ansvarsfull landsmoder.

Nu är det ytterligare två veckors kampanjande som gäller i Finland. Den andra valomgången är den 29 januari.

Tips: Sauli Niinistös valhemsida på svenska här.