Archive for december, 2007

Varför inte gambla lite?

december 17, 2007

Vi har i Sverige en lagstiftning som innebär att en person med HIV är skyldig att berätta om sin sjukdom för sin sexualpartner. Högst logiskt eftersom HIV leder till AIDS, som hittills skördat 30 miljoner människoliv.

Men RFSU har en annan uppfattning. Deras ordförande Lena Lennerhed tycker att lagstiftningen är ”kontraproduktiv”:

Informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.

Om en person med HIV inte berättar om sin sjukdom för sin tilltänkta sexualpartner så finns det inget försvar för detta. Självklart har båda parter en skyldighet att ta ansvar, men frågan här handlar ju om huruvida samhället ska ha sanktionsmöjligheter gentemot en person som underlåter att informera om en potentiellt dödlig sjukdom. Är det inhumant? Knappast. Det vore inhumant att inte arbeta för att liv räddas.

Men Lennerhed vill inte tvinga någon att informera om sin sjukdom. En inställning som i förlängningen innebär en livsfarlig gambling med människors hälsa.

Marcus Svensson vid Smålandsposten skriver bra om samma ämne, Skyll dig själv:

…i praktiken betyder det att ingen kan ställas till svars. Genom att förminska betydelsen av vetskapen om sjukdomen hos den som är smittad reduceras istället personliga ansvarstagandet. Budskapet från lagstiftaren till den smittade blir då: skyll dig själv.
 

Ja tack till 9 to 5 och varannan damernas/herrarnas

december 15, 2007

Jag fick av min väninna Anna för ett tag sedan en inbjudan till Det dubbla halvslaget som ägde rum på Medicinska Föreningen (Karolinska Institutet – KI). Jag kunde tyvärr inte gå, vilket var synd med tanke på att jag missade chansen att kolla in Annas dansgrupp Dragplåstret (som höll i konserten tillsammans med orkestern Blåslaget) .

Jag hann däremot få en update inför showen när jag fikade med Anna häromsistens. Hon berättade att hennes dansgrupp i senaste numret av KI:s studenttidning blivit dissade av något som heter ”Likabehandlingsnämnden”. Nämnden var upprörd över ett av numren:

Scenen är kårens ansikte utåt. På amphioxen sågs bland annat ett nummer av Dragplåstret där fem sjuksköterskor i sexiga, tajta kläder dansade för en manlig läkares blick. Att reducera sjuksköterskor till sexobjekt är att frånta dem deras professionalism. Hur blir jag som sjuksköterskestudentvälkomnad av ett sådant framträdande?

Så här svarar Dragplåstret och Blåslaget:

Låten i fråga handlar om orättvisor på arbetsplatsen. Denna viktiga fråga belyses med att det är svårt att få sin röst hörd inför chefen samt att villkoren för chefer och övriga medarbetare skiljer sig åt. I dansen utageras detta genom att ett antal sjuksköterskor försöker få en läkare att lyssna på deras åsikter. Dansen avslutas med att sjuksköterskorna och läkaren dansar tillsammans på lika villkor. Anledningen till att valet föll på just de yrkesgrupperna är att vi studerar vid ett medicinskt universitet och vi ville dessutom förstärka dansen genom att spela på gamla fördomar och vanföreställningar. …Bland avgångseleverna var framförandet mycket uppskattat och till oss har endast positiva åsikter om numret framförts, från såväl sjuksköterskor och läkare som biomedicinare och arbetsterapeuter.

Konstigare än så var det inte, och instinktivt så undrar jag om Likabehandlingsnämnden såg numret innan de gick ut och sågade Anna och de andra som lagt ner ett antal timmars träning på att få till en bra show?

Det kanske mest bisarra är hur Likabehandlingsnämnden avslutar sin artikel. De kommer nämligen med ett litet förslag:

att /…/uppträdanden på fester skall följa likabehandlingsplanen och på förhand godkännas av kårstyrelsen.

Så mycket för studenternas yttrandefrihet. Man kan ju undra hur många av studenterna som ropar efter en kårstyrelse som agerar censurbyrå?

Det känns som att många är ute efter att förbjuda andra att utrycka sig, med motivet att ingen ska behöva känna sig ”kränkt” (vilket är en mycket subjektiv upplevelse). Självklart måste det finnas en respekt för hur andra människor upplever en situation, men det verkar finnas väldigt många självpåtagna försvarsadvokater för utsatta grupper i vårt avlånga land. Det gäller att utse ett ”offer” som man sedan ska kunna ”skydda” på olika sätt (genom välfärdsstaten, eller förbud mot viss reklam eller traditionella skolavslutningar). På KI visar detta sig genom en Likabehandlingsnämnd som vill stoppa en dansgrupp som vill göra ett nummer med glimten i ögat.

Under fikan med Anna fick jag också veta att kåren på KI har beslutat att bekämpa heteronormativiteten genom att förbjuda sittningar med varannan damernas/herrarnas. Istället får man lov att sitta kille-kille-tjej-tjej osv. Härligt progressivt av kåren, säger nog en del. Årets svenska mästare i politisk korrekthet, säger jag.

Fridlys julen!

december 13, 2007

julkampanj2.jpg

KDU:s julkampanj – Fridlys julen – lanserades idag i Karlstad, där jag tillsammans med Alexandra Braf och Ofelia Namazova gick luciatåg från Stora Torget till Tingvallagymnasiet. Med oss hade vi kampanjmaterial som delades ut till förbipasserande värmlänningar i rask takt. På Tingvallagymnasiet diskuterades de kyrkliga julavslutningarnas vara eller icke vara med eleverna, som fick smaka på KDU-lussekatter och KDU-glögg.

Värmlandsmedia har hängt på och rapporterar flitigt om kampanjen:

Filipstadstidningen: Weimers (kd) vill fridlysa julen

Nya Wermlandstidningen: Politisk stjärngosse i försvarståg för traditioner

SR Värmland: Kd vill fridlysa julen

SVT Värmlandsnytt: Manifestation för att bevara traditioner

Anledningen till kampanjen är de senaste årens attacker på skolornas rätt att ha traditionella jul- och skolavslutningar. Den inställning till julen som intagits av skolledningar på olika platser i Sverige förnekar skolbarnen sin rätt att få ta del av kulturarvet, och vi i KDU tycker det är dags att säga ifrån och fridlysa julen innan alla traditionella skolavslutningar ersatts av torftiga betygsutdelningar i skolans matsal. Bakgrunden till att det blev Värmland är den debatt som rasat i spåren efter förskolerektorn Lena Kårängs förslag att förbjuda dagisbarnen att pynta med änglar och besöka julkrubban.

Men debatten förs inte bara i Värmland. Såväl i Blekinge som i Småland har rektorer velat förbjuda luciafiranden, julpsalmer och till och med tomtar. Och diskrimeringsombudsmannen är så pass ängslig att han uppmanar skolor och företag att inte sätta upp adventsljusstakar. Om min och KDU-Kalmar Läns distriktsordförande Christopher Dywiks uppfattning i frågan går att läsa här. Även FS-ledamoten Mattias Svensson har skrivit om frågan:

Så, gott folk, drick glögg och sätt upp era advetsljusstakar! Julen står för dörren, oavsett vad pk-eliten har att säga om den!

Slutligen förtjänar docenten i religionsvetenskap vid Karlstads universitet, Ingrid Emanuelsson, att nämnas i sammanhanget. Hon har framlagt goda argument för varför julfirande i kyrkan egentligen inte borde betraktas som ett problem, Vad säger egentligen läroplanen och Barnens rätt och vuxnas ansvar.

”Kärnfamiljens bräcklighet öppnar ett hål i välfärden”

december 11, 2007

Billy Bengtsson, före detta chefredaktör för Norra Skåne, skriver om kärnfamiljens bräcklighet med utgångspunkt i Hässleholms kommun, Kärnfamiljens bräcklighet öppnar ett hål i välfärden. Trenden skiljer sig inte från hur det ser ut på nationell nivå, vilket främst drabbar ensamstående föräldrar. Ett hål i välfärden öppnas upp:

Här skall istället riktas uppmärksamheten på det hål i välfärden som i värsta fall öppnar sig när mamma och pappa vandrar åt olika håll. I samma hål fastnar en grupp medborgare som inte får del av den förbättrade samhällsekonomi som regeringen så ofta hänvisar till; de ensamstående föräldrarna, särskilt då ensamma mammor.

…Statistiken visar att den disponibla medianinkomsten i Hässleholms kommun 2005 var 368 000 kronor om året för sammanboende par med ett barn 0-17 år. För ensam pappa med ett barn i samma åldersgrupp var samma typ av inkomst 208 000 kronor om året och för ensamstående mamma med samma försörjningsplikt 173 000 kronor om året.

Visst, det är en retorisk fråga, men ärligt talat: Finns det överhuvudtaget ett intresse bland politiker för att arbeta för att människor ska kunna undvika att hamna på välfärdsstatens skuggsida på det sätt som Bengtsson beskriver?

Vårdnadsbidraget viktigt första steg

december 7, 2007

Det är skönt att Göran Hägglund idag kan lansera ett kommunalt vårdnadsbidraget om 3000 kr per barn och månad. På så sätt tar vi ett litet men avgörande kliv mot en ny syn på familj där valfrihet står i centrum.

Nu blir det upp till kommunerna att införa bidraget. Sen tidigare vet vi att de flesta vänsterstyrda kommuner kommer vägra och en del folkpartister brukar sålla sig till deras familjefientliga läger, men det finns fördelar med det system som införs 1 juli. För det första är det principiellt rätt (beslut av detta slag bör tas på en lägre nivå än den staten) och för det andra skapar det utrymme för institutionell konkurrens. Småbarnsföräldrar kan nu själva utvärdera sin kommuns agerande i denna fråga och reagera utifrån det. Vi kommer nog få se en hel del föräldrar som ”röster med fötterna” i denna fråga.

Samtidigt är denna reform bara ett steg på vägen mot att stärka de svenska familjernas beslutanderätt över sina egna liv. I förlängningen bör alla barn få ta del av samma subvention som de som går på ett kommunalt dagis. För det krävs ytterligare reformer, men nu i alla fall det första steget taget.

Vägen till mer frihet går genom familj och gemenskap

december 6, 2007

I sin senaste podradiosändning intervjuar Dick Erixon mig om kristdemokraterna och kristdemokratins frihetssyn. Till skillnad ifrån många andra intervjuer är jag glad att Dick väljer att lyfta fram det centrala i min hållning. Nämligen att om man vill ha en mindre stat måste man konkurrera ut staten med familj och gemenskap. En diskussion som Johan Ingerö spinner vidare på sin blogg.

Hjälp solidariteten på traven

december 3, 2007

På vägen upp till Luleå fick jag tag i gårdagens SvD, där Maria Abrahamsson lyfter fram avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som ett bra sätt för staten att uppmuntra till solidaritet mellan människor, Avdragsrätt kan öka solidariteten:

Idag stoppar även jag mossa i ljusstaken och tänder ett ljus i väntan på om inte Jesusbarnet, så på julen, myset, stöket och i bästa fall även på friden. Försjunken i den stämningen dyker en frågeställning traditionsenligt upp: Ska jag ta vara på min broder?

Så politiskt inkorrekt är frågan om solidaritet formulerad i Gamla testamentet (Första Moseboken 4:8). Men visst ska vi ta vara på våra bröder, och för all del även på våra systrar. Lika självklart ska våra bröder och systrar ta vara på oss. Ett handfast sätt att göra det på är att skänka pengar. Det gör också allt fler svenskar.

Välgörenhet har länge varit ganska kontroversiellt i Sverige. Att ta ut höga skatter och ”visa solidaritet” genom ett av världens mest omfattande bidragssystem har ansetts vara finare än att på frivillig grund skänka pengar. Men Maria Abrahamsson nämner i sin artikel att svenskarna ger nästan dubbelt så mycket pengar till välgörenhet än under 90-talet. Så kanske har ett paradigmskifte redan ägt rum? Det skulle onekligen vara en välkommen normalisering av samhällsklimatet.

Nästa steg är att börja bedriva en politik som uppmuntrar till solidaritet, vilket skulle kunna ske genom avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer:

Jag tänker förstås på den utlovade avdragsrätten för privatpersoner och företag som donerar pengar till ideella organisationer. Vi vill pröva den möjligheten, skrev Alliansen i sitt valmanifest. …Vad väntar vi på?

En berättigad fråga.