My fingers are crossed for John McCain

januari 3, 2008

mccain2.jpg

Primärvalsdags i Iowa (eller ”Amerikas Kronoberg”). Och snart är det dags för New Hampshire. Medan det mesta verkar peka på Hillary hos demokraterna, så är det desto svårare att säga så mycket om hur det kommer att gå för de republikanska kandidaterna inom Grand Old Party.

Men efter att ha haft ovanligt svårt för att bestämma mig så har jag landat i att John McCain är den kandidat som jag tror skulle bli den bäste presidenten av alla kandidater. Jag tror också att han blir Amerikas 44:e president den 4 november, även om han inte vinner dagens primärval i Iowa.

För det första är McCain den just nu levande politiker vars karaktär jag har störst förtroende för. Ett exempel är hans vägran att som krigsfånge i Nordvietnam låta sig frisläppas före de kamrater som suttit i fångenskap längre än honom själv. Istället för att kunna åka hem 1968 fick han därför vänta till 1973. Hans svar i de olika debatterna vittnar också om en humanism som är allt annat än påklistrad. Diskussionen om tortyr i CNN/YouTube-debatten den 28 november är ett tydligt exempel på detta:

”…If we’re going to get the high ground in this world and we’re going to be the America that we have cherished and loved for more than 200 years, we’re not going to torture people,”

För det andra så har McCain integritet som få andra kandidater. Han har hållit en hög profil i debatten om Irak och har länge kritiserat regeringen för att ha skickat för få soldater till Irak. Denna linje var en bidragande orsak till att hans kampanj var nära att haverera under sommaren, när kriget var som mest impopulärt. Men han stod fast vid sin övertygelse, och det är idag en utbredd uppfattning att hans linje är rätt.

McCains politiska linje är för det tredje något som jag som kristdemokrat har lätt att känna sympati med. Respekt för människovärdet, minskning av statlig byråkrati (han talade om att minska s.k. ”pork barrel spending” långt innan andra kandidater gjorde det), skattesänkningar för arbetande familjer och småföretag, försvar av familj och äktenskap, etik i kongressen (genom bl.a. transparens gällande lobbying), en invandringspolitik med förslag som stärker gränssäkerheten men utan populistiska övertoner och en aktiv miljöpolitik byggd på marknadsbaserade lösningar.

En insikt om betydelsen av den transatlantiska länken är för det fjärde något som jag uppskattar hos en president. I Washington D.C. träffade jag som foreign policy-student representanter för den demokratiska synen på utrikespolitik (såsom Mark Brzezinski, tidigare medarbetare i Clinton-administrationen) och den republikanska (såsom Frank Gaffney Jr., tidigare medarbetare i Reagan-administrationen). Den helt tydliga tendensen var att demokratiskt färgade personer hade en större tendens att vilja bygga broar över Atlanten. Förvisso fanns det kanske inte 2004 så många broar att bygga med Gerhard Schröder och Jacques Chirac härjandes i Europa, men det känns viktigt att en blivande president beaktar vikten av goda relationer med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy (ett helt uppenbart behov av detta finns i frågor som handlar om Irak och Afghanistan, men också när det kommer till de energipolitiska relationerna med Ryssland). John McCain har länge arbetat med europeiska företrädare (inte minst EPP), och vet vilken kraft som kan uppnås när Europa och USA står enat. Men för att detta ska vara möjligt i framtiden krävs större insikt på båda sidor, menar McCain i en artikel, Transatlantic Relations: An American View

Our exuberance, when perceived as arrogance, is rarely successful, and we should not forget to listen to the advice of friends. But our European friends should also note America’s real determination to work toward a freer, more secure world – for our sake and for theirs. We intend to continue, whether our efforts are appreciated in our time or whether we must wait for the judgment of later generations.

McCain visste också, till skillnad från George W. Bush, att i tid göra en realistisk bedömning av den ryske presidentens ambitioner. En president med sådana instinkter är en trygghet för resten av den fria världen:

Mr Putin is pursuing autocracy at home and exporting autocracy abroad. Yet in the face of these outrages, both Europe and the United States have remained too acquiescent, preferring to deal with Mr Putin as an equal. We have the power to hold Russia to a higher standard, both at home and in Europe’s backyard. A strong, unified message is necessary: reversing democracy in Russia will inevitably cause our relations with Russia to suffer, however much we value its cooperation in other areas.

Slutligen innebär McCains status som en självständig politiker (”maverick”) en reell möjlighet att göra vad Bush misslyckats med och som Hillary troligtvis inte kan klara av: minska polariseringen mellan partierna och mellan det blåa (demokratiska) och röda (republikanska) USA. Denna självständighet i förhållande till partilinjen är en försvårande faktor i primärvalet, men bidrar samtidigt till hans mycket starka position bland väljare i allmänhet.

Det finns mycket mer att säga om John McCain och hans kandidatur, både positivt och negativt. Men kolla gärna in vad han sade till den utmärkte USA-bloggaren och tillika folkpartisten Mathias Sundin under ett kampanjmöte i Manchester, NH igår…

Här några endorsements av McCain

New Hampshire Union Leader: John McCain is the man to lead America

New Hampshire Union Leader: McCain all the way: No democrat comes close

The Boston Globe: For the Republicans: John McCain

The Concord Monitor: Republican’s best choice is John McCain

The Des Moines Register: Republican endorsement editorial: Why McCain

The Nashua Telegraph: McCain our choice for GOP nomination

Advertisements

2 svar to “My fingers are crossed for John McCain”


  1. […] DN. Erixon. Weimers tror på McCain. […]


  2. […] Turligen så finns det några inom den svenska borgerligheten som nu tagit bladen från sina munnar och påpekat det tragiska i detta. Johan Ingerö, borgerlig debattör, och Charlie Weimers, tf förbundsordförande i KDU, är några av de få som, hör och häpnad, vågar säga att de vill se en republikan som president. Jag tycker de ger rimliga anledningar till varför:  […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: