Så förstör vi staden: Rivningshysteri eller de små stegens tyranni

februari 20, 2008

När en byggnad ska rivas motiveras detta ofta med att kvarteret (t.ex. Klarakvarteren) eller byggnaden (t.ex. Gula Villan i Karlstad) är alltför nedgången för att kunna renoveras, trots att betydligt mer avancerade arbetet gjorts många gånger tidigare. I själva verket handlar det om att kortsiktiga politiker ofta struntar i hur den stad som de lämnar efter sig faktiskt kommer att upplevas av framtida generationer.  Att en byggnads funktion spelar en avgörande roll är naturligtvis helt i sin ordning, men frågan är om det måste ske på bekostnad av det vackra och sköna?

Att gå tillbaka och läsa om rivningshysterin på 1950- och 60-talen gör mig verkligen provocerad. Det var rena julafton för politiker som utan någon tanke på de långsiktiga konsekvenserna hade en fix idé om hur hela stadskärnor efter grävskopornas jobb skulle få ge plats åt avskalade lådbyggnader. Att de arkitektoniska idealen kunde gå så käpprätt åt skogen är också djupt tragiskt.

Idag är det svårare för rivningsglada politiker att få sin vilja igenom på samma sätt som Stockholms rivningsgeneraler Helge Berglund (s) och Hjalmar Mehr (s). Nu rivs istället byggnaderna en i taget, vilket gör att man nu liksom då kan sätta planerna i verket utan att jobbiga folkstormar uppstår. En som förstått detta är Karlstads kommunalråd Håkan Holm (s).

Som Hammaröbo så är Karlstad naturligtvis staden i mitt hjärta. När jag ser hur staden förfulats med åren så kan jag därför inte bli något annat än arg, ledsen och besviken. Arg för att viljan att bevara kulturmiljöerna lyst med sin frånvaro. Ledsen för att jag aldrig kommer kunna uppleva de vackra  Karlstadsmiljöer som försvunnit i grävskopornas käftar. Besviken därför att gamla byggnader fortfarande får ge vika för ”progressivitet” och ”framåtskridande”.

På bloggen Bilder och historier från det gamla Karlstad hittar jag en trestegsserie som åskådliggör hur förvandlingen ibland sker successivt. I detta fall handlar det om hörnet av järnvägsgatan och hamngatan i Karlstad:

duvan_1.jpg

Ovan: Hotel Kung Carl. Ett av de mest dekorerade och påkostade hus Karlstad har haft. Det första mötet med Karlstad när tågresenärerna kom ut från centralstationen.

duvan_2.jpgOvan: Samma hus på 1970-talet, men anpassat till den nya tidens mer sparsmakade arkitektoniska ideal. . Alla dekorationer på fasaden har hyvlats av, tinnarna och tornen har kapats bort och taket har planats ut. duvan_3.jpg

1986 revs hela kvarteret och Hotel Kung Carl, Stadskällaren och Cafe Royal på Drottninggatan ersattes med Duvanhuset. Ytterligare ett steg mot Det Nya Karlstad hade tagits.

Ja, jag är nostalgisk. Men att ta del av gamla bilder och beskrivningar av hur min hemstad brukade se ut ger också lärdomar. Två sådana lärdomar är att alltid ta hänsyn till de kulturhistoriska värden som en byggnad besitter och alltid tänka på efterkommande generationers behov av en mänsklig och vacker stadsmiljö. Självklart kan orter och städer inte se ut som de alltid gjort, Stockholm är inte Bullerbyn men låt det aldrig bli Kaliningrad.

Länktips:

Bilder och historier från det gamla Karlstad

Operation Karlstad

Carlstads-Gillet

Karlstad Lever

Ps. Stadsplaneringen verkar äntligen ha blivit en politisk stridsfråga i Karlstad kommun, tack vare mitt eget parti:

– Vi måste diskutera stadens utveckling i stort. Nu ser vi de små stegens tyranni. Man bygger lite här och lite där, och plötsligt befinner vi oss i en förändrad stadsbild som vi kanske inte vill ha.

Peter Kullgren upplever en oro hos allmänheten runt de stora förändringarna i stan, en oro som måste tas på allvar säger han.
– Man känner att Håkan Holm drar i väg lite väl mycket. Nu vill han ha villor på taken också. Och allt han kommer på avslutar han med ”det här skulle sätta Karlstad på kartan”. Men att ha Karlstad på kartan som stan med den tokigaste arkitekturen är kanske inte så kul.

Annonser

3 svar to “Så förstör vi staden: Rivningshysteri eller de små stegens tyranni”


  1. Bravo Peter! Kul och hedrande för er att ni äntligen tar strid för dessa frågor. Hoppas fler ansluter sig. Stadsmiljön får inte bli en fråga om partifärg. Den är större och viktigare än så. Mvh, Peter Sörensen/Operation Karlstad.

  2. Johnny S Says:

    Jag är uppvuxen i Motala på 1970-talet och jag minns hur man rev hus efter hus längs Bispmotalagatan. Jag gick årskurs 1-3 i en gammal 1800-talsskola vid vätterns strand. Jag brukade gå ärenden till gubben som hade affären som hette Lindgrens Livs. Hela gatan var full av äldre småhus, villor och flerbostadshus. Ingenting av detta finns kvar idag.

    Jag har återvänt till Motala nu under 2000-talet och krasst konstaterat att längs den äldre delen av Bispmotalagatan finns endast ETT gammalt hus kvar. Bra jobbat Motala-stad!!

  3. Johnny S Says:

    I Norrköping rev man alla 1800-tals hus från Norrtull ända fram till den gamla bron vid Skvallertorget- och detta på 1980-talet. Man brukar tala om 60-70 talet men det skedde otroligt mycket på 80-talet också.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: