Archive for september, 2008

Wall Street Journal hyllar svensk skattepolitik

september 30, 2008

Wall Street Journals ledarsida skriver om regeringens skattesänkningar för fler jobb, The Stockholm Curve:

With the economy struggling, at least some people are urging a pro-growth tax cut. Too bad they live in Stockholm. As a recent headline in Agence France-Presse put it: ”Sweden Announces Income Tax Cuts to Boost Jobs.” The government is planning to cut business taxes and the personal income and payroll tax… The corporate tax reduction will bring the Swedish rate down to 26.3% from 28%, continuing its fall from a high of 57% in 1987… If Mr. Obama wins in November, maybe his first foreign trip should be to Stockholm. He could use the tax tutorial.

Obama kanske borde ta med sig Tomas Östros på det eventuella studiebesöket. Skadar aldrig att komma ut i verkligheten med jämna mellanrum.

UNT skriver också om (s)-lögnerna om jobbpolitiken och Aftonbladets skärskådning av dessa: Östros måste öva på pokerfejset.

Annonser

Vem ska vi skylla den amerikanska finanskrisen på?

september 29, 2008

Den som följer den amerikanska valrörelsen brukar kunna höra att det är George W. Bushs ”failed economic policies” som försatt USA och indirekt resten av världen i dagens minst sagt mörka situation. Från vänsterhåll har påståtts att det är den ”oreglerade marknadsekonomin” som fått härja fritt. Den primära orsaken är bostadsbubblan, men vad orsakades den av?

Det kan vara värt att notera följande fakta innan man börjar söka syndabockar för den finansiella krisen i USA:

Community Reinvestment Act (CRA):

…a United States federal law that requires banks and savings and loan associations to offer credit throughout their entire market area and prohibits them from targeting only wealthier neighborhoods with their services …The purpose of the CRA is to provide credit, including home ownership opportunities to under-served populations and commercial loans to small businesses. It has been subjected to important regulatory revisions.

Förändringar i CRA skedde 1995, under Bill Clintons administration:

The new rules, during a time when many banks were merging and needed to pass the CRA review process to do so, substantially increased the number and aggregate amount of loans to low- and moderate-income borrowers for home loans, some of which were ‘risky mortgages.’ …Related rule changes gave Fannie and Freddie extraordinary leverage, allowing them to hold just 2.5% of capital to back their investments, vs. 10% for banks, encouraging banks to make even more loans to low income communities, often with no down payment and little documentation. By 2007, Fannie and Freddie owned or guaranteed nearly half of the $12 trillion U.S. mortgage market.

Dessa galna statliga ingripanden i marknaden infördes av Jimmy Carter, och ökade på ett avgörade sätt under Bill Clinton, vilket har lett fram till den massiva ökningen av subprime lån som skapat kredikrisen. Vad som hände sedan är att George W. Bush redan 2001 varnade för att Fannie Mae och Freddie Mac är ett ”potentiellt problem” för finansmarknadens stabilitet. 2003 höjdes tonläget ytterligare från Vita Huset, och man varnade för att problemen kunde sprida sig utanför bostadsmarknden. Samma år försökte Vita Huset att upprätta en myndighet som skulle kontrollera Fannie Mae och Freddie Mac. Förslaget stötte på hårt motstånd i kongressen och demokraterna använde sin majoritet för att sänka förslaget. 2005 anslöt sig dåvarande ordföranden för Federal Reserve Alan Greenspan till kritikerna av Fannie och Freddie:

Genom att tillåta dessa institutioner att öka i storlek …så sätter vi hela det framtida finansiella systemet under risk.

Han fick dock svar på tal av demokratiske senatorn Charles Schumer (april 2005):

I think that Fannie and Freddie over the years have done an incredibly good job and are an intrinsic part of making America the best-housed people in world…

John McCain delade inte den uppfattningen, utan föreslog lagstiftning för att reglera Fannie och Freddie (maj 2006):

For years I have been concerned about the regulatory structure that governs Fannie Mae and Freddie Mac… and the sheer magnitude of these companies and the role they play in the housing market… the GSE’s need to be reformed without delay.

Eftersom McCain med fleras förslag inte fick stöd från en enda demokrat så kom den inte ens upp i senatens kammare. Förslaget var redan dödsdömt.

Så vem och vad ska vi skylla finanskrisen på? Den fritt härjande marknadsekonomin? Den galne Bush? Wall Street? Eller kanske på en misslyckad social ingenjörskonst, de inom finansmarknaden som samvetslöst skodde sig på den, de som initierade den och de som stoppade de förbättringsförslag som faktiskt presenterades?

Källa: Timeline of the warning signs. Who raised them and who disputed them.

FRA: Regeringen har kapitulerat.

september 26, 2008

Lex Orwell finns inte mer. FRA-motståndarna har vunnit. Det blir ingen massavlyssning av det svenska folket. Vi bygger återigen land med lag, och rättsprinciper får återigen stå med i främsta rummet.
Visst finns det oklarheter kring vad som menas med specialdomstol och trafikstråk men jag har svårt att tro att regeringen är så dum att de sträcker utan handen och samtidigt håller en kniv bakom ryggen.

Men trots denna seger i kampen mot massavlyssningen är det vissa som inte vill fira. Det verkar ha sin grund i tre olika skäl.

1: Partipolitiska/blockpolitiska grunder

Vänsterkartellen har beordrat sina trupper att fortsätta FRA-motståndet. De vill kapitalisera på de opinionsvindar som blåser genom att låtsas som att inget ha hänt. Därför kräver de att lagen rivs upp och att en parlamentarisk utredning tillsätts. Det löjeväckande med detta är att en sådan parlamentarisk utredning kommer att komma fram till mer eller mindre exakt det förslag som lagts nu. Det finns nämligen inte några seriösa partier som hävdar att Sverige inte ska syssla med någon form av signalspaning över huvudtaget. Därför är (s)-utspelen bara ett spel för gallerierna.

2: Inflytandeskäl

FRA-debatten har skapat nya konstellationer och nya inflytandevägar i svensk politik. Vissa har tjänat på dessa och fått makt och inflytande som de tidigare inte haft. Deras problem är nu att eftersom detta inflytande kom ur deras förmåga att organisera motstånd mot FRA-lagen så tappade de sitt inflytande i samma stund som FRA-lagen föll. Det är ofta problemet med politiska segrar. De blir aldrig så som man trodde att de skulle bli. FRA-lagen föll inte genom någon dramatisk omröstning i riksdagen, genom att Tolgfors gick ut och kapitulerade inför ett stort demonstrationståg eller genom att något nytt parti tog plats i riskdagen. Fyrverkerierna uteblev, lagen föll utan större förvarning vid en presskonferens en vanlig tråkig torsdagskväll.

Det hela påminner mig om en av pionjärerna bland politiska konsulter i USA, Clifton White. Han anställdes av Thomas Dewey i början 50-talet för att säkra stödet från Young Republicans för Eisenhowers kandidatur mot Taft. I flera månader arbetade han intensivt och länge. Telefonerna ringde non-stop, han reste runt, pratade med media och samlade stöd. Så kom tillslut konventet. Whites kandidat vann ordförandestriden och Young Republicans var säkrat för Eisenhower. Han supportrar sprang fram till den nyvalde ordförande och gratulera honom, och pressuppbådet som var samlat kring White fanns nu vid den nyvalde ordförande. Ensam kvar i ett hörn stod White, ingen var längre intresserad av vad han tyckte. Den nyvalde ordförande nämnde inte hans namn en gång, vare sig till media eller i sitt tacktal. White gick hem till sitt hotell, inga meddelanden, och ringde Dewey för att rapportera att uppdrag var slutfört. Deweys korta kommentar var ”good” sen var samtalet över. White la sig ner på sängen stirrade i taket och kände sig allmän tom.

3: Inte riktigt absorberat nyheterna än

En del verkar inte ha tagit in vad som hänt än. Det är dags att göra det nu. Varför var du emot FRA-lagen ifrån början? Var det för att du inte tyckte om tanken på massavlyssning? Var det för att du önskade ett rättsäkrare system? Att de som oskyldigt drabbats ska kunna få upprättelse och ersättning? Att avlyssning ska föregås av domstolsbeslut? Att avlyssning bara ska skulle ske för att stärka den militära underrättelseverksamheten och inte för inhemsk brottsbekämpning?
I så fall titta på regeringens förslag in gång till och jämför med den kritik du hade. Förhoppningsvis kan det ha en lugnande effekt.

Återstår sedan att följa remissförfarandet, så att de detaljer som varnas för inte visar sig vara något annat än hjärnspöken.

Reclaim the streets!!!

september 23, 2008

Så sitter man efter en helg i Malmö och funderar över sakernas tillstånd. Tänker framför allt på European Social Forum, en kombination av idéverkstad (att döma av Johan Wennströms rapport ingen framgångsrik historia) och stenkasteri (där var man visst mer framgångsrik). Kanske inte så konstigt, eftersom polisen fick order om att vara ”passiva” gentemot extremvänstern, trots att dessa attackerade SEB:s kontor och gav sig på vanligt folk, Polisen frustrerad över påtvingad passivitet:

En man som träffades av glassplitter blev arg och kastade tillbaka en sten mot demonstranterna. En grupp av dessa rusade fram och började misshandla mannen. Poliserna, som stod tjugo meter därifrån, gjorde ingenting.

– Att inte få ingripa mot kriminella handlingar som sker framför ögonen på en, det strider mot varenda fiber i ens kropp, säger en fru­strerad polis till Dagens Nyheter.

– Det var ju inte bara det att demonstranterna klottrade och krossade skyltfönster. De misshandlade människor mitt framför ögonen på oss och så får vi order att inte ingripa, säger polismannen som vill vara anonym.

Polisledningen beskriver strategin som ”mycket framgångsrik”. En uppfattning som delades av ligisterna:

– Senare på natten mötte vi en del av demonstranterna som var på krogen och firade ”segern”. De var enormt sporrade av ”framgången” och ropade ”Nästa gång, då jävlar”.

Vänsterextremister sätter dagordningen på gatorna. Privatpersoner blir misshandlade för att de inte accepterar att få glassplitter över sig. Polisen står och tittar på, gråtfärdiga av frustration men förhindrade att ingripa på grund av rättstatsfrämmande direktiv uppifrån. Only in the Kingdom of Sweden.

Arbetslinjen och den borgerliga berättelsen

september 23, 2008

Nog är det en rimlig utgångspunkt att människor ska tjäna mer på att arbeta än att avstå ifrån det. Det är väl egentligen ganska signifikativt för Sverige att det ens behöver vara en kontroversiell fråga. Så visst gjorde Alliansen helt rätt när de tog itu med socialdemokraternas bidragssamhälle i valet 2006. Men sen då? Finns det inget mer i borgerlighetens framtidsvision än att vi ska arbeta så mycket som möjligt?

Per Dahl skrev nyligen en ledare som efterfrågade en mer levande borgerlig berättelse, ”Arbetslinjen” är verklighetsfrämmande:

Det är fantastiskt för stat och kommun när alla jobbar som besatta för då strömmar skatten in och bidragen minskar. Men vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan för våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva.

…Ska vi överleva tror jag att vi måste överge tanken att alla ska få sin identitet och sin försörjning i det organsierade, kollektivavtalsbundna, storskaliga och tidsmätta ”professionella” arbetslivet. Vi kommer att behöva gå över i ett samhälle där det blir långt vanligare att göra ideella och informella insatser. Medan färre än i dag drar in de formella löner som då försörjer fler.

PJ Anders Linder tog upp tråden, Se människan i både arbete och lek: Flest timmar i veckan vinner?:

Jag skulle vilja gå ett steg längre. Om Per Dahl vill hålla de professionella arbetsinsatserna i schack för att skapa mer tid och utrymme för de civila, tycker jag att det är viktigt att man också bejakar glädjen och leken. Arbete och plikt kan ge mening åt tillvaron, men tillvaron kan få mening på fler sätt än arbete och plikt. Det behövs tid inte bara till ärenden åt släktingar utan även till middag med vännerna, Mad Men på dvd eller en stund vid pianot.

Lönearbete ger upphov till efterfrågan och skatteinkomster, men för den skull måste inte politiken alltid gå ut på fler lönearbetade timmar. Att en viss åtgärd inte ökar arbetsutbudet är inte alltid ett dräpande motargument; den ökar kanske svängrummet och livsglädjen i stället. Att de som redan sliter många timmar i veckan ska slita ännu hårdare känns varken som ett vettigt eller vinnande budskap.

Här har kristdemokratin en hel del att bidra med. Kristdemokratins människosyn pekar på att människan inte bara har materiella behov, utan även andliga och själsliga. Lycka handlar kort sagt inte främst om pengar. Det är en kristdemokratisk uppgift att kombinera inställningen att livets viktiga värden inte kan mätas i pengar, med ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi. Det borde inte vara alltför svårt, eftersom gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit tenderar att öka när människor får ökat utrymme i form av frihet och ansvar.

Dick Erixon instämmer med Dahl och Linder att arbete inte är allt, men framhåller arbetslinjen som en konfliktyta gentemot socialdemokratin, Är arbetslinjen verklighetsfrämmande:

Arbetslinjen skall alltså ställas emot bidragslinjen. Inget annat.

När arbetslinjen står mot bidragslinjen är jag inte sen att försvara principen om att alla som kan arbeta ska sträva efter att arbeta. Men den liberala slagsidan inom alliansen gör ju att man glömmer bort resten. Reinfeldt och Borg stannar där. Hade det funnits en större förståelse för värdekonservativa tankegångar inom moderaterna så hade budskapet kanske, kanske varit mindre enkelspårigt. Då hade regeringen kunnat tillåta sig att resonera om livskvalitet, likt David Cameron:

In an age where stability and prosperity are increasingly taken for granted, younger generations care just as much about quality of life concerns – the environment, urban space, culture and leisure – as the traditional policy boxes in which we have conducted our debates. I know this is how young people feel because this is how I feel.

Johan Ingerö kommenterar också debatten:

Ännu ett exempel på hur socialdemokratiska attityder utgör alliansens grund, oavsett några eventuella decimaler i inkomstskattesatserna. Om den socialdemokratiska arbetslinjen stod mot en borgerlig försörjningslinje så hade det funnits en verkligt ideologisk konflikt. Nu finns bara en förlamande enighet om att stacken är oändligt mycket mer värd än de myllrande och ack så opersonliga myrorna.

Svensk politiks stora konfliktlinje står idag mellan två systemorienterade synsätt. Kristdemokratins sociala marknadsekonomi skulle kunna innebära en välbehövlig vitamininjektion till den borgerliga framtidsdebatten. En av den sociala marknadsekonomins grundare, Wilhelm Röpke, formulerade synsättet på ett briljant sätt:

Till vilken nytta gör aldrig så mycket välstånd om vi samtidigt och oavbrutet gör världen vulgärare, fulare, mer larmande och gråare och om människor förlorar de moraliska och andliga fundamenten för sin existens? Människor lever helt enkelt inte av radioapparater, bilar, och kylskåp allena, utan av hela den oköpbara världen bortom marknaden och resultatsiffror, världen av värdighet, skönhet, poesi, anständighet, ridderlighet, kärlek och vänskap, världen av gemenskap, livets mångfald, frihet och personlighetens fullständighet.

Per Dahls sammanfattning av debatten: Arbetslinjen diskuteras hett.

Konrad Adenauer Stiftung: Social Market Economy Explained in a Simple Way.

Postludium RNC 2008

september 9, 2008

Bästa talare: Sarah Palin. Hennes första nationella framträdande sågs av 37 miljoner tittare, bara en miljon färre än Barack Obama under demokraternas konvent i Denver. Hennes liv viktigaste tal, och dagarna dessförinnan har hon tvingats uppleva hur hennes 17-åriga dotters graviditet toppat löpsedlarna. Där kan vi tala om pressad situation. När jag var uppe i Lindström, Minnesota så träffade jag en svenskättling som berättade om hennes mörkblå (demokraternas färg är blå och republikanernas röd) vänninas reaktion på talet: ”The only thing that’s wrong with her is that she’s a republican”. Om trogna demokrater reagerar så, så är det har McCain ökat sina chanser att vinna oberoende väljare. För att det ska vara avgörande för valets utgång så måste vice-presidentkandidaterna spela en mycket större roll än vanligt. 

Konventets attack-dog: Inte så oväntat, Rudy Giuliani. Många såg inte poängen med att låta honom vara en av huvudtalarna under konventet, men hans meriter från att rensa upp i New Yorks korruption passar mycket bra in i McCains kampanjbudskap, som handlar om att göra upp med den rådande kulturen i Washington. Giulianis tal var sarkastiskt, ironiskt och väldigt underhållande. Förutom att tala om sina egna erfarenheter, gick han med vass tunga in på Obamas meritlista. Särskilt Obamas tid som ”community organizer” fick sig en släng av sleven, vilket i princip är hans enda ”exekutiva erfarenhet”, men med tanke på att han tackade nej till ett välbetalt advokatjobb för att göra det är värt respekt. Men Giulianis drift ska ses i ljuset av Obama-kampanjens attacker på Sarah Palin som ”the former mayor of a town of 9,000 with zero foreign policy experience a heartbeat away from the presidency.”

Kulturskillnad: Den totala avsaknaden av klädkod. Vi ska inte överdriva, det är ju trots allt republikaner vi pratar om, så det var inga McCain-girls i bikini om man säger så. Men medan man på svenska och europeiska kongresser har en ganska tydligt klädkod, i Sverige är det väl business casual och i Europa business, så kunde man se alltifrån skräddarsydda kostymer till blinkande elefanter, knepiga solglasögon med elefanter på och såklart cowboyhattar. Som besökare är det riktigt kul att bara gå runt och kolla in delegaternas olika utstyrslar.

Tråkigast: Att varje resa mellan hotellet och Xcel Center tog 45 minuter. Alla delstater får dra lott om hotellen, och uppenbarligen hade Michigan-delegationen hyfsad otur i dragningen.

 

Mest oväntat: Jag hade ingen aning om att Laura Bush och Mitt Romney skulle besöka Michigan-delegationens frukostar. Men trevliga överraskningar väntar visst om man är en ”swing state”.

Drygast: Att inte ens kunna ta med en påse in i Xcel Center på grund av säkerhetsbestämmelserna.  

Saknad på konventet: En tydlig agenda för hur den amerikanska ekonomin ska kunna återhämta sig. Detta saknades i och för sig också i Denver, men McCain har inte råd att ignorera de amerikanska väljarnas oro för deras egen och landets ekonomi.

 

Konventets tydliga strategi: Att göra presidentvalet till en fråga om förtroende. John McCains liv och prestationer stod i centrum under större delen av konventet, och han ägnade en stor del av sitt eget tal åt att tala om sina upplevelser, bland annat om sina mer än fem år som krigsfånge. Andra talare tog bland annat upp McCains svar när han uppmanades att lägga om strategi och droppa sitt tydliga stöd för att amerikanska trupper ska stanna så länge som säkerhetssituationen så kräver. Det var sommaren 2007, hans kampanj hade imploderat och insatsen i Irak var impopulärare än någonsin: ”I would rather loose an election, than seeing this country loose a war”. Senare omsattes McCains förslag om truppförstärkningar (”the Surge”) i verkligheten, vilket gjort att säkerheten i Irak har förbättrats avsevärt.

Konventets största risktagande: Att betona dåtid (McCains meriter och karaktär) snarare än framtid (en tydlig och mer detaljerad agenda för de kommande fyra åren). Konventionell politisk visdom är att ett parti inte kan vinna val på vad man gjort, utan på vad man vill göra.

Mest använda slogan: På första plats kommer tveklöst ”country first”. Det spelade ingen roll om det i talarstolen, på CNN eller i Washington Post. Alla i partitoppen som intervjuades pratade om att John McCain sätter landet främst. USA Today frågade några delegater om hur de såg på detta i förhållande till sin kristna tro, eller om inte familjen kommer först för en vanlig amerikan. Om jag minns rätt så hänvisade en delegat till ”Pledge of Allegiance”, som stadgar att USA är ”A nation under God”. En annan menade på att USA inte skulle vara ett fungerande land om det inte vore för alla familjer. Slutatsen var att ”country first” handlar om att sätta landets bästa framför partiet, särintressen eller sin egen egoism. 

På bilden: Senator Norm Coleman (R-MN)

Lärdom: Eftersom programmet började först efter lunch så blev det en del timmar framför teven. Partitopparnas upprepningar av ”talking points” och ”punchlines” blir riktigt tråkiga efter ett tag, men samma princip gäller här som annars: Upprepning är kunskapens moder och ledans fader”. För oss som tittar ovanligt intensivt på nyhetskanalarna blir det hela naturligtvis ointressant när 10 olika personer säger precis samma sak, men det är sannolikt annorlunda för den amerikan som tittar på nyheter 10-20 minuter per dag. Intressant är att amerikanska toppolitiker orkar köra samma tugg intervju in och intervju ut, medan svenska politiker verkar vara lite förmer för att göra så. Ett undantag dock: ”arbetslinjen”. Effektivt som sagt.

Mest populära hejaramsor: ”U-S-A” fungerar ju, oavsett tema eller talare. Eller om det handlar om att överrösta en skrikande demonstrant. 2004 var”4 more years” i topp (vilket av uppenbara skäl inte funkade denna gång), men denna gång var ”Drill, baby drill” en favorit hos publiken. En stor del av väljarna förespråkar att förbudet mot borra olja utanför USA:s kust upphävs, eftersom det skulle minska det amerikanska beroendet av energi från omvärlden. Obama/Biden vill behålla förbudet, medan McCain/Palin vill upphäva det.

Trevligast: Ronald Reagans talskrivare, som spontant kom fram för att orientera sig om den politiska situationen i Sverige. 

På bilden: Henry Kissinger och EPP-ordföranden Wilfried Martens

Förbättrat internationellt program: Det fanns ett program för internationella gäster, där höjdpunkten ett utrikespolitiskt seminarium med Henry Kissinger. De utländska gäster jag talade med menade på att programmet denna gång var mer seriöst och genomarbetat än 2004. Kanske beror på att det denna gång är McCain och inte Bush som ska nomineras. Till saken hör troligtvis att McCain är ordförande för International Republican Insitute och har ett gott förhållande till EPP (där kristdemokraterna ingår). Den goda relationen bekräftas av EPP-ordföranden, belgiske kristdemokraten Wilfried Martens uttalande efter konventet:

McCain is a reformer and the best option for leading the country: he has the political experience and the moral commitment.

På bilden: Slogans under konventet i New York 2004

Största skillnad från konventet i New York 2004: Självförtroendet. 2004 hade republikanernas presidentposten och majoritet i såväl representanthuset som senaten. Men republikanerna kunde inte driva igenom en liberalisering av pensionssystemet (Sverige brukar användas som ett positivt exempel av förespråkarna, för övrigt), statens utgifter har skenat och statsskulden skjutit i höjden. Man får nu leva med skällsordet ”big government conservatives”. McCain gjorde själv en tydlig markering i sitt tal: ”We came to change Washington, and we let Washington change us”. Så i valet räknar man med storstryk i kongressvalet, och att det är en lång väg till dess att McCain kan väljas till president. Den stora frågan för framtiden är hur partiet ska kunna nå ut till oberoende väljare och minoritetsgrupper utan att stöta bort kärnväljarna. Detta är ett måste, inte minst med tanke på de demografiska förändringar landet nu genomgår. Reagan lyckades bygga upp en bred koalition, och i boken The Grand New Party argumentar författarna att det är vanliga arbetande människor som måste vinnas för att parti ska kunna vinna framtida val. De lyfter fram kulturella frågor som lag och ordning, familjens situation och det civila samhället som viktiga för republikanerna att hålla fast vid. Detta eftersom just negativa sociala trender som ökat antal separationer, bristande utbildning och hög brottslighet som något som slår särskilt mot just arbetare och låginkomsttagare. De menar också att republikanerna måste överge sin betoning på minskad statsmakt, eftersom detta inte är något som lockar oberoende och demokratiska väljare i någon större utsträckning. Med tanke på att det just är republikanernas oförmåga att balansera budgeten och kontrollera statsutgifterna som till del försatt dem i dagens svåra situation så har jag svårt att köpa just det resonemanget. Det handlar istället om att lova vad man lovar. Om budskapet är ”fiscal conservative”, så är det exempelvis inte läge att bygga en ”bro till ingenstans” för 2,6 miljarder kronor.

Höjdpunkten: McCains tal. Presidentkandidatens tal är per definition höjdpunkten under ett konvent, och detta var inget undantag. McCain tog bland annat upp hur hans fem år i krigsfångenskap förvandlade honom från att vara självcentrerad och kaxig till att inse att det finns saker och ting i livet som är större och viktigare än den egna personen. Hans val av Sarah Palin gjorde att han med trovärdighet kunde hävda att han är en kandidat som står för förändring. Han tvekade inte heller att göra upp med det egna partiet:

It’s our fault. We lost the confidence of the American people. We said we’d be true to our principles, and we weren’t. The Democrats didn’t make us do it. We did it to ourselves.

Kanske är det 72-årige McCain och Sarah Palin som lyckas anta republikanernas framtidsutmaning?

 

Var konventet lyckat för republikanerna då? Opinionsmätningarna säger så, och jag tror att konventet innebar vändpunkten. ”Detta är första gången som jag känner att vi förtjänar att vinna mer än att förlora”, menar republikanen Bill Whittle efter Minneapolis-St. Paul. Han beskriver i artikeln Proud of the GOP på ett bra sätt hur konventet förvandlat många republikaners inställning från defaitism till optimism.

 

Ikväll regerar McCain

september 4, 2008

Igår nominerades John McCain formellt till republikanska partiets presidentkandidat (det skedde efter Sarah Palins tal), och ikväll är det dags för honom att ge sitt acceptance speech. Det hela är en fråga om huruvida McCain kan överträffa förväntningarna, som inte är särskild höga alls. Hans specialitet är så kallade ”Townhall meetings”, med en stor närhet till åskadarna. Han skyr telepromters som pesten. Tvärtom gäller för Obama. Han är en fullständig dominant gällande stora tal, men kan lätt tappa tråden när han inte har någon teleprompter framför sig. Ryktena säger att scenen just nu byggs om för att passa McCain bättre.

Obama har under konventet kritiserat republikanerna för att ignorera ekonomin, och jag kan tyvärr bara stämma in i kritiken. Det enda som sagts om ekonomi  är attacker på Obamas skattehöjningar (bl.a. kapitalvinstbeskattningen), men inte mycket om hur vanligt folk ska ha råd att klara av vardagen. Möjligen kan republikanernas förslag om att börja borra efter olja utefter Alaskas kust kopplas till det, men det är lika mycket en fråga om energisäkerhet. Jag har t.ex. inte hört några förslag om skattesänkningar för medelklassen, som borde presenteras under ett konvent. Återstår att se om McCain tar chansen ikväll.

Cindy McCain

september 4, 2008

Glömde att publicera en bild på Cindy McCain när hon kom förbi dottern Meghans boksignering.

Bilder från onsdagen

september 4, 2008

Ska snart ta bussen ner till Xcel Center och John McCains tal, men passar på att lägga upp några bilder från gårdagen.

Bill Hemmer and Megyn Kelly från FOX News.

MSNBC:s studio

Henry Kissinger talar vid IDU:s mottagning.

Vy från International Republican Institutes loge.

Publiken var vild under Sarah Palins tal. När till och med Chris Matthews gav henne beröm, så kunde de republikaner jag träffade andas ut och konstatera att hon gjorde ett bra tal. Hon förmedlade på ett bra sätt, utan att bli för cheesy, hur en republikan med en enkel bakgrund och med en familj att ta hand om ser på politiken. Hon kritiserade media, som gjort allt vad den kunnat för att sänka henne under de senaste dagarna:

I’m not a member of the permanent political establishment.
And I’ve learned quickly, these past few days, that if you’re not a member in good standing of the Washington elite, then some in the media consider a candidate unqualified for that reason alone.

But here’s a little news flash for all those reporters and commentators: I’m not going to Washington to seek their good opinion – I’m going to Washington to serve the people of this country.

Valet av Palin kan visa sig vara ett strategiskt skickligt drag, som stärker bilden av en kandidatur som är beredd att göra upp med etablissemanget i Washington D.C. Hon har knappt några kopplingar till huvudstaden, och många vanliga amerikaner kan identifiera sig med henne. Hennes tydliga inställning i abortfrågan kan vara ett hinder för att nå ut till Clinton-supportrar, men många sympatiserar med henne (det har tidigare talats om soccer moms, Palin kallar sig själv ”hockey mom”, hon är ju trots allt fårn Alaska).

Tillsammans med nordiska kollegan Mikkel Wrang från KU i Danmark.

Konvetets valda delegater och deras ersättare är de enda som egentligen får vara på konventets golv.

Frukost med Romney

september 3, 2008

I morse hälsade tidigare guvernören och presidentkandidaten Mitt Romney på under hotellfrukosten. Romney är omåttligt populär i Michigan-delegationen, född i delstaten som han är, och jublades ordentligt när han anlände. Många tror att han kommer att bli republikanernas partiordförande nästa år.