Postludium RNC 2008

september 9, 2008

Bästa talare: Sarah Palin. Hennes första nationella framträdande sågs av 37 miljoner tittare, bara en miljon färre än Barack Obama under demokraternas konvent i Denver. Hennes liv viktigaste tal, och dagarna dessförinnan har hon tvingats uppleva hur hennes 17-åriga dotters graviditet toppat löpsedlarna. Där kan vi tala om pressad situation. När jag var uppe i Lindström, Minnesota så träffade jag en svenskättling som berättade om hennes mörkblå (demokraternas färg är blå och republikanernas röd) vänninas reaktion på talet: ”The only thing that’s wrong with her is that she’s a republican”. Om trogna demokrater reagerar så, så är det har McCain ökat sina chanser att vinna oberoende väljare. För att det ska vara avgörande för valets utgång så måste vice-presidentkandidaterna spela en mycket större roll än vanligt. 

Konventets attack-dog: Inte så oväntat, Rudy Giuliani. Många såg inte poängen med att låta honom vara en av huvudtalarna under konventet, men hans meriter från att rensa upp i New Yorks korruption passar mycket bra in i McCains kampanjbudskap, som handlar om att göra upp med den rådande kulturen i Washington. Giulianis tal var sarkastiskt, ironiskt och väldigt underhållande. Förutom att tala om sina egna erfarenheter, gick han med vass tunga in på Obamas meritlista. Särskilt Obamas tid som ”community organizer” fick sig en släng av sleven, vilket i princip är hans enda ”exekutiva erfarenhet”, men med tanke på att han tackade nej till ett välbetalt advokatjobb för att göra det är värt respekt. Men Giulianis drift ska ses i ljuset av Obama-kampanjens attacker på Sarah Palin som ”the former mayor of a town of 9,000 with zero foreign policy experience a heartbeat away from the presidency.”

Kulturskillnad: Den totala avsaknaden av klädkod. Vi ska inte överdriva, det är ju trots allt republikaner vi pratar om, så det var inga McCain-girls i bikini om man säger så. Men medan man på svenska och europeiska kongresser har en ganska tydligt klädkod, i Sverige är det väl business casual och i Europa business, så kunde man se alltifrån skräddarsydda kostymer till blinkande elefanter, knepiga solglasögon med elefanter på och såklart cowboyhattar. Som besökare är det riktigt kul att bara gå runt och kolla in delegaternas olika utstyrslar.

Tråkigast: Att varje resa mellan hotellet och Xcel Center tog 45 minuter. Alla delstater får dra lott om hotellen, och uppenbarligen hade Michigan-delegationen hyfsad otur i dragningen.

 

Mest oväntat: Jag hade ingen aning om att Laura Bush och Mitt Romney skulle besöka Michigan-delegationens frukostar. Men trevliga överraskningar väntar visst om man är en ”swing state”.

Drygast: Att inte ens kunna ta med en påse in i Xcel Center på grund av säkerhetsbestämmelserna.  

Saknad på konventet: En tydlig agenda för hur den amerikanska ekonomin ska kunna återhämta sig. Detta saknades i och för sig också i Denver, men McCain har inte råd att ignorera de amerikanska väljarnas oro för deras egen och landets ekonomi.

 

Konventets tydliga strategi: Att göra presidentvalet till en fråga om förtroende. John McCains liv och prestationer stod i centrum under större delen av konventet, och han ägnade en stor del av sitt eget tal åt att tala om sina upplevelser, bland annat om sina mer än fem år som krigsfånge. Andra talare tog bland annat upp McCains svar när han uppmanades att lägga om strategi och droppa sitt tydliga stöd för att amerikanska trupper ska stanna så länge som säkerhetssituationen så kräver. Det var sommaren 2007, hans kampanj hade imploderat och insatsen i Irak var impopulärare än någonsin: ”I would rather loose an election, than seeing this country loose a war”. Senare omsattes McCains förslag om truppförstärkningar (”the Surge”) i verkligheten, vilket gjort att säkerheten i Irak har förbättrats avsevärt.

Konventets största risktagande: Att betona dåtid (McCains meriter och karaktär) snarare än framtid (en tydlig och mer detaljerad agenda för de kommande fyra åren). Konventionell politisk visdom är att ett parti inte kan vinna val på vad man gjort, utan på vad man vill göra.

Mest använda slogan: På första plats kommer tveklöst ”country first”. Det spelade ingen roll om det i talarstolen, på CNN eller i Washington Post. Alla i partitoppen som intervjuades pratade om att John McCain sätter landet främst. USA Today frågade några delegater om hur de såg på detta i förhållande till sin kristna tro, eller om inte familjen kommer först för en vanlig amerikan. Om jag minns rätt så hänvisade en delegat till ”Pledge of Allegiance”, som stadgar att USA är ”A nation under God”. En annan menade på att USA inte skulle vara ett fungerande land om det inte vore för alla familjer. Slutatsen var att ”country first” handlar om att sätta landets bästa framför partiet, särintressen eller sin egen egoism. 

På bilden: Senator Norm Coleman (R-MN)

Lärdom: Eftersom programmet började först efter lunch så blev det en del timmar framför teven. Partitopparnas upprepningar av ”talking points” och ”punchlines” blir riktigt tråkiga efter ett tag, men samma princip gäller här som annars: Upprepning är kunskapens moder och ledans fader”. För oss som tittar ovanligt intensivt på nyhetskanalarna blir det hela naturligtvis ointressant när 10 olika personer säger precis samma sak, men det är sannolikt annorlunda för den amerikan som tittar på nyheter 10-20 minuter per dag. Intressant är att amerikanska toppolitiker orkar köra samma tugg intervju in och intervju ut, medan svenska politiker verkar vara lite förmer för att göra så. Ett undantag dock: ”arbetslinjen”. Effektivt som sagt.

Mest populära hejaramsor: ”U-S-A” fungerar ju, oavsett tema eller talare. Eller om det handlar om att överrösta en skrikande demonstrant. 2004 var”4 more years” i topp (vilket av uppenbara skäl inte funkade denna gång), men denna gång var ”Drill, baby drill” en favorit hos publiken. En stor del av väljarna förespråkar att förbudet mot borra olja utanför USA:s kust upphävs, eftersom det skulle minska det amerikanska beroendet av energi från omvärlden. Obama/Biden vill behålla förbudet, medan McCain/Palin vill upphäva det.

Trevligast: Ronald Reagans talskrivare, som spontant kom fram för att orientera sig om den politiska situationen i Sverige. 

På bilden: Henry Kissinger och EPP-ordföranden Wilfried Martens

Förbättrat internationellt program: Det fanns ett program för internationella gäster, där höjdpunkten ett utrikespolitiskt seminarium med Henry Kissinger. De utländska gäster jag talade med menade på att programmet denna gång var mer seriöst och genomarbetat än 2004. Kanske beror på att det denna gång är McCain och inte Bush som ska nomineras. Till saken hör troligtvis att McCain är ordförande för International Republican Insitute och har ett gott förhållande till EPP (där kristdemokraterna ingår). Den goda relationen bekräftas av EPP-ordföranden, belgiske kristdemokraten Wilfried Martens uttalande efter konventet:

McCain is a reformer and the best option for leading the country: he has the political experience and the moral commitment.

På bilden: Slogans under konventet i New York 2004

Största skillnad från konventet i New York 2004: Självförtroendet. 2004 hade republikanernas presidentposten och majoritet i såväl representanthuset som senaten. Men republikanerna kunde inte driva igenom en liberalisering av pensionssystemet (Sverige brukar användas som ett positivt exempel av förespråkarna, för övrigt), statens utgifter har skenat och statsskulden skjutit i höjden. Man får nu leva med skällsordet ”big government conservatives”. McCain gjorde själv en tydlig markering i sitt tal: ”We came to change Washington, and we let Washington change us”. Så i valet räknar man med storstryk i kongressvalet, och att det är en lång väg till dess att McCain kan väljas till president. Den stora frågan för framtiden är hur partiet ska kunna nå ut till oberoende väljare och minoritetsgrupper utan att stöta bort kärnväljarna. Detta är ett måste, inte minst med tanke på de demografiska förändringar landet nu genomgår. Reagan lyckades bygga upp en bred koalition, och i boken The Grand New Party argumentar författarna att det är vanliga arbetande människor som måste vinnas för att parti ska kunna vinna framtida val. De lyfter fram kulturella frågor som lag och ordning, familjens situation och det civila samhället som viktiga för republikanerna att hålla fast vid. Detta eftersom just negativa sociala trender som ökat antal separationer, bristande utbildning och hög brottslighet som något som slår särskilt mot just arbetare och låginkomsttagare. De menar också att republikanerna måste överge sin betoning på minskad statsmakt, eftersom detta inte är något som lockar oberoende och demokratiska väljare i någon större utsträckning. Med tanke på att det just är republikanernas oförmåga att balansera budgeten och kontrollera statsutgifterna som till del försatt dem i dagens svåra situation så har jag svårt att köpa just det resonemanget. Det handlar istället om att lova vad man lovar. Om budskapet är ”fiscal conservative”, så är det exempelvis inte läge att bygga en ”bro till ingenstans” för 2,6 miljarder kronor.

Höjdpunkten: McCains tal. Presidentkandidatens tal är per definition höjdpunkten under ett konvent, och detta var inget undantag. McCain tog bland annat upp hur hans fem år i krigsfångenskap förvandlade honom från att vara självcentrerad och kaxig till att inse att det finns saker och ting i livet som är större och viktigare än den egna personen. Hans val av Sarah Palin gjorde att han med trovärdighet kunde hävda att han är en kandidat som står för förändring. Han tvekade inte heller att göra upp med det egna partiet:

It’s our fault. We lost the confidence of the American people. We said we’d be true to our principles, and we weren’t. The Democrats didn’t make us do it. We did it to ourselves.

Kanske är det 72-årige McCain och Sarah Palin som lyckas anta republikanernas framtidsutmaning?

 

Var konventet lyckat för republikanerna då? Opinionsmätningarna säger så, och jag tror att konventet innebar vändpunkten. ”Detta är första gången som jag känner att vi förtjänar att vinna mer än att förlora”, menar republikanen Bill Whittle efter Minneapolis-St. Paul. Han beskriver i artikeln Proud of the GOP på ett bra sätt hur konventet förvandlat många republikaners inställning från defaitism till optimism.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: