Gå direkt till folket utan att passera Marieberg

januari 16, 2009

Rådet är Roland Poirier Martinssons, och är riktat till Kristdemokraterna, Kd:s experiment har nått vägs ände. Marieberg ligger på Kungsholmen i Stockholm och där finns DN-skrapan, där Dagens Nyheter och Expressen håller till. Kort sagt, ”det socialliberala etablissemanget”. Tesen är att åsikter ofta återfinns i kluster. Tycker man att familjer är bra och att skolan måste bli mer kunskapsinriktad, så tycker man inte sällan att det är alltför lite fokus på brottsoffrens perspektiv och att statens makt nog borde rullas tillbaka en gnutta. Men kristdemokraterna tar inte fasta på detta, vilket förklarar varför partiet förblir litet och dessutom krymper, menar Roland PM:

Det socialliberala etablissemanget kommer att protestera högljutt och kalla det självmord – som om det skulle bry sig eller begripa – och finna udda sängkamrater bland den svenska kristdemokratins traditionalister.

Men ute i landet finns det många väljare som intuitivt känner att det finns ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen.

Gå direkt till folket utan att passera Marieberg; det är där extremismen dväljs, inte i Gnosjö.

Kort och gott kan Rolands position sammanfattas i följande: Strunta i de som aldrig ändå kommer att gilla er. Bli inte ännu ett ljummet mittenparti. Kör hårt och erbjud väljarna ett klassiskt borgerligt alternativ.

Det är dock fler än Roland PM som är oroliga för Kd och de sviktande opinionssiffrorna:

Gotlands Allehanda, som är oberoende moderat, menar att steget för kristdemokraterna inte är stort om man vill fylla det borgerliga tomrummet, Parti utan profil, profil utan parti:

Stora delar av den borgerliga högerflygeln ligger öppen för kristdemokraterna. I oredan är det många borgerliga väljare som gillar alliansen men inte känner sig riktigt hemma i något parti. Om kd vågade ta steget och bli ett genuint kristdemokratiskt högerparti så tror jag att det skulle välkomnas av många…
Svenskarna må gilla sin pyttipanna, men när det gäller politik så vill man känna att det hänger ihop. ”Snällt men diffust” räcker inte… Det är ett profil som väntar på ett parti. Och kd är ett parti utan profil, men vars politik ändå har dragning åt det här hållet. En sådan omdaning skulle utsättas för en frän kritik från mediala och politiska eliter.

Nya Wermlandstidningen (konservativ) menar att partiets ställning som det enda icke-liberala partiet i alliansens lett till intern osäkerhet snarare än självförtroende, Kris för kristdemokraterna:

Alla har mer eller mindre anpassat sig mot mitten, där de nya moderaterna nu tronar. Häri ligger också
särskilt kristdemokraternas dilemma. De sticker lite grann ut som en udda fågel bland de i övrigt ganska socialliberala partierna. Det gör att just kd är det parti som mest ägnat sig åt självutplåning för att ”passa in”.

Helsingsborgs Dagblad lägger skulden för opinionstappet på vad man ser som en moralistisk framtoning tillsammans med alltför vidlyfta vallöften. Vad partiet istället borde göra är exempelvis att ta ledarrollen i försvarsfrågan, Tufft lopp för små partier:

Det finns annars politikområden som ligger för fäfot. Försvaret till exempel. Göran Hägglund kunde bli den som återtar borgerlighetens politiska ansvar för ett svenskt nationellt försvar värt namnet…

Norran, som är frisinnat liberal, uppmanar partiet att betona det sociala engagemanget. Man menar att värdighet för äldre och omsorgen om utsatta människor är kristdemokratiska hjärtefrågor som borde kunna vinna gehör, Livsviktig utmaning för kd.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen menar att partiets stöd för det traditionella äktenskapsbegreppet och det politiska utfallet i fråga om vårdnadsbidraget och fastighetsskatten är huvudorsaker till partiets nedåtgående trend, Hägglund tappar mark.

Moderata Norrköpings Tidningar gör en annan analys. De menar att de dåliga opinionssiffrorna inte främst handlar om ett dåligt utfall i regeringsförhandlingarna., utan snarare om att partiet måste bestämma sig för vad man vill vara,  Profillöst i mitten hot mot alliansen:

Långsiktigt är kd:s problem emellertid ett annat, nämligen en fråga om vilken funktion partiet fyller.

Sydsvenskan, oberoende liberal, utgör knappast någon hyllningskör till partiet. Men tidningen instämmer i Poirier Martinssons resonemang. Dessutom höjs ett varningens finger för en partipolitisk arena utan kristdemokratin. Kristdemokraternas värderingar är i och för sig inte attraktiva för en socialliberal, men det är åtminstone inom anständighetens gräns, Det konservativa alternativet. Det hela påminner om de tyska kristdemokraternas strategi att genom att vara ett brett ”folkparti” hålla rent högerut, så att inga populistiska eller extrema partier får plats i det politiska finrummet:

Det kan finnas skäl även för den som inte har mycket till övers för kd:s ideologi att beklaga partiets hotande hädanfärd. Det svenska politiska livet kan knappast beskyllas för att vara överdrivet färgstarkt. Trillar kd ut blir mångfalden av åsikter i riksdagen rimligen mindre, politiken fattigare. Politisk utslätning, att alla trampar varandra i hälarna på politikens mittfält, ökar knappast väljarnas engagemang. Ett annat argument, från delvis motsatt utgångspunkt i så måtto att det finns åsikter det kan vara skönt att slippa i riksdagen: Poirier Martinsson har förmodligen rätt i att det idag finns en grupp konservativa väljare utan någon naturlig hemvist. Tidigare kände sig många av dessa hemma hos de gamla moderaterna, nu känner de sig mest hemlösa. Det är en öppning Sverigedemokraterna upptäckt och försöker utnyttja. För den som föredrar ett anständigt och seriöst konservativt alternativ i riksdagen vore det onekligen välkommet om kristdemokraterna tog upp kampen om dessa väljare. Och vann.

Peter J Olsson på Kvällsposten är inne på samma linje, Parti utan mening?:

Partier måste skilja sig åt, annars är det lika bra att slå ihop de borgerliga partierna.

Socialdemokraten Enn Kokk, länge en del av partiets inre kärna spår att ett hårdprofilerande kristdemokratiskt parti kan vålla alliansen bekymmer med socialliberala mittenväljare, men att Hägglund kan vinna på det:

Jag skulle nog kunna tänka mig att en profilering av KD i den riktningen skulle vålla Det nya Arbetarpartiet, det som förr var Högerpartiet, stora bekymmer, också i form av tappade röstandelar till KD i gallup och i slutändan i nästa val.

Personligen anser jag att det ligger en del i det Roland lyfter fram. Det finns en snällism i mitt parti som inte alltid är bra för partiet. Än värre är dock den naivitet inför politikens realiteter som frodas i det dolda. Som till exempel uppfattningen att det är de som jobbar hårdast i sitt utskott eller beter sig mest statsbärande (läs kompromissvilliga) som i slutändan kommer belönas av väljarna. Man måste nog erkänna att vi ibland är lite väl blåögda på det sättet i vårt parti. Vi tror, eller i alla fall vill tro, att rätt och riktigt beteende är det som belönas i slutändan. Det går att agera moraliskt rätt utan att vara snällist, och det är vad partiet måste göra.

Personligen tror jag också att vi måste slå näven i bordet att bestämma att vi är ett kristdemokratiskt parti, och det är inte ett parti som för en politik som kan sammanfattas (som Roland gör) i ordföljden: ”alkohol är farligt, höj biståndet, pacifism är rätt, Anders Wijkman, värna gamla, familjen är viktig, undvik abortdebatten”.

Men det är inte heller ett parti som blickar bakåt mot något svunnet KDS. Jag har all respekt för det arbete som många lade ned när de byggde upp partiet på 60- och 70-talet, men partiet hade ännu inte landat i en icke-konfessionell kristdemokrati. Den politik som präglade KDS under dessa år kan sammanfattas med samma ordfölj som Roland använder ovan med den enda skillnaden att man stryker ordet ”undvik” och upphöjer allt i två.

Flera av de andra ledarartiklar som jag citerat ovan pekar också mot det suicidala i mittensvärmeriet som strategi. Men det handlar i första hand inte om strategi. Personligen vänder jag mig emot det på grund av att det är ideologisk självmordsbenägenhet. Jag är inte intresserad av att kristdemokraterna ska bli en del av en socialliberal allians. Vill de övriga partierna bilda en sådan kan de göra det utan oss. Vi ska som det kristdemokratiska alternativet vara väjarnas garanti för att alliansen inte blir socialliberal utan förblir borgerlig.

I en borgerlig politik ingår visserligen en hel del av den politik som regeringen redan idag driver, såsom exempelvis sunda statsfinanser, en kunskapsskola och mer valfrihet. Men där ingår också ett kluster av värderingar till stöd för familjen, klassisk bildning, ett nationellt försvar, etiska perspektiv och personligt ansvarstagande som inte finns bland socialliberaler. Om vi kristdemokrater i regerings- och allianssamarbetet kompromissar bort dessa värderingar (som också är våra egna kristdemokratiska), vad av unikt värde tillför vi då regeringen? Vad har vi gjort för att göra samhället mer kristdemokratiskt?

Jag håller med Roland Poirier Martinsson om den väg framåt han skissar för kristdemokraterna. Men partiets vägval handlar för mig inte främst om strategi. Jag håller med honom för att jag vill se en modern borgerlig kristdemokrati och för att jag är en del av just det kluster han pekar på.

Kristdemokratiska bloggare om Roland Poirier Martinssons kolumn som jag hittat:

Mikael Bergman: Kristdemokraterna har ett utrymme till höger
Kalle Bäck: Huvudet på spiken
Christian Carlsson: Roland Poirier Martinsson om kristdemokraterna
Linus Dagbäck Printz: Framtida kd – om jag får hoppas
Sven-Gunnar Hoffstedt: En vidareutvecklad kristdemokrati
David Högberg: What would Roland PM do?
Manuskriptet brinner inte: ”Kd:s experiment har nått vägs ände”
Erik Sjöstedt: Träffsäkert om kd
Lilith Svensson: Var finns de kristdemokratiska väljarna?
Jakob Eson Söderbaum och Dag Elfström: Roland PM och KD:s vägval
Anders Tilly: Kristdemokraternas överlevnad

Advertisements

7 svar to “Gå direkt till folket utan att passera Marieberg”


  1. Bra genomgång.

    Man kan fundera på om partiledningens (du vet väl hur diskussionen har gått 😉 antipati mot Sacrédeus beror på att han inte är en ”lagspelare” eller på hans värderingar. Det blir nog en bloggpost om det…


  2. […] Läs hela Charlie Weimers läsvärda inlägg här. […]


  3. […] den tydligt återkommande essensen i majoriteten av dem. Det jag syftar på är alla hjälpsamma externa röster som riktas till Kristdemokraterna. Essensen jag talar om är ungefär denna: Sverige har tre […]


  4. […] som kommenterat våra skriverier har inte heller varit ringa (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och […]


  5. […] Gå direkt till folket utan att passera Marieberg KD: Man kan inte vara älskad av alla […]


  6. […] Charlie Weimers: Gå direkt till folket utan att passera Marieberg […]


  7. […] än mellan valen) som mår som bäst när vi är ute och träffar människor och tar vårt budskap direkt till folket finns det stora mörka moln på […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: