Riksmötestal: Hög tid för det personliga ansvarets återkomst

maj 21, 2009

Växjö 21 maj 2009

Tal av förbundsordförande Charlie Weimers vid öppnandet av Kristdemokratiska Ungdomsförbundets 44:e riksmöte.

Välkomna till Kristdemokratiska Ungdomsförbundets 44:e riksmöte, i Växjö 2009! Visste ni att det här är första gången sedan 2001 som KDU har ett riksarrangemang i Växjö? Precis som nu var det riksmöte, och ett antal viktiga beslut fattades. En ny förbundsordförande valdes. Förbundsstyrelsen fick i uppdrag att skriva ett välfärdspolitiskt manifest, där konceptet med grundtrygghet skulle visa sig bli den röda tråden. Själv var jag mest glad över att få vara med. Andra satsade krutet på att debattera in på småtimmarna. Kan tänka mig att det är åtminstone ett par distrikt, eller ett par personer kanske, som får en tår i ögat när gamla nattplenumsminnen kommer upp. För vilken charm är det inte, att sitta klockan 04.00 med händer skakiga av alldeles för stora mängder kaffe, gårdagens chips som enda tilltugg, ögon röda av trötthet, cola som är avslagen och en distriktskollega som drabbas av ett minst sagt olämpligt skrattanfall mitt under en diskussion om säljakten. Det är nostalgi. Helt rätt för en del, väldigt märklig för de flesta.

*

[KDU: Något annat]

Men för många av er är detta ert första riksmöte. Välkomna! Det finns inget som gör mig gladare som förbundsordförande än att möta nya medlemmar som tagit steget att bli kristdemokrater. För det är ett aktivt ställningstagande ni har gjort. Det är enklare att vara medlem i MUF eller SSU. Det blir inte lika många frågor från folk runtomkring. Inte bara på grund av att partierna är olika stora, utan på grund av att kristdemokratin står för något annat än de andra partierna.

”Något annat”. Vad innebär det? Är det att många kristdemokrater är gamla? Är det att kristdemokrater vill förbjuda lite fler saker än andra? Eller kanske att vi går runt med en rädsla, fobi brukar en del säga, för killar som bär kjol och tjejer som gillar tjejer? 

De som tror det om oss har inte träffat oss. De har inte träffat den unga kristdemokratin.

Vi är nämligen annorlunda av helt andra orsaker. Vi är annorlunda för att vi varken tycker att det är sexigt att betala skatt eller att vara otrogen på jobbet när man har fru och barn som väntar därhemma. Vi är sura på att bankerna lånat ut pengar till människor som inte kan betala tillbaka, men vet samtidigt att det var politikerna som uppmuntrade bankerna till att göra just det. Vi vet att det finns saker som inte kan köpas för pengar, men skäms inte när vi går och shoppar den 25:e. Vi vill möta miljöproblemen, men har inte riktigt nappat på den miljöpartistiska klimatpsykosen. Vi tycker att det är ganska kul när stolliga radikalfeminister gör bort sig med teorier om ritualmordsbenägna manssekter, men är också plågsamt medvetna om att samma stollar är professorer och doktorander på våra universitet. Vi undrar stillsamt varför en person som vandaliserar en tunnelbanevagn och sedan kallar det konst inte borde få utöva sina talanger i en cell snarare än på Konstfack.

Vi tänder inte på politisk korrekthet.

Varför gör vi inte det egentligen? Alla andra gör ju det. Ja, kanske inte Ung Vänster då. De pratar fortfarande, snart 20 år efter murens fall, om det kommunistiska samhället. Men de andra är lite mer straighta. MUF och CUF vill kvotera föräldraförsäkringen. LUF driver på radikalt och stenhårt för frågor där ingen, ingen säger emot. SSU vill förnya socialdemokratin, och föreslår att staten ska byggas ut. Grön Ungdom är lite mer vågade och pratar månggifte, de måste ha varit nervösa för en medial utfrysning där.

*

Tänk er någon som blir förbannad om man skulle våga dra ett skämt om, ja säg säljakten. Någon som ser en politisk aspekt i allt, som börjar prata Falun Gong mitt under höjdhoppsfinalen i Kina-OS. Som blir arg på dig när du gör bordsplaceringen till nyårsfesten utifrån det anstötligt ”heteronormativa” varannan man, varannan kvinna.

Vi känner inte för att vara sådana, det verkar helt enkelt inte särskilt kul. Det är inte oss.

Vi driver mer än gärna med låtsasradikala ungdomspolitiker. Men, vad som driver oss är inte någon vilja att vara annorlunda. Vi är annorlunda än socialliberalerna och det är det som driver oss. Vi är kristdemokrater.

*

[Människan främst]

När andra partier och ideologier utgår ifrån system, kön, klass eller grupptillhörighet så sätter vi människan främst. Vi vet att varje människa föds med vissa givna rättigheter, som ingen kan ta ifrån henne. Rätten till liv. Rätten till frihet. Rätten att söka det som är sant och rätt. Rätten att leva ett värdigt liv.

Vi vill ha ett samhälle där du ges möjligheten att bli så bra som du väljer att bli. I vårt samhälle är det möjligt att växa upp under knappa förhållanden, trotsa oddsen och få drömjobbet.

Det kan låta självklart. Men det finns alltid de som vill ta över ansvaret över ditt liv, och därmed också din frihet. Radikalfeminismen, socialismen, den alltid så kluvna socialliberalismen, ekologismen. Listan kan göras lång på frälsarideologier som har planen för hur just ditt liv ska passa in i deras mall och utopiska drömmar.

De förment goda intentionerna är många. ”Minska klyftorna”, ”bekämpa maktstrukturerna”, ”klimatet går före tillväxten”. Gemensamt för alla dessa slagord är att de sätter sin ideologi framför dig. De utgår ifrån hur de vill att du ska vara.
 
Någon anlägger ett genusperspektiv, och tycker att det är bra att någon med sämre betyg men rätt kön får din högskoleplats. En annan tycker att det är helt okej att du inte får den hjälp du behöver i skolan, eftersom nivågrupperingar bygger på att det finns skillnader mellan människor.  Den tredje blir nöjd när elpriset går upp, strunt samma att du blir av med jobbet på grund av att företagets produktionskostnader skjuter i höjden.
 
Skillnaden är inte att de ser kollektivet medan vi bara ser individen. Skillnaden är inte att de alltid vill ont. Det vill de inte. Skillnaden är att vi ser människan som den är, inte hur vi vill att människan ska vara.
 
Vi vet att varje människa är ett mål i sig själv och att alla är lika mycket värda. Vår värdighet ger oss rätten att leva i frihet, att tänka fritt och att sätta upp och sträva mot våra egna livsmål. Vi har rätten att aldrig användas som en bricka i någon annans spel eller utnyttjas i någon annans syfte.
 
Men vi blir inte fria genom att som Rousseaus Émile lämnas för att klara oss själva. Frihet handlar inte om att på samma sätt som ett djur hela tiden följa sina instinkter utan om att medvetet utveckla sig själv och lära sig ta fria beslut. Här har vi kärnan i personalismen. Att det är genom att utveckla vår personlighet vi blir fria, inte genom att slaviskt följa våra lägsta drifter.
 
Därför behöver vi också ett samhälle med normer. Vi påverkas av den omgivning vi lever i. Vi är sociala varelser, som kan sätta avtryck hos våra medmänniskor på antingen ett positivt eller ett negativt sätt. Genom att uppmuntra människor att göra gott, att sträva mot högre mål, uppmuntrar vi dem också att leva som fria människor, att lämna sina djuriska sidor bakom sig.
 
Därför bör vi sätta gränser och ställa krav. Har vi ingen som sätter gränser när vi är unga, så ökar sannolikheten för att vi inte riktigt kan skilja på rätt och fel när vi blir äldre. Har vi ingen som ställer krav ligger det också bland våra lägsta instinkter att följa minsta motståndets lag.
 
När vi kristdemokrater talar om normer, så är det inte för att hålla tillbaka någon. Det är för att befria människans fulla potential. Det är för att vi ser människan som hon är, inte som vi önskade att hon var. Och vi sätter ingenting före människan. Inte något system eller ett kollektiv. Inte ens familjen går före människan. Vi slåss för familjen eftersom vi vet att föräldrar som finns där för sina barn ger trygghet åt människan och ger förutsättningar för mänsklig frihet.
 
*
 
[Materiell och immateriell fattigdom]
 
Det är också därför vi bekämpar fattigdom. Vi vet att fattigdom skapar otrygghet för många unga och tynger dem. Men fattigdom är inte alltid en enkel fråga.
 
Enligt Sida innebär fattigdom att vara ”hungrig, otrygg och maktlös”, men kanske är det gemensamt för fattigdomen över hela världen att den gör människan sårbar.
 
Ska vi prata om fattigdom i dagens Sverige så är den väldigt olik den för 200 år sedan.  Då fanns det inte någon platt-tv, inte något rinnande vatten, och om skörden slog fel kunde det bli ett år av hunger. Idag har nästan alla tillgång till bekvämligheter som 1800-talets adel bara kunde drömma om. Men ändå ser vi alldeles för ofta hur människor befinner sig i fattigdom. Otrygghet i form av en missbrukande pappa, en pojkvän som slår, en sönderstressad mamma, en skola som inte bryr sig. Där gänget står för den enda ordningen och strukturen.  Kort sagt en tillvaro som skapar en känsla av maktlöshet.
 
Ibland vågar etablerade politiker sig på att diskutera fattigdomen. Mona Sahlin sade självkritiskt för ett år sedan att Socialdemokraterna misslyckats med att driva en politik utifrån sin ilska mot orättvisor. Socialdemokraterna, erkände hon, har försvarat systemen, istället för de människor de var tänkta att hjälpa. Och det är ju inte svårt att hålla med Sahlin där. Hennes recept för förändring då: ”Kanske behöver vi uppfinna nya system, nya verktyg”. Här har vi den socialdemokratiska självinsikten och kreativiteten i sin allra mest vågade form. Om det system som jag byggt upp under 60 år inte längre håller, då är det bara att bygga nya system. Istället för en nödvändig uppgörelse med den materialistiska synen på människan och kollektivistiska samhällssynen, så får det bli fler system och verktyg. Det är socialdemokratisk förnyelse enligt Mona Sahlin. Det är som om Byggnads skulle säga att de har lärt sig av misstaget att skrika ”go home” till lettiska arbetare genom att nästa gång istället skrika ”go home, please”.
 
Mona vägrar diskutera värderingarnas betydelse för fattigdomen, och det gör att socialdemokratin knappast står med några lösningar på många av de utmaningar som måste övervinnas i kampen mot fattigdomen. En sak är jag dock överens med Mona Sahlin om: Ju mindre ekonomiska marginaler man har, desto större är risken för att man känner av otryggheten. Men fattigdom i dagens Sverige handlar inte bara om att sakna pengar. Det handlar istället om ett visst sätt att tänka. Det handlar om hopplöshet, fel värderingar och likgiltighet. Det är dessa värderingar som fött den materiella knappheten och som håller människor kvar i den.
 
Det finns få saker som är så starka som en människa med hopp och drivkraft. Därför är just hopplösheten en av våra värsta fiender. Känslan av att möjligheterna som finns där ute i samhället inte gäller dig – att starta ett företag, att jobba ihop till en egen lägenhet eller att skaffa sig en bra utbildning. Den gäller för andra, men inte för dig. Tänk dig att bära på just den tanken, varje dag. Tror du att det skulle påverka dig? Tror du att du till slut övertygar dig själv om att den är sann?
 
Den engelske läkaren Anthony Daniels har arbetat i Englands mest utsatta områden i 30 år. Han kom nyligen ut på svenska med boken ”Livet på samhällets botten” skriven under pseudonymen Theodore Dalrymple.
 
Enligt honom präglas den engelska fattigdomen av en miljö där regler och gränser helt enkelt saknas. Där människor inte har lärt sig annat än att leva för stunden, utan att fundera på vad som händer imorgon. Där självkontroll och ambitioner ses ned på. Det är en rå värld av alkoholmissbruk, våld i och utanför hemmet, kraschade relationer och barn som växer upp med en ensamstående förälder. Ofta efter att pappan stuckit. Det liv som Daniels beskriver kan sammanfattas i det som Thomas Hobbes kallar naturtillståndets tillvaro av allas krig mot alla: ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.
 
Ett av de grundläggande sätten att visa på vad som är rätt och fel är att utdela belöningar och straff. Om grannbarnet klipper gräsmattan, så får han en femtiolapp. Om grannbarnet däremot skulle hälla bensin på gräsmattan så att gräset dör, så blir det utgångsförbud. Straff låter kanske som ett hårt ord, men konceptet är enkelt: olika slags handlingar får olika slags konsekvenser. Att våra handlingar får konsekvenser handlar om att respektera varje människas fria val. Just andra människors sätt att bemöta våra handlingar, bra och dåliga, är avgörande för vår egen moraluppfattning, eftersom vi som sociala varelser formas och utvecklas i samspel med omgivningen. I en miljö utan människor som reagerar på ett dåligt beteende och där de goda exemplen aldrig lyfts, där hålls människor kvar i fattigdom.
 
Jag rekommenderar det skotska bandet Glasvegas, om ni vill få en känsla av den frustration och förtvivlan som finns över att växa upp i en fattigdom som går utöver det rent materiella. Eller vad sägs om låttitlar som ”Stabbed”, som handlar om en tonårings oro för att bli nerstucken på stan. ”Daddy’s Gone”, där sonen sjunger om sin frånvarande far. Rädslan inför ett bråk efter skolan, och den inre kampen mot uppmaningarna från pappan på puben att döda killen i ”Go Square Go”. Eller ”Flowers and Football Tops” om det fruktansvärda mordet på 15-årige Kriss Donald. Hans enda misstag? Han hade samma hudfärg som grannkillarna som hade bråkat med en gängledare kvällen innan. Mordet på Kriss var rasistiskt, men oavsett när människovärdet kränks så är det vår skyldighet att reagera. Samhället måste reagera! Släktingarna till Riccardo och Ahmed Ibrahim Ali – Husbys Romario – har rätt att kräva rättvisa och upprättelse. Skiljelinjen går mellan de som skyller allt på samhället, eller oss om menar att samhället måste uppmuntra ansvar. Skiljelinjen går mellan de som ropar ”bygg en ny fritidsgård” så fort vi hör om social oro, och oss som vet att nyckeln till förändring ligger i ett värderingsskifte till förmån för eget ansvarstagande och en insikt om att vi inte är isolerade öar utan medmänniskor.

*

[Vänsterakademikernas skuld]

Vem bär då ansvaret för att det ser ut som det gör? Daniels ger ett tydligt och i mina ögon helt korrekt svar: vänsterakademikerna. Det är vänsterakademikerna, ofta från ganska välbärgade hem själva, som attackerat familjen, ifrågasatt om rätt och fel verkligen existerar, skapat flumskolan, rivit hela stadsdelar och ersatt dem med glas och betong, föraktat allt som har med ansvar och skyldigheter att göra och som kallar en rättning på ett prov för ”kränkning”.
 
Den borgerlige bloggaren Johan Ingerö berättade för ett tag sedan om när hans äldsta barn skulle börja ettan, och när det var dags för läsårets första föräldramöte. En av lärarna berättade om hur klassen arbetar med bokstäverna och tillade att ”vi undviker att hålla på och rätta felstavade ord eftersom vi vill att det ska vara kul att skriva”. Men allt kanske inte är kul i skolan! Åtminstone inte som jag minns det. Men vägen till ett kunskapssamhälle måste gå genom lärare som förmedlar kunskap och vågar rätta fel på proven.
 
*
 
”Pojkstreck” – så beskrev en av Sveriges mest inflytelserika kriminologer Jerzy Sarnecki händelserna i Rödeby, där ett gäng under lång tid attackerat en familj och hotat att döda deras förståndshandikappade son. Fadern ser sig tvingad att med vapen i hand försvara sin son och dödar en 15-årig pojke. Pojkstreck Jerzy?
 
Jag kallar det ett samhälle i förfall.
 
*
 
I Ockelbo fick föräldrarna till en 11-årig kille hyra in en livvakt. Han hade kommit hem ledsen och gråtande efter skolan flera gånger, efter att ha blivit misshandlad av sina klasskamrater. Droppen var när han blev nerknuffad från plinten på gymnastiken. ”När skolan inte gör något måste ju vi ta saken i egna händer”, var föräldrarnas förklaring. Skolans svar? Vi ska ha ett möte om saken…
 
*
 
För något år sedan skrev etikforskaren Ann Heberlein boken ”Det var inte mitt fel”, där hon beskriver ett Sverige som skyller sina fel och misslyckanden på andra. En av de utlösande händelserna till varför boken kom till var när hon och hennes dotter var i stadsparken och såg några småungar som kastade sten på änderna. Hon sade åt dem att de inte fick göra så, att de kunde skada fåglarna. Då blev deras latte-mammor som stod bredvid arga på henne och gav henne en utskällning för att hon sade vad deras barn skulle göra. Kopplingen till Carl Hamiltons bok ”Det infantila samhället” är tydlig. Den handlar om ett Sverige där skillnaden mellan vuxenliv och barndom ersatts av en evig tonårsperiod, där föräldrarna är sina barns kompisar. Effekten blir å ena sidan att barn tvingas bli vuxna/tonåringar för tidigt, å andra sidan att vuxna försöker vara barn/tonåringar hela livet, och slippa ta ansvar.
 
*
 
Heberlein beskriver också den kränkthetskultur som hon upplevt som lärare vid Lunds universitet. Vid ett tillfälle hade hon gett två studenter dåliga betyg på en skrivning. Den ena menade att det berodde på att Ann Heberlein favoriserade kvinnor, den andra på att hon favoriserade de unga snygga männen på kursen. Eller som hon själv beskriver det: ”De hade helt enkelt förberett sig dåligt och därför också presterat dåligt – men genom att hävda att de var kränkta placerades ansvaret för misslyckandet utanför dem själva. Så förvandlades de i sina egna ögon från lata studenter till offer för diskriminering.”
 
*
 
”Först kränkt vinner”, heter Maciej Zarembas ett år gamla artikelserie. Den börjar med en intervju med Per Holmberg, lärare vid Lärarhögskolan. Han är gift med en spanska och talar spanska hemma. Men han skulle aldrig ha skrivit ”fortsätt att arbeta med språket” på ett betygsformulär till sin spanske student. Holmberg ansåg att den aspirerande lärarens svenska brast i tydlighet och i grammatik, och påpekade detta. Han anmäldes därför för etnisk diskriminering och hamnade under utredning.
 
*
 
Fel som inte rättas i skolan, trakasserier mot en familj som tillåts pågå, mobbning som inte tas på allvar, föräldrar som inte sätter gränser och en kränkthetskultur som sprider sig. I ett samhälle som lär oss att våra fel och brister beror på något annat än vår egen ofullkomlighet blir flykten från ansvar tydlig. Det är vänsterakademikernas samhälle. Där talar vi gärna rättigheter men undviker det jobbiga ansvarsbegreppet. Nånannanismen råder, och gång på gång får vi höra samma slagord: ”Det var inte mitt fel”.
 
*
 
[Ansvarsbegreppets frånvaro]
 
En del utav dem talar om klasser. Andra pratar till och med om frihet. Gemensamt för dem är att de provoceras av begreppet ”ansvar”. Wanja Lundby Wedins ”jag blev lurad” – apropå AMF-bonusarna – skulle kunna bli 2009 års slogan för alla dem som tagit till sig nånannanismen.
 
Vad som händer är att vänsterns förakt mot ansvar påverkar alla områden i samhället. Och de som drabbas värst när människor slutar ta ansvar för sig själva och varandra är de som redan är utsatta. Det är i Rosengård som gängen styr. Det är eleven i Tensta som fråntas livschanser när lärarna inte rättar grammatiska fel på proven. Det är inte de starka eleverna som lider när skolan blundar för mobbning. Det är barn i familjer med redan små marginaler som mår sämst när Gudrun Schyman får som hon vill och föräldrarna skiljer sig.
 
*

[”Från vaggan till graven”]

Vi har i många årtionden blivit lovade att staten ska ta hand om oss ”från vaggan till graven”. Det var den materiella välfärdsstatens löfte. Vi blev lovade att någon annan tar hand om våra problem. Det får vara slut på det nu! Det får vara slut på falska löften. Vi har sett nånannanismen, och vi ser konsekvenserna runtomkring oss. Om jag inte är ansvarig så är det inte mitt fel. Men om jag inte är ansvarig för något är inget mitt fel, men inget är heller min förtjänst. Jag kan varken skuldbeläggas för något eller få beröm för något. Det är den oavsiktliga konsekvensen av den socialdemokratiska välfärdsstaten. För att citera vår förste partiledare Birger Ekstedt:

Kan då den materiella välfärdsstaten infria sitt löfte? Nej! Den här sortens välfärdsstat (…) utgör ett enda stort självbedrägeri. Ty i denna målsättning ingår också som något ofrånkomligt kravet på ökad bekvämlighet (—) Ju mindre vi arbetar, desto mindre vill vi göra. Därför symboliseras också den materiella välfärdsstaten bäst av soffliggaren. Människans eviga horisontalläge är dess slutmål!

[Att uppmuntra ansvar]

Vi kristdemokrater vill skapa ett medmänskligare samhälle. Men i slutändan måste det alltid vara du som väljer mellan att göra rätt eller fel. Du kan välja att förverkliga dina livsdrömmar. Du kan välja att läsa en timme extra inför tentan. Du kan välja att komma i tid till praktiken på byggfirman. Men du kan också välja att förstöra ditt liv genom att vägra utbilda dig, börja knarka eller begå brott. Det är ditt ansvar och dina val.

Det är ingen som tvingar dig att börja välja fel och det är ingen som kan sluta åt dig om du väl börjat. Du måste ta ansvar. Vi kommer göra vad vi kan för att peka åt rätt håll, för det vore ett enormt slöseri att bara titta på, men vi kan inte göra det åt dig. Det är bara du som kan skaffa dig ett liv.

Här någonstans finns kärnan i den kristdemokratiska synen på frihet. Du har alltid ett val mellan gott och ont. Det är bara du som kan välja att göra det rätta. KDU eller regeringen kan inte göra valet åt dig. För då är det inte du som har gjort ett aktivt val. Kort sagt skulle man kunna sammanfatta det i att det inte kan existera något ansvar utan frihet, men också att friheten inte kan existera utan ansvar.

Frihet under ansvar handlar inte om krav på perfektion. Vi gör fel ibland. Titta bara på mig, jag har gjort mina fel genom åren. Och då menar jag inte bara sådant som att gå upp och hålla brandtal i en motion, på helt fel motionsavsnitt på helt fel dag. Jag har gjort betydligt större fel än så. Men vi har alltid valet att lära av våra fel och misstag och lyssna på goda råd från vår omgivning, och försöka göra bättre nästa gång. Det personliga ansvaret är en förutsättning för friheten.  Vad vi kan göra som kristdemokrater är då att hela tiden ställa oss frågan vad vi kan göra för att öka det personliga ansvarstagandet. Jag skulle vilja presentera en uppdaterad version av Birger Ekstedts väg till ett större ansvarstagande i tre punkter:

1) Det finns något som heter rätt och fel. Lagarna ska tydligt visa att det finns rätt och fel. De ska inte vara pekpinnar, utan baseras på vad som är rätt och sant.

2) Människor måste ta ansvar för sina handlingar, och kunna ställas till svars för dem. Samhället får aldrig förklara att människan är oansvarig. En viktig del är att kunna ta ekonomiskt ansvar för sitt liv.

3) Människor måste känna att ansvaret gäller dem själva och ingen annan. Ansvaret får inte kännas som att det är en order från någon annan, utan måste komma inifrån människor själva.

Jag skulle också vilja citera Birger Ekstedt en gång till:

Ansvarskänslan kommer inte av sig själv. Det är någonting vi måste lära oss. Genom våra föräldrar framför allt. Men också genom andra människor vi möter i de nära gemenskaperna. Och inte minst genom en skola som vågar sätta gränser. Alla kan självklart inte ta lika stort ansvar, utan var och en måste kunna ta ansvar utifrån sin egen livssituation. Men utgångspunkten måste alltid vara helt solklar: Människan har ansvar. Och naturligtvis blir ansvaret större när en människa har en högre samhällsposition.

Vad kan vi då göra för att uppmuntra ansvarstagandet?

Jag försöker själv att följa det exempel som den brittiske oppositionsledaren David Cameron statuerar när han inför ett politiskt beslut alltid frågar sig: hur påverkar detta människans möjlighet att ta ansvar.

Det är ett vaccin mot sosseri som alla allianspartier borde ta.

I det kristdemokratiska samhället känner vi ansvar. Ansvar för oss själva, våra nära och kära, grannarna och samhället runtomkring. I ett sådant samhälle blir friheten så mycket större. För visst är det en känsla av frihet att kunna lämna dörren olåst?

Nu kanske det är lätt att tänka på hur det är nu, och att man troligen aldrig kommer att kunna lämna dörren olåst om man bor i Malmö, Jönköping eller Hallsberg. Så är det kanske, men vem hindrar oss från att arbeta för ett samhälle där vi behandlar andra som vi själva vill bli behandlade? Vad hindrar oss från att arbeta för syskonskap?

*

Vi vill ge förutsättningarna för att du ska kunna ta ansvar för dig själv och din omgivning. Det gör vi genom en skolpolitik som bygger på kunskap och arbetsro, så att man får en bra grund att stå på inför gymnasiet. Vi gör det genom att stödja föräldrarna genom att lätta den ekonomiska pressen för familjer genom ett barnavdrag, med målet att fler barn ska kunna växa upp under så trygga förhållanden som möjligt. Vi vill se en rättspolitik förstår vikten av ett framgångsrikt brotts- och drogförebyggande arbete, men som heller inte tvekar att skipa rättvisa. Vi vill ha en flexibel arbetsmarknad och vi tvekar inte att kalla oss småföretagarvänner, eftersom vi är övertygade om att de allra flesta vill ha ett jobb att gå till och att många fler än idag skulle våga starta eget om reglerna var enklare och inställningen till företagande bättre.

Vi har konkreta förslag. Vi stannar inte vid en diskussion om idéer. Vi vågar dra konsekvenserna av vårt resonemang. Vi vill förändra!

Annonser

13 svar to “Riksmötestal: Hög tid för det personliga ansvarets återkomst”

  1. Simon Törnqvist Says:

    Bravo!


  2. […] Det har förutom den sista voteringen varit ett av de bästa riksmöten jag har besökt, god mat, trevliga människor, många nya och god ton i talarstolen. Här nedan följer några bilder från förbundsordförande Charlie Weimers tal idag. Talet var troligtvis det bästa riksmötesanförande jag någonsin har hört under min tid i KDU. Även om ett tal göra sig bästa muntligt så kan det säkert vara intressant att läsa, vilket man kan göra här. […]

  3. Marcus Says:

    Bra jobbat Charlie och fortsätt i samma stil!

    Måste väl medge att jag kanske inte vågar rösta på dig eller Ebba t. ex. i Europaparlamentsvalet.
    Detta då risken är så stor att det i praktiken innebär att jag bidrar till att skicka en vänstervriden förbudspolitiker till Europaparlamentet.

    Men i kommande riksdagsval har du min personröst!


  4. […] tal. Eftersom det är tal så bör de egentligen lyssnas till, men den som vill kan läsa ”Hög tid för det personliga ansvarets återkomst” och Charlies introduktionstal med anledning av att Young Likuds ordförande Davidi […]


  5. […] Fantastiskt bra tal av Charlie Weimers, övriga tal av Maria Larsson och Ella Bohlin. […]


  6. […] att läsa på Charlies blogg: “Min hälsning till KDU:s israeliska gäster” samt “Hög tid för det personliga ansvarets återkomst“. Läsning av dessa […]

  7. markusjonsson Says:

    Underbart bra!


  8. […] Om det är något jag önskar att MUF gjorde så är det att ta en kort paus från frihetssnacket och prata lite ansvar emellanåt. När jag kom hem så jag att KDU´s ordförande Charlie Weimers hållit ett tal just på det ämnet under KDU´s deras riksmöte: Hög tid för det personliga ansvarets återkomst. […]


  9. […] måste fokusera på frågor som har sin utgångspunkt i övertygelsen om det personliga ansvarets betydelse, snarare än en massa […]


  10. […] Eller läs talet i sin helhet här, […]


  11. […] kristdemokrat är det inte svårt att hålla med, och jag uppehöll mig kring just detta under mitt riksmötestal i våras: När andra partier och ideologier utgår ifrån system, kön, klass eller […]


  12. […] ideologisk betoning. Delar av innehållet gick igen från talet han höll på Riksmötet i maj. Den hittar du här. Charlie Weimers in action med åhörare. Det var betydligt fler som lyssnade men de sprang inte […]


  13. […] är en idékonflikt av rang, som jag berörde i mitt tal vid KDU:s riksmöte i maj förra året: När andra partier och ideologier utgår ifrån system, […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: