Är omtanke om brottsoffren repressivt?

juni 10, 2009

Försommar med Karlstadsanknytning

En tjej från Karlstad cyklar hem efter en fest med sina kursare i nya hemstaden Linköping och pratar med sin man på telefon. Meningen är att de snart ska ses. Deras tvååring har redan gått och lagt sig. Helt plötsligt hör han hur hon skriker till, och sen blir det tyst. Senare på natten avlider hon efter de skador som hon fått när en man överföll och knivstack henne. Kvar är en tvåårig liten tjej utan sin mamma och en man utan sin fru.

Min lillebror står med en kompis på Kungsgatan i Karlstad och pratar i mobiltelefon. Helt plötsligt kommer en okänd person fram och ger honom ett slag på njuren. Eftersom brorsan höll sig lugn hände inget mer.

En 21-årig tjej är på väg hem till sin lägenhet på Våxnäs i Karlstad. En man följer efter henne och attackerar henne. Ganska snart inser hon att han är på väg att våldta henne, och lyckas uppbåda alla sina krafter för att slå sig fri. Eventuellt, säger polisen, kan kamerorna på stadsbussarna bidra till att få fast honom.

”Extraordinärt våld”. Det är polisens uttryck för när ett gäng misshandlat en kille så att han ligger medvetslös utanför Tingvallagymnasiet i Karlstad, och sedan hoppar på hans huvud. Han överlevde, sannolikt med men för resten av livet.

Exemplen är olika, och graden av allvar i brotten likaså. Men de har några gemensamma nämnare, alla händelser förutom den på Våxnäs har koppling till mig personligen genom släktskap eller bekanta. De har alla Karlstadsanknytning, och har inträffat den senaste månaden.

”Repressiv”

Min syn på rättspolitiken har av en partikollega som är ledande i rättsfrågor kallats ”repressiv”. När jag tar upp brottsligheten och behovet av konsekvenser på ett sätt som inte är inlindat så får jag alltså finna mig i att kallas hämndlysten.

Detta i ett parti som borde stå längst fram i kampen mot brottsligheten. Ett parti som alltid talar om att rätt och fel faktiskt existerar. Ett parti som borde påtala det självklara i att det inte är nyttan i ett straff som är det väsentliga, utan att det handlar om att straffet ska vara rättvist och stå i proportion till brottet.

Men visst. Jag erkänner. I jämförelse med Jerzy Sarnecki och kriminologiska fakulteten vid Stockholms universitet är jag nog ganska repressiv. Fast å andra sidan, det är väl ungefär lika upplysande som att komma ut som mer frihetlig än Kommunistiska Partiet. Behov av nyansering, med andra ord.

Förebygg, bekämpa, bestraffa, vårda

Förebygg: Jag vill att brottsligheten förebyggs genom en skola som fokuserar på kunskap och arbetsro, och där eleverna vara trygga i förvissningen om att mobbning tas itu med. Jag vill se trygga familjer, där barnen tidigt får lära sig att ta ansvar och känna sig sedda. Jag vill att fler politiker ska se kraften i ett starkt civilt samhälle som fångar upp ungdomar på glid, kollar läget på stan och motverkar droger och våld. Jag vill att omgivningen tidigt och tydligt ska markera när en ung person anammar ett asocialt beteende.

Bekämpa: Jag vill slippa höra om människor vars tilltro till rättssamhället fått sig en knäck efter att de ringt polisen efter inbrott bara för att få höra att man inte har tid att komma, eller att brottsoffret uppmanas samla bevis på egen hand. Jag vill inte själv uppleva igen att jag sitter med ett mordhot på mitt mobilsvar, och att polisen inte är intresserad av att spåra samtalet eller ens ta emot mig på polisstationen. New York City har nolltolerans mot brott och dubbelt så många poliser per invånare som Sverige. Varför skulle inte detta kunna vara en långsiktig målsättning för en borgerlig svensk regering?

Bestraffa: Syftet med straff är för mig inte främst att avskräcka andra från att begå brott eller att en viss straffsats skulle ge större möjligheter för återanpassning. Syftet ska vara att rättvisa skipas. Själva syftet med våldsmonopolet är så vitt jag vet att människor accepterar att någon annan bestraffar brotten, så att saker och ting inte går överstyr. Men om staten använder sitt våldsmonopol till att ge mördare ett års ungdomsvård så missbrukar staten medborgarnas förtroende. Risken med det är att vi hamnar på ett sluttande plan där medborgargarden och subkulturella rättsordningar växer fram. Gated communities kan delvis också ses som ett uttryck för en sådan utveckling. Att alliansregeringen nu skärper straffen för vålds- och sexualbrott och för återfallsförbrytare är därför helt rätt. Det är viktiga steg för att återskapa förtroendet för rättsstaten bland vanliga människor. Men varför är det så tyst från justitieministern? Det handlar också om opinionsarbete, att visa på att med borgerlig politik så återupprättar vi tanken om att varje människa bär ett ansvar för sina egna handlingar.

Vårda: Svensk kriminalvård anses av många som mindre lyckad. Återfallsfrekvensen brukar anges som en viktig indikator på hur kriminalvården fungerar. Det har talats om Kanadamodellen som ett positivt exempel att ta efter. KDU har drivit detta i fem år, eftersom vi tror att sammanvägningen mellan individuella, demografiska och sociala faktorer ger en helhetsbild som kan ge en bättre återanpassning. För det är i sammanhanget viktigt att slå fast att när straffet är avtjänat, då är också brottet sonat. Förlåtelsen och försoningen måste kunna äga rum.

”Repressiv”!?

Nej, jag finner mig inte att bli kallad hämndlysten. Det är bara ett simpelt retoriskt knep för att straffa ut meningsmotståndare i diskussionen. Sverige har haft en socialdemokratisk syn på ansvar, som hade sin höjdpunkt under justitieminister Lennart Geijer (S) – som inte trodde på fängelsestraff överhuvudtaget. Detta har gjort att rättspolitiken präglas av ett tänkande som ursäktar brottsligheten och brottsligheten. Ofta heter det att ”det är samhällets fel”. Det är en ordentlig slagsida, som påverkar tänkandet långt in i de borgerliga partierna. KDU tog häromveckan ställning för hårdare straff för återfallsbrott (vi anser att man efter tre grova brott döms till straffskalans strängaste straff för det specifika tredje brottet, såvida inte synnerliga skäl att frångå detta föreligger). Beslutet bygger på den enkla uppfattningen att samhället måste markera mot en person som tydligt visat att han eller hon inte vill förändra sitt beteende (jag skriver ”vill” och inte ”kan”, eftersom jag tror på det personliga ansvaret. För personer som begår brott på grund av psykisk sjukdom så finns rättspsykiatrin). Men genast kommer invändningen att detta skulle vara en ”högersväng” (i negativ bemärkelse, så klart).

Välkommen ut i verkligheten

Mammor som förlorar sina barn. Killar som blir handikappade för resten av livet. Tjejer som aldrig kommer att umgås med en man som vanligt igen. Äldre som inte vågar gå ut för att handla på kvällen. Husägare som känner ett stänk av förakt när de ser en polisbil.

Till alla er som är emot tydliga straff, som förnekar familjens betydelse, som hellre pratar om ”samhällets ansvar” än det personliga ansvaret, som tycker att fler poliser är ett uttryck för hämndlystenhet: Välkommen ut i verkligheten. Men var förberedda. Insikten om att det är vanliga människor som drabbas av brottsligheten kan blir jobbig för er. Kanske dags att sluta fila på sarkastiska tillmälen åt mig och andra, och istället ta parti för brottsoffren?

Annonser

8 svar to “Är omtanke om brottsoffren repressivt?”

  1. Jonas Says:

    Bra skrivet

  2. marcus nygren Says:

    Bland det bästa du har skrivit! Och det säger en del. Må du och kdu få ökat inflytande i kd. Det behövs inför valet 2010, så er brist på krismedvetenhet inte hotar en alliansseger.

  3. Mattias Says:

    Inte sällan säger jag: Ja och Amen, till det du skriver. Här är jag mer tveksam.

  4. Dr James Says:

    Anser att du missat något mycket centralt nämligen ”Beskydda”. Återfallsförbrytare eller de som gjort sig skyldiga till grova våldsbrott bör hållas borta från samhället. Inte enbart för att bestraffa dem eller för att vårda dem, utan för att förhindra att de begår nya brott. Ibland måste vi se fänglese som ett sätt att förvara brottslingar så att de inte skadar andra. Det anser jag vara ett av de starkaste argumenten för betydligt längre straff. Något som dock sällan nämns i debatten.

    Dock alltid positivt då folkvalda tar upp dessa frågor då de har ett oerhört stort folkligt stöd. Varför inte lyfta fram slagordet ”(tre?)Dubbla strafftiden för grova våldsbrott” vid en eventuell kommande personvalskampanj. Skulle garanterat ge många röster…

  5. olof den andre Says:

    Det handlar om att i ett samhälle där egalitarismen har djupt fäste göra klart att olika uppföranden och beteenden faktiskt är olika mycket värda. Genom stränga straff kan man göra det.

    Skyddet av nationens gränser och Vården av våldsmonopolet är det enda som staten av samhällets aktörer är bäst skickade att utföra, därför är det så oroväckande att man på just de områdena totalt har tappat skärpan, kompetensen och i många fall viljan verkar det som.

  6. Tompa Says:

    Kan inte annat än säga just Ja och Amen till detta! Samt mycket annat du kommer med…
    Jag, och många med mig, hoppas på att få se och höra MYCKET mer av dig framöver!


  7. […] Helhet och långsiktighet 9 juni: Valanalys (KD): Åk till London och Berlin! 10 juni: Är omtanke om brottsoffret repressivt? 6 november: Driv lag och ordning, […]


  8. […] 1, 2010 Jag har många gånger uppmanat mitt parti att ta initiativet i rättspolitiken (se här, här, här och här), samtidigt som KDU skrivit rapport och framgångsrikt kampanjat på […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: