Hägglunds rikstingstal lovar gott

juni 25, 2009

Tillbaka på hotellet efter dagens förhandlingar på Aros Congress Center är det bara att konstatera: Göran Hägglunds rikstingstal tidigare idag var bra – stundtals riktigt bra. Inledningen bjöd på resonemang utifrån socialministeruppdraget – naturligt nog ett återkommande tema för hans tal. Så långt som vanligt alltså. Men sedan kom integritetsfrågorna upp, och jag har svårt att tolka det som något annat än att partiet öppnar upp för ett bättre värn om den personliga integriteten:

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Vart och ett av besluten säkert försvarbart. Men lager på lager kan slutresultatet bli något annat. Ofta hamnar vi som politiker i svåra avvägningar. Ofta handlar det om viktiga önskemål som står mot varandra. Det kan handla om personlig integritet kontra åtgärder mot terrorism. Det kan röra övervakningskameror för att minska risken för misshandel och våldtäkter…som ställs emot rätten till en egen sfär.

Jag har tidigare efterlyst ett mer idémässigt och samhällskritiskt tonfall, och när Göran Hägglund gick in på klassisk bildning och kulturarv:

Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.
Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.
Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.

…Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

För ett tag sedan skrev jag om vänsteretablissemangets förakt för vanligt folk, och även detta berörde Hägglund på ett tydligt sätt:

Vänner,
Varför har jag i mitt tal ibland EU, pensionärer och skatter, talat om hus och gamla stenar? Jo, ofta blir politik procentsatser, kronor och ören. Och det är viktigt. Men det finns också andra perspektiv. Sådant som nästan aldrig får plats på den politiska arenan.
Alltför ofta är det istället en politiskt etablerad verklighet som tar all plats. En som svävar fritt ovanför människors vardag. En som dikteras av politiker, journalister och proffstyckare.

En där perspektiven och utgångspunkterna är självbekräftande för de som dikterar. Men den verkligheten, den lever sitt liv på nåder.
För när presskonferensen är över, när de sista affischerna har plockats ned. När redaktionslamporna släckts på Dagens Nyheter, när pr-konsulterna och genuspedagogerna gått hem.

När de politiska slagorden inte längre hörs, då är det den riktiga verkligheten som är kvar. Då är det människors egentliga liv som återstår. Det som egentligen berör, upprör och gläder. Det är lyckan över att kunna ägna tid tillsammans med sitt eget barn. Det är bekymren över tonårssonens betyg. Det är oron för dottern som sväljer gråten och inte vill prata. Det är missmodet över att bli ovänligt bemött och det är fridsamheten under en skogspromenad.

Det är värken i väntan på operationen och det är glädjen över att det blev sol när vi alla skulle samlas till kaffe. Det är oron över det egna jobbet och stoltheten över att barnbarnet fått sitt första arbete. I kulturtidskriften Axess skrev Per Svensson för ett tag sedan om det svenska föraktet för normalitet. Eller rättare sagt föreställningen om den inskränkta normaliteten. Svenssonlivet.

Bland svenska intellektuella finns det en synd som är värre än allt annat. Det är att vara som medelsvensson.
Alltså helt normal. CITAT ”Ingen föraktar medelklassen så flitigt som medelklassen”, skriver han.
Han fortsätter. ”Finns det någon någorlunda samtida roman där en hyggligt typisk medelklasstillvaro framställs som harmonisk och eftersträvansvärd?” Och det gör det ju knappast. Vare sig man letar i romanerna eller i filmerna. Den som lever ett vanligt Svenssonliv framställs allt som oftast som en förljugen hycklare som är hämmad och inte vågar bryta sig loss ur normalitetens bojor.

Ibland kan man få känslan att hela det svenska debattklimatet är inriktat på att håna det normala och lyfta fram det annorlunda.
Varför, undrar Per Svensson, detta återkommande förakt för vad han beskriver som CITAT ”en bred och tämligen fridfull befolkningsgrupp vars levnadssätt, värderingar och drömmar trots allt knappast låter sig beskrivas som aparta?

Ett varmt familjeliv, ett vackert och trivsamt hem, ett bra jobb med karriärmöjligheter, umgänge med goda vänner, en aktiv fritid, trygg ekonomi, semesterresor, fred på jorden och en flaska vin på fredagskvällen?” Så långt Per Svensson. Varför, ja det undrar jag också. Men framför allt kan jag säga att det inte är acceptabelt.

Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern. För att man är som folk är mest.

Jag tror att tryggheten i det lilla sammanhanget också är den bästa grunden för att också engagera sig för sina medmänniskor.
Den världen, människornas riktiga värld, det är kristdemokraternas värld. Det är anledningen till att vi finns och alltid kommer att finnas i svensk politik. Vi sitter inte i Stockholm och försöker tolka den världen, vi är den.

Här har vi ett frö till kristdemokratisk förnyelse. Jag hoppas innerligt att det inte stannar vid ett rikstingstal. Men Göran Hägglunds kommentarer till SVT efter talet ger hopp om att fortsättning följer, Ideologisk Hägglund öppnade KD-möte:

Hur partiet också ska bli folkets val vid valurnorna är inte huvudfrågan vid rikstinget, valplattformen spikas först i höst. Efter talet medgav Hägglund att han velat ta tillfället i akt att väcka kulturfrågorna just därför.

Annonser

2 svar to “Hägglunds rikstingstal lovar gott”


  1. […] Hela talet finns att läsa här. För fler KDU-kommentarer, se David Högberg och Charlie Weimers. […]


  2. […] Ett upplyftande besked för oss kristdemokrater som visar på det potentiella stöd som finns om kristdemokraterna klarar av att bli ”svenssons parti”. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: