Archive for september, 2009

Expressens (tidnings)anka

september 18, 2009

Expressen har idag försökt skapa en sensation ur igenting. Som vanligt det vill säga. Tydligen har Hollywood hemmafrun Anna Anka sagt att hon är intresserad av att svensk politik och att kristdemokraterna och moderaterna ligger närmast henne. Aha tänkte då någon journalist, då ringer vi och frågor partierna vad de tycker om saken.

Från vår partisekreterare Lennart Sjögren får de då samma svar som alla andra som frågar om medlemskap får. Delar man våra värderingar om alla människor lika värde och familjens betydelse så är man välkommen.

Han lägger därtill att hans bild av henne är att hon har velat stå upp för valfrihet och att det ska vara okej att som kvinna stanna hemma med barnen när de är små. Det är förstås ett sätt att tolka hennes artikel på Newsmill men hon skriver också andra saker i sin artikel som egentligen inte har med politik att göra och som jag personligen inte ser går ihop med de värderingar jag står för. Jag ser till exempel inte något positivt om en pappa får panik om han lämnas med sitt barn eller för den delen i att anställa illegala invandrare. Åsikten att kvinnor får skylla sig själva om deras män är otrogna tror jag inte att jag ens behöver kommenteras.

Jag tror ärligt talat inte att Sjögren har annat än möjligen skummat Ankas artikel. Det är han allt för upptagen för. Hade han läst den mer noggrannt tror jag att han hade uttryckt sig annorlunda (eller så gjorde han det men Expressen klippt bort det. Sådant är rutin när sensationsartiklar ska skrivas). Personligen hade jag väl kommenterat en fråga av den stilen ifrån Expressen ungefär på samma sätt som m-kvinnornas ordförande Magdalena Andersson.

Det riktigt tråkiga i sammanhanget är dock hur detta sidospår förtar den viktiga diskussionen om familjers rätt att själva bestämma över sin vardag och kvinnors (och mäns!) rätt själva stanna hemma med sina barn utan att behöva brännmärkas av etablissemanget.

HARO:s ordförande Madeleine Wallin skriver bra och om det verkliga livets som hemmaarbetande i Aftonbladet. Fler borde läsa och reflektera över hennes budskap.

Annonser

Köksbordet istället för sammanträdesbordet

september 16, 2009

Göran Hägglund skriver idag om varför valfrihet i vardagen är viktigt, och att det står en viktig ideologisk strid i 2010 års val mellan oss oss som vill att fler beslut ska kunna fattas hemma vid köksbordet och de som vill att fler beslut ska tas vid sammanträdesbordet, Du bestämmer inte politikerna.

Nej, lågskattesamhället är inte riktigt här.

september 16, 2009

Sossen Nisha Besara tycker att det är läskigt med så mycket pengar kvar i plånboken som jobbskatteavdraget. PJ Anders Linder påminner i dagens ledare att Sverige ur ett internationellt perspektiv fortfarande är ett högskattesamhälle, Så högt vill tydligen inga andra klättra.

Valfrihet för småbarnsföräldrar

september 8, 2009

Om behovet av detta skriver jag tillsammans med de andra borgerliga gruppledarna i dagens NWT.

Ikväll behandlar kommunfullmäktige vår fyrpartimotion om vårdnadsbidraget, och vänstermajoriteten föreslår avslag. En av få motiveringar till avslagslinjen har kommit från Mikael Jern, gruppledare (MP). Han menar att ett vårdnadsbidrag om 3000 kr/månad är för litet, och att det därför inte bör bli något stöd alls till de föräldrar som vill vara hemma med sina barn.

Logiskt resonemang: ”Ingen valfrihet är verklig valfrihet”, ungefär.

Veckans låttips: Lyckliga gatan

september 3, 2009

Göran Hägglund talade under Kristdemokraternas riksting om allt det som gick snett när våra innerstäder revs och ersattes av glas och betong. Anna-Lena Löfgren sjöng redan 1967 om hur hennes barndoms gata ”fick ge vika för asfalt och makadam”. Det får bli veckans låttips.

Utdrag ur Göran Hägglunds rikstingstal:

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är från Västerås. Hon skildrar sin uppväxt i boken Mig äger ingen. Hon beskriver hur det på sjuttiotalet redan omvandlade Västerås förändrats än mer när hon vuxit upp. Insjöhamnen hade byggts om till ett område med lägenheter för medelklassen. Hon skriver att det gamla välbekanta fiket var borta och att ett aprikosfärgat skattekomplex i hjärtat av hamnen nu skymde hela Mälaren.

Jag har inte sett komplexet. Jag kan inte säga om beskrivningen är rättvis eller inte. Jag tänker inte ens säga vad har för principiell uppfattning om färgen aprikos. Däremot kan jag säga, och jag tror få säger emot mig, att Linderborgs bild av det felplacerade skattehuset representerar något som kommit att gå snett i många svenska städer.
…Jag har inget särskilt emot skattehus men visst låter det som ett elakt skämt att den berömda skatteskrapan i Stockholm byggdes just i kvarteret Gamen…

Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.
Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.
Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.

Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna. I våras kunde man i Dagens Nyheter läsa om ett nybyggt hus i Stockholm som hade klämts in mellan två hus i äldre stil. Reportern skrev att ”det är ett hus som får en att haja till.” Arkitekten hade bara dystra besked att ge.
Han säger: ”det måste vara sol när vi fotograferar, annars ser det ut som öststatsarkitektur.” Kanske inte så kul för de människor som ska bo nära huset. I ett land med närmast kompakt mörker två tredjedelar av året…

*

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Detta är en kulturdebatt som engagerar människor över hela Sverige men som aldrig verkar kunna få plats ovanför den kommunala nivån. Men stadsbyggnadspolitik är också kulturpolitik.

Tidigare bloggpost: Så förstör vi staden.

Mer valfrihet i den borgerliga familjepolitiken

september 1, 2009

Otto Linton (M) skriver bra på Brännpunkt om bristen på valfrihet för svenska familjer, och efterlyser ett större borgerligt engagemang för föräldrarnas rätt att själva bestämma över barnomsorgsformen, Var är valfriheten inom borgerlig familjepolitik?:

Det kan inte vara förenligt med en borgerlig samhällssyn att enbart de föräldrar som förvärvsarbetar skall få del av samhällets barnomsorgsstöd eller att offentlig barnomsorg är att föredra framför föräldrar som själva fostrar sina barn i hemmet. Det är ett socialistiskt och totalitärt påfund.

Det är tillsammans med liberaler som Linton som vi kristdemokrater måste samlas för en familjevänlig politik. Att det finns ett folkligt stöd för valfrihet i barnomsorgen och föräldraförsäkringen har visats i opinionsmätning efter opinionsmätning. Men att få Alliansen att prioritera familjens situation kräver mer än en redovisning över senaste Sifomätningen. Det kräver radikala familjevänliga reformförslag, som vågar utmana socialdemokraternas politiska hegemoni på området.