Archive for 6 oktober, 2009

Att gora om Sveriges misstag

oktober 6, 2009

Igar kvall besokte KDU delegationen ett sidoseminarium till konferensen om barnfattigdomen i Storbritannien. Panelen var en politisk bred samling bestande av en forskare kopplad till en liberaldemokratisk tankesmedja, en medlem av the Fabian Society (socialister), en taleskvinna for kampanjen Child Poverty Action Group samt forfattaren och kolumnisten Theodore Dalrymple.

Debatten blev for oss svenskar nastintill nagot av en paraodi. Bortser man ifran Dalrymple spenderade deltagarna i praktiken all tid med att krava mer stat, mer stat, hogre skatter och mer stat. Det var ingen ande pa alla problem som skulle kunna losas om man bara kast mer pengar pa dem. For en svensk blir det ganska lojligt att se en debattor hetsa upp sig till den milda grad att hon havdar att om man bara hojde sjukpenningen och a-kassan skulle all barnfattigdom forsvinna. Tyvarr fick vi aldrig mojligheten att fraga hur hon ser pa barnfattigdomen i Sverige med tanke pa de generosa system vi har. Men formodligen skulle val hennes svar var att aven vi behover mer stat, mer stat, hogre skatter och mer stat.

Desto mer uppfriskande var det att lyssna till Theodore Dalrymple. Han lyfte fram de sociala skal som ofta ligger bakom fattigdom. Bidragsmentalitet, familjesonderfall, reflekteringen av lagt stallda forvantningar etc. Vilket forstas gjorde de ovriga panalisterna skummande arga. Att det skulle finnas nagra andra problem bakom fattigdom an materiella var helt enkelt otankbart for dem.  Det ar trakigt att se hur andra lander ar pa vag att gora om de misstag vi redan gjort men uppfriskande att se att det i Storbritannien i alla fall finns en starkt och tydligt alternativ till det socialistiska tankandet.

Leder en mindre stat till mer solidaritet?

oktober 6, 2009

Det var fragestallningen vid ett av seminarierna igar. Arrangor var Christian Conservative Fellowship, som ar ett natverk med syftet att skapa kontaktytor mellan kyrkligt aktiva och konservativa beslutsfattare.

Graeme Leach, Chefsekonom vid Institute of Directors, var en av talarna. Han menade att Adam Smiths teori om den ”osynliga handen” – popular bland manga konservativa – maste kompletteras med teorin om moralisk drivkraft, som ar ”det osynliga lim som haller samman den osynliga handen”.

Vidare maste politiker skilja mellan ”deserving and undeserving poor”, ett stallningstagande som han sjalv kallade ”tough love”. Iden ar att den grundlaggande valfarden framfor allt ska finnas till for de manniskor som befinner sig i en svar situation utan egen forskyllan, medan de som pa grund av egna beslut hamnat i trangmal snarare maste fa ta konsekvenserna av detta. Han exemplifierade inte vad som avsags, men det gar till exempel att lagga en moralisk vardering i att en person vagrar arbeta nar han eller hon erbjuds att gora det.  

Leach pekade pa kopplingen mellan en stor stat och ett retirerande civilsamhalle. I dagens Storbritannien utkonkurreras frivillig solidaritet av en stat som inte kan skilja mellan ”fortjant och ofortjant fattiga”. Politikens uppgift i ett sadant sammanhang bor vara att uppvardera den frivilliga solidariteten. Inte genom riktade statsbidrag utan genom att arbeta for ett klimat dar exemplevis valgorenhetsorganisationer for storre utrymme. Grundtesen: Nar staten tar ett steg tillbaka, sa kliver individerna och de sma gemenskaperna fram.

Personligen kan jag tycka att tonlaget ar ganska hart. Att kalla nagon ”fortjant fattig” kanns arligt talat inte sarskilt sympatiskt. Men, jag har manga ganger hort exempel pa personer i min alder som hellre tagit emot bidrag an att arbeta. Nar det statt mellan socialbidrag och att jobba pa aldreboendet, har vissa foredragit att leva pa andras pengar snarare an att leva pa sin egen forsorjning. Egentligen ar det ganska glasklart: Vi ska ha ett samhalle dar vi gor ratt for oss, och tar hand om de som av nagon anledning inte klarar av att sta pa egna ben.

Tim Montgomerie, Chefredaktor for ConservativeHome, borjade med att lyfta fram David Camerons radande linje: ”There is such a thing as a society. Not just the state”. Hans huvudpoang var att i striden mellan hogerns frihetslinje och vansterns statskramande sa hgar det civila samhallet glomts bort. Manskliga relationer maste sta i fokus, och politiken far inte bara praglas av materiella policyforslag. Montgomerie lyfte fram familjens betydelse i egenskap som en av de allra viktigaste gemenskaperna. Men aven har finns utmaningar. Foraldrarna  maste ge barnen lek istallet for leksaker.

I samhallsforandringen racker det inte med att bara minska statens omfattninge. Dagens samhallsklimat medger inte det, eftersom det civila samhallet ar sa sondersmulat att det inte automatiskt kommer att fylla tomrummet. Det behovs en proaktiv agenda, som handlar om ett forstarkt utbildningsvasande, starkare familjer och ett ateruppbyggande av alla de institutioner som finns i samhallet (forsamlingar, foreningar, grannskapssamverkan osv.). Avslutningen var nasten pa pricken en kristdemokratisk analys: ”Staten kan inte alska, men den kan forkroppsliga hogre varden”.