Ofriheten, fattigdomen och terrorismen ska besegras

november 16, 2009

När KDU i helgen hade förbundsråd antog vi bland annat en rapport om internationell utveckling, vilket föranledde mig att fokusera på internationella frågor i mitt förbundstal:

Ofriheten, fattigdomen och terrorismen ska besegras.

Tal vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets förbundsråd i Kristianstad den 15 november 2009.

43 år har gått sedan KDU bildades. Vad hade vi kunnat tala om då? 1966, året då värmländske racerhjälten Kenny Bräck, Carola Häggqvist men också jordanske terroristen Abu Musab al-Zarqawi föddes. Ett år som producerat minst sagt varierade bidrag till historien.

Förmodligen hade vi då, precis som vi gjort nu, ägnat ganska mycket uppmärksamhet åt internationell politik. 1966 hade Vietnamkriget pågått i två år, och det vietnamesiska folket fick på ett ytterst brutalt sätt erfara vad det innebar att bli föremål för stormakternas intresse. 1966 blev Botswana självständigt från Storbritannien, och hemma i Sverige kom socialisten Göran Palm ut med den omdebatterade boken ”En orättvis betraktelse”, där industriländerna anklagas för att suga ut tredje världen. Hur kunde det låta i en sådan bok? Ja, Palm skrev bland annat att ”De dåliga diktaturerna är självfallet de som arbetar för folkmajoritetens sämsta (Paraguay, Spanien), de bra diktaturerna är de som arbetar för folkmajoritetens bästa (Kina, Guinea)”.

Och just det, 1966 utmärkte sig också som året då inget fredspris utdelades. Uppenbarligen var Nobelkommittén väldigt mycket mindre fantasirik på den tiden. Denna Nobelkommitté, en samling mer välmarinerad i politisk korrekthet är svår att uppbringa, och har med sina pigga val av bland annat diktaturkramaren Harold Pinter och den moderna terrorismens fader, Yasser Arafat, skämt ut priset för lång tid framöver. 1966, när inget pris delades ut, var således kanske ett av deras bästa år. Eller för att tala med den irländske smörsångaren Ronan Keating: ”You say it best when you say nothing at all.”
Avkolonialisering och fattigdomsbekämpning stod på agendan då. Striden mellan det fria väst och det kommunistiska öst gjorde sig ständigt påmind. Ledande debattörer gjorde gällande att det fanns något som hette ”de bra diktaturerna”.

*

En del skulle kanske ha invänt att det är betydligt lättare att med facit i hand bedöma ett historiskt skeende, hur olika aktörer – USA, Sovjet, Sverige – borde ha agerat. Lars Ohly grät när muren föll den 9 november 1989, men vi kan nog anta att han är mer samlad 20 år senare.

Som någon uppmärksammat: Vänsterpartiet slutade inte att skicka hyllningstelegram till de sovjetiska satellitstaterna i öst för att man kom på bättre tankar, utan för att adressaten upphörde.

De svenska politiker som beslutade om att lämna ut baltiska flyktingar till död och tortyr i Sovjetunionen har dömts hårt av historien. De som under parollen ”fiendens fiende är min vän” stödde Pinochets diktatur i Chile skyltar troligtvis inte med det idag. Efterklokheten verkar drabba ovanligt många när det kommer till just utrikespolitik och internationella relationer.

Det är gott så. För det är nämligen priset man får betala för strikt realpolitik och relativism.

Strikt realpolitik i form av att alltid förespråka det som bäst anses gynna det egna intresset – partiet eller landet. Relativism i form av acceptans för ett förtryck som vi aldrig skulle acceptera här i Sverige.
Är det då de som stod för motsatsen – idealisterna – som förtjänar att hyllas? Går de helt fläckfria genom historien, de som demonstrerade för ensidig nedrustning i Västeuropa ”för fredens skull”? Var det rätt att attackera Ronald Reagan för hans beslut att stärka försvaret, med motiveringen att amerikansk upprustning skulle provocera Sovjetunionen?

Idag vet vi att Sovjetunionen organiserade så kallade ”fredsdemonstrationer” i Västeuropa, eftersom de visste att våra politiker var känsliga för sådana opinionsyttringar. En svag europeisk försvarsförmåga gynnade Sovjet, menade man. Vi vet att Ronald Reagan satte Sovjetunionen under stenhård press, vilket bidrog till kommunismens fall.

*

Vi är inte renodlade realister. Vi är inte renodlade idealister. Valet står inte mellan att förespråka krig eller fred. Valet står mellan att låta vår allra mest grundläggande uppfattning – att alla människor har rätt att leva i frihet och värdighet – komma till uttryck i mötet med omvärlden, eller att låta något annat vara utgångspunkten.

Felaktiga bedömningar kommer att göras och misstag kommer alltid ske när vi ska försöka förhålla oss till vår omvärld. Men med en moralisk kompass minskar risken dramatiskt.

Vår moraliska kompass stavas naturrätt. Idén om att människan har vissa medfödda rättigheter oavsett när och var hon är född var utgångspunkten när en av den kristdemokratiska rörelsens upphovsmän, påven Leo XIII, 1891 gick till frontalangrepp mot marxismen i sin skrift Rerum Novarum. Hans huvudkritik var att marxismen tar ifrån människan hennes värdighet, genom att reducera människan till ett medel istället för ett mål och genom att inte tillerkänna henne den frihet som är nödvändig för ett gott liv.
1966 års kristdemokrater var antikommunister. Idag har nästan alla kommunistiska stater förpassats till historiens skräphög. Men där kommunismen finns kvar bekämpar vi den. På Kuba ser vi exempelvis hur kristdemokraten Oswaldo Paya är en av dem som i kampen för frihet modigt vågar trotsa bröderna Castro. KDU har försökt att bidra efter bästa förmåga, och vi kan vara stolta över att ha blivit anklagade för att vara CIA-agenter både av kubanska myndigheter och av diktaturkramarna i svensk-kubanska föreningen.

Det är försvaret av naturrätten som väglett kristdemokrater genom alla tider i synen på omvärlden. Det är också människovärdet som är vår utgångspunkt idag, när vi formulerar vår syn på hur de globala utmaningarna ska mötas. En kristdemokratisk utrikespolitik är principfast eftersom vi står stadigt på den västerländska tradition som såväl kommunismen som andra totalitära rörelser är antitesen till.
Med naturrätten och den västerländska traditionen som grund så är relativisering och krypande för diktatur och förtryck lika avsmakligt som strikt cynisk realpolitik. Vi har grunden klar för oss och kan därmed klarsynt möta de idéer och tankeströmningar som vill förvägra människor deras inneboende rätt till frihet och värdighet.

* * *

Vår främsta globala utmaning är ofriheten.

Rädsla för att soldater ska storma in i din lägenhet och skicka dig till en isoleringscell, anklagad för ”statsfientliga handlingar” på grund av några ord på bloggen. Uppställd mot en vägg med tio gevärsmynningar riktade mot dig, på grund av ditt engagemang i demokratirörelsen. Våldtagen av nerknarkade milismän på deras väg till nästa by. Kallblodigt skjuten på öppen gata under fredliga demonstrationer mot valresultatet.

Ofriheten tar sig olika uttryck. Ibland motiveras den av ideologi, som i Nordkorea och på Kuba. På andra platser av religion, som i Iran. Ibland motiveras den inte alls, som i Burma. Gemensamt över hela världen är att ofriheten skapar skräck och förnekar människor deras allra mest grundläggande rättigheter. Rätten att säga och skriva vad du vill. Rätten att gå med i en förening. Rätten att leva i fred och säkerhet. Rätten att leva.

Nästan alla är överens om att förtryck är av ondo. Men när vi ska bestämma oss för hur vi ska möta ofriheten upphör samstämmigheten.

”Det stred mot folkrätten att invadera Afghanistan. Det strider mot folkrätten att hålla val i Afghanistan. ”

Orden är Ung Vänsters. De socialistiska kamraterna slår dessutom fast att ”det går en tydlig skiljelinje mellan oss som försvarar folkrätten och dem som attackerar den”.

Folkrätten bygger på tanken om varje folks rätt till självstyre. Det är naturligtvis en viktig princip, för att undvika stater som styrs från andra huvudstäder eller militära angrepp från andra stater. Jag ska inte säga så mycket om Vänsterpartiets gratulationer till Röda Armén efter att de krossat den ungerska demokratirörelsen, eller att Vänsterpartiet alltid förnekade att Estland, Lettland och Litauen var ockuperade. Det räcker att konstatera att entusiasmen för folkrätten är ett nytt inslag på vänsterns kontor på Kungsgatan.

Men är folkrätten så oproblematisk som det verkar? Om vi accepterar folkrätten såsom den idag ser ut, är vi därmed mot aggression och imperialism till förmån för fred mellan folken och rätten till ett folkligt förankrat styrelseskick?

Om det vore så enkelt. Problemet med folkrätten är att den inte alls bygger på folkens rätt. Vad den istället innebär är politiska ledares rätt att med undantag för folkmord och användande av kemiska vapen göra vad de vill inom det egna landets gränser.

I talibanernas Afghanistan innebar detta bland annat att lärare som utbildade kvinnor riskerade dödsstraff och att kvinnor helt förbjöds att lämna sina hem. Det är naturligtvis så att Ung Vänster inte ska lastas för talibanernas stolligheter. Men de kan inte annat än lastas för att de så ivrigt försvarar talibanernas rätt att förtrycka den afghanska befolkningen.

Om vi vill annat än att behandla Mulla Omar och Robert Mugabe som jämlikar till Fredrik Reinfeldt och Angela Merkel, så måste vi göra upp med folkrätten. En sådan förändring kräver naturligtvis en definition av vad som kännetecknar verkligt folkstyre. I vardagstal kallar vi det ”demokrati”, och nej Ung Vänster, jag menar inte ”folkdemokrati”.

*

I år är det åtta år sedan de mordiska terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon ägde rum, vilka kostade närmare 3000 människor livet. Efterdyningarna till attackerna har varit många och för svensk del har en av de viktigaste förändringarna varit att vi sedan årsskiftet 2001/2002 varit en del av den internationella styrka som varje dag riskerar sina liv för ett friare och säkrare Afghanistan. Två svenskar har stupat och ingen kan ha undgått att attackerna har trappats upp under det senaste året, nu senast för några dagar sedan när fem svenskar skadades i ett bombattentat.

Till de som vill ta hem trupperna, till de som vill överlämna Afghanistan till talibanernas förgiftade klor, till de som inte anser att frihet är värt att slåss för vill jag påminna om Winston Churchills ord: ”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den ska äta honom sist.” Vi tror inte på eftergiftspolitik. Anledningen är enkel och kan sammanfattas i den äldsta av borgerliga lärdomar: ”När du belönar dåligt beteende så får du mer av det.” Det är en sanning som gäller i lika hög grad i daltandet av brottslingar inom svenskt rättsväsende som på Afghanistans slagfält.

För omkring ett halvt sekel sedan yttrade George Orwell rättframt: ”Människor sover i fred i sina sängar om natten därför att råa män står redo att begå våld å deras vägnar.” Sverige är idag skyddat av sina egen råa män – och kvinnor. Denna november år 2009 begär vårt land att dessa män och kvinnor att ska göra mer än bara ”stå redo.”
Vårt lands soldater tar stora risker men stödet hemifrån är tyvärr inte alltid på en motsvarande nivå. Detta är dock något som KDU kommer att gå i bräschen för att förändra – låt därför ingen tvivla på vart vi står – vi stödjer våra soldater!

*

Alla folk har rätt att behandlas med respekt, men det är bara de regimer som försvarar människans naturliga rättigheter som har rätt att behandlas med vår fulla respekt. En god princip för hur politiska ledare ska mötas är att se till hur de behandlar sina egna medborgare. Ska vi ge bistånd till ett Zimbabwe som ständigt hittar nya sätt att trakassera demokratiaktivister? Ska vi sälja vapendelar till ett Kina som uppfyller alla diktaturens kännetecken?

Den tidigare sovjetiske dissidenten Nathan Sharansky har presenterat ”torgtestet” som en bra kompass i bedömningen av andra staters natur:

”Om en person inte kan gå till mitten av torget och uttrycka sina åsikter utan rädsla för att bli gripen, fängslad eller misshandlad, då lever den personen i ett rädslans samhälle och inte i ett fritt samhälle. Vi kan inte vila innan dess att varje person som lever i ett rädslans samhälle har vunnit sin frihet.”

Att vilja förändra folkrätten innebär också att vi säger att vissa värden inte är förhandlingsbara. Rätten till liv och frihet är inte bara bra i Sverige, Storbritannien och Schweiz. Människor i Sudan, Singapore och Syrien har fötts med precis samma rätt till frihet och värdighet som oss. De system eller de kulturer som kränker dessa värden förtjänar en rättvis bedömning, och den bedömningen är solklar: Ofrihet är alltid sämre än frihet och demokrati.

Den grupp som brukar kallas utrikespolitiska realister skulle gärna hävda att utrikespolitiken inte kan vara så principiell, och att våra egna intressen måste komma först. Och givetvis är en stats uppgift att främja sina medborgares väl och ve, att skydda dem. Men Sveriges främsta utrikespolitiska intresse är säkerhet och stabilitet i världen och historien ger oss tydligt bevis på vilken den främsta säkerhetsfrämjande åtgärden är: demokrati.

Låt mig konkretisera: Två demokratier har aldrig gått i krig med varandra, en demokrati har aldrig haft en svältkatastrof och ett folkmord har aldrig inträffat i en demokrati. Vi väntar dock fortfarande på att landets kulturayatollor och den så kallade ”fredsrörelsen” ska begripa sådana elementa och inse att det är världens Ahmadinejads, Kim-Jong Ills och Mugabes som är de verkliga fienderna, inte de som tar hem valen i Washington, London eller Jerusalem. Vi håller dock inte andan medan vi väntar, polletten har som bekant en tendens att trilla ned långsammare i vissa kretsar.

Vill vi skapa säkerhet åt oss själva så är det bästa vi kan göra att arbeta för att fler folk får demokratiskt självbestämmande och sina rättigheter respekterade. Egenintresset och vår medmänskliga plikt sammanfaller alltså tydligt. Detta är inget som behöver hymlas med, istället bör vi glädja oss för att vår plikt blir så mycket tydligare.

* * *

Den andra stora utmaningen är fattigdomen. Det behövs en modern politik för internationell utveckling. Som vill hjälpa, och som bygger på de saker som betyder mest för att bekämpa fattigdom. Frihandel och marknadsekonomi, god samhällsstyrning och ett generöst och effektivt bistånd.

Den frihandel som finns inom EU har gett oss möjlighet att handla fritt utan tullar i Europa, vilket har bidragit till att företag kunnat växa och i förlängningen till Europas välstånd. Men fortfarande finns tullarna mot omvärlden, och det drabbar inte minst de bönder i Afrika som skulle kunna exportera sina produkter hit. Lägg till exportstödet som dumpar priset på europeiska jordbruksprodukter så mycket att de blir billigare på plats i Afrika än afrikanernas egna produkter, vilket konkurrerar ut de lokala bönderna. På så sätt har vi en europeisk politik som ger med den egna handen men tar tillbaka desto mer med den andra. Det är inte försvarbart. Det är pinsamt.

Exportstöden måste naturligtvis bort. Jordbrukspolitiken borde återföras till medlemsländerna, så att vi själva kan driva en politik som bevarar öppna landskap utan att skada tredje världen. Frihandel gentemot tredje världen är en självklarhet.

Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt uttryckte sig klokt när han sa: ”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet.”

Motståndet till frihandel finns överallt. I Sverige är det begränsat till den yttersta vänstern, men runtom i Europa och även i vår egen kristdemokratiska/konservativa partigrupp European People’s Party (EPP) finns gott om protektionister. Här har Sara Skyttedal en uppgift som KDU-representant i EPP:s ungdomsförbund YEPP, FS och IU har att påverka vår kristdemokratiska europaparlamentariker Alf Svensson så att han står upp för frihandeln.

There is no news like bad news. Bilden vi får av Afrika är ofta av en kontinent i ständig kris. Men det finns också positiva exempel, och de förtjänar att lyftas fram. Politisk frihet är vanligare idag än för en generation sedan. Två tredjedelar av de afrikanska länderna har nu en tidsgräns för hur länge en president kan sitta vid makten. Flerpartisystem blir allt vanligare. Den så kallade ”afrikanska socialismen” överges av alltfler för att ge rum åt marknadsekonomiska idéer och därmed välstånd.

En känd man sa en gång att ”kapitalismens nedärvda last är den ojämlika fördelningen av tillgångar. Socialismens nedärvda dygd är den jämlika fördelningen av fattigdom.”

Eller för att uttrycka det annorlunda: Vi bekämpar fattigdom, vänstern bekämpar rikedom.

Så ser skillnaden ut mellan kristdemokrati och socialism.

*

God samhällsstyrning, good governance, lyfts fram av allt fler som en förutsättning för fattigdomsbekämpning. I praktiken kan det handla om en så enkel sak som att regeringar och företag kommer överens om att öppet redovisa sin bokföring. En sådan frivillig överenskommelse finns idag i flera länder. Hade Kongo, ett av världens mest mineralrika länder, varit med på detta hade de sannolikt tvingats redovisa att de mineralrelaterade inkomsterna var något högre än de $86,000 USD som de hävdade att de fått in under 2006. Korrupta ledares nolltaxering blir helt klart svårare med öppenhet. Ett annat positivt steg är att individuellt ägande av land har ökat, vilket gör att jordbruket blir mer långsiktigt, lönsamt och miljövänligt. I många länder äger staten nästan allt land, och jordbrukaren vet inte om det är möjligt att vara kvar på en plats i tre dagar, tre månader eller tre år. Resultatet blir att de snabbväxande grödorna prioriteras. Eftersom det är dessa som kräver mest vatten, så blir resultatet uttorkning. Privat ägande är ett skydd mot detta, eftersom det är ett skydd för människor gentemot statligt godtycke och motiverar den enskilde att förvalta istället för att förbruka.

Det privata ägandet är en absolut förutsättning för att utrota fattigdomen. Om äganderätten etableras och respekteras i hela Afrika, så kommer Afrika inte att behöva något bistånd. Idag däremot, så kan väldigt få afrikaner bevisa att de äger marken under sina hem, eftersom de saknar officiella dokument. Det spelar en väldigt stor roll, eftersom det är oerhört svårt att låna pengar utan säkerhet.
Hos oss så kan en jordbrukare som vill investera i en större traktor låna de pengar som behövs genom att använda sin mark som säkerhet. I Afrika däremot är mindre än 10 procent av marken formellt ägd av någon, och knappt en av tio afrikaner lever i ett hus som de formellt också äger. I Malawi ville en kvinna låna 200 dollar för att bygga ut sitt getslakteri för att kunna möta efterfrågan, men banken ville inte acceptera hennes hus som säkerhet, eftersom hon inte hade några papper som visade att hon ägde marken. Det enda bevis hon hade var byäldstes ord, och banker behöver mer bevis än så.

Hennes exempel är talande. Enligt nobelpristagaren Hernando de Soto finns det i Afrika 8 biljoner, 8000 miljarder kronor i dött kapital. Tänk vilken kreativitet och framåtanda som en etablerad äganderätt skulle kunna frigöra!

Det är inget enkelt arbete. Det kräver som sagt fred, säkerhet och en god samhällsstyrning. Och inte ens då så kommer det gå snabbt. Tills dess har vi ett ansvar att bidra till att utvecklingen tar fart. Och det är inte genom budgetstöd som vi kan göra den största skillnaden. Istället borde biståndet förmedlas genom frivilligorganisationer, och inte minst inriktas på mikrokrediter. Mikrokrediter skulle ha kunnat ge den malawiska kvinnan möjlighet att låna 200 dollar till sitt getslakteri, och därmed bidragit till den ekonomiska tillväxten i Afrika.

*

Motståndare till alla former av bistånd tar ofta upp det missbruk som finns, och menar att bistånd inte gör någon som helst nytta. Och ja, det finns många exempel på missbruk av biståndsmedel, med sommarens korruptionsskandal i Zambia som ett aktuellt exempel. Men det visar ju på att det är formerna för biståndet, inte storleken, som måste ses över. Alla de skandalösa exempel som uppkommer visar tydligare än något annat behovet av att biståndet granskas bättre och inriktas tydligare.

*

Fattigdomsbekämpningen spelar roll, eftersom den är på liv och död. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har i helgen antagit en utvecklingspolitisk rapport som tar flera steg framåt. Vi har en modern politik för aktuella utmaningar, och vi kommer alltid att vara en kraft för internationell solidaritet.

* * *

Den tredje stora utmaningen vid sidan av ofriheten och fattigdomen är våldets ideologier och den idébaserade terrorismen.

London var destinationen när jag för första gången åkte utomlands utan mina föräldrar. Efter att ha sålt frallor i tre år var det dags för klassresa med 9C på Hammarlunden. Ett antal minnen har etsat sig fast från resan. Den dömde våldtäktsmannen som bjöd tjejerna i klassen på drinkar i hotellets biljardrum, men som ganska snart plockades upp av polisen.

Ett annat minne är när jag i säkerhetskön – det var första gången jag flög – såg en skylt som visade att jag inte fick ta med knivar, handgranater och pistoler. Ganska uppenbart att man inte får ta med sånt tyckte jag, och skämtade högt om älgstudsaren som blivit kvar i ryggsäcken sedan älgjakten.

Skulle jag aldrig ha gjort. Men eftersom det var före den 11 september 2001 så kom jag undan med en utskällning från säkerhetsvakten.
Vad jag också minns är vår klassföreståndares förmaningar om att aldrig lämna bagaget när vi kommit fram till flygplatsen i London. Säkerheten i Storbritannien var ju något helt annat än i Sverige, på grund av terrorhotet från IRA.

IRA, som använde våld som en metod för sin kamp mot unionen mellan Storbritannien och Nordirland. Som sprängde en bomb på den konservativa partikonferensen i Brighton 1984 och dödade fem personer.

Sedan vår klassresa 1997 räcker det inte med att hålla koll på bagaget. Nu ska skorna scannas, ett direkt resultat av att en passagerare försökte få med sig en bomb i sina skor på flyget mellan Paris och Miami. Fler än en av oss här har nog blivit av med drickor och smink på grund av reglerna kring vätskor.

IRA i Storbritannien, ETA i Spanien, Al-Qaida… Det som förenar dem är att de är idébaserade terrorister. De är motiverade, och de tvekar inte att skada civila för att uppnå sina mål. De begränsar vår frihet, eftersom de inriktar sig på det öppna samhällets svagaste punkter.
Vi har ett val: konfrontera dem eller anpassa oss. Margaret Thatcher, målet för IRA:s attentat i Brighton, meddelade omedelbart att partikonferensen skulle fortsätta. Det om något var ett nederlag för terroristerna, och en inspiration för omvärlden.

*

Från vänstern får vi höra att amerikansk imperialism och fattigdom göder radikala ideologier, som exempelvis religiös fundamentalism. Vi ska inte tro något annat än att fundamentalismen kan vinna mark i en miljö med många unga arga män utan framtidstro, men är en idé snarare än en produkt av för få fritidsgårdar eller nattvandrare i Belfast eller Islamabad. Modern forskning har visat att det inte finns något samband mellan fattigdom och terrorism. En stor studie på salafisternas jihad-rörelse, som har sina rötter i Saudiarabien, visade tvärtom att både dess ledarskikt samt dess medlemmar var välutbildade och till största delen härstammade från över- och medelklass. En omfattande granskning av självmordsbombares bakgrund visade att andelen fattiga eller arbetslösa var markant underrepresenterade i jämförelse med samhället i övrigt.

*

Den stat som kanske allra mest förknippas med fundamentalism är Iran. Vi hör ständigt den iranske presidenten tala om stora satan, USA och lilla satan, Israel. Vi ser en president som tar varje tillfälle i akt att förneka förintelsen. Vi ser iranska bröder och systrar skjutas och misshandlas för att de vill något annat än Mahmoud Ahmadinejad och mullorna. Vi ser här en stat som sponsrar terroristorganisationerna Hizbollah och Hamas, och som försöker skaffa sig kärnvapen.
Islamisterna har grepp om ett land som skulle kunna vara en förebild för länder i hela Mellanöstern. Läskunnigheten och utbildningsnivån är hög, och före den islamistiska revolutionen 1979 var Iran västligt orienterat med stor potential för modernisering. Idag är Irans regim ett hot för omvärlden, som inte riktigt vet hur kärnvapenfrågan ska hanteras. Som en diplomat uttryckte det: ”Det är som att spela schack med en apa. Du tvingar dem till schack matt, och då sväljer de kungen”.

Det är dags att väst inser faktum, och att hårda sanktioner följer. Enligt vissa bedömare är tiden knapp innan Iran har kärnvapen, kanske inte mer än 12 månader, och då är Pandoras ask vidöppen. Om Iran har kärnvapen, varför inte Syrien? Sadiarabien? Libyen? Och hur ska Ahmadinejads dröm om att ”rensa bort Israel från kartan” realiseras? Tanken svindlar, så skrämmande är den.
Iran får inte skaffa kärnvapen. Punkt.

*

I mötet med radikala ideologier får vi aldrig överge tanken på att vi har rätt och de har fel. Vi tror på människovärdet, och vi kommer aldrig att kompromissa med den övertygelsen.

På landets kulturredaktioner heter det väldigt ofta att ingen kultur är sämre än västvärldens. Denna syn och dess tvilling kulturell relativism, de med makt har ingen rätt att döma andra, har gett sin välsignelse åt våldsideologier.

När dina kärnvärderingar blir att inte ha några värderingar så har det sluttande planet hunnit bli ganska brant. Västvärlden måste ha självförtroende i sina egna värderingar.

Låt mig delge ett exempel. När britterna var i Indien stötte de på den inhemska traditionen ”suttee”, vilket innebar att man brände änkor på likbål efter att deras män avlidit. Den brittiske generalen Sir Charles Napier var dock inte helt förstående för denna kulturyttring och gjorde klart utan någon större dos av kulturell förståelse: ”Ni säger att det är er sedvänja att bränna änkor. Förträffligt. Vi har också en sedvänja. När män bränner en kvinna levande så knyter vi ett rep kring deras halsar och hänger dem. Bygg erat likbål, bredvid det så kommer mina snickare att bygga en galge. Ni kan följa er sedvänja. Och sen kommer vi att följa vår.”

Nu ska ingen behöva tvivla på vårt benhårda motstånd till dödsstraff, men poängen är ändå viktig. Att inte i den kulturella relativismens namn ge efter för någon sed eller tradition som bryter mot människovärdet. Den striden är långt ifrån vunnen och ingen ska behöva tveka på att KDU inte viker en tum.

*

En värdebaserad utrikespolitik vågar konfrontera kränkningar av människovärdet oavsett i vilket namn de sker. Vi vågar konfrontera de synsätt som förringar människans värde, oavsett etiketten. Igår var det kommunism. Idag ser vi Hamas, Al-Qaida, regimen i Iran, Hizbollah, de islamiska domstolarna i Somalia. Att möta utmaningen handlar om att bygga allianser med de som delar vår uppfattning om att frihet och mänsklig värdighet är ett kärnvärde. Inte minst alla de människor i världen som vill leva sina liv i lugn och ro utan att bli utsatta för terrorism eller hatpredikningar är en avgörande allierad.
Vi kommer att tvingas möta utmaningarna från radikala våldsideologier på olika sätt, men ytterst handlar det om att vinna slaget om idéerna.

* * *

En politik som bygger på västerländska värderingar, som respekterar självstyre men aldrig accepterar att självstyre används som ursäkt för passivitet. En politik som möter de globala utmaningarna utifrån tron på frihet, människovärde, gemenskap mellan människor, marknadsekonomi och rättsstatliga principer. Där står Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.

Inget är skrivet. Inget är förutbestämt. Friheten kan öka, handelshindren kan minska, fattigdomen kan utrotas, våldsideologier kan besegras. Men det kräver vilja. Vi har valt sida.

Advertisements

7 svar to “Ofriheten, fattigdomen och terrorismen ska besegras”


  1. […] Christian Carlsson (kd) Frihet, Trygghet och Gemenskap « Populäraste advokaten är kristdemokrat Förbundsråd – Utvecklingspolitik och integration november 16, 2009 I helgen har jag varit i Kristianstad. Kristdemokratiska Ungdomsförbundets förbundsledning och distriktsledningarna i landet hade samlats för förbundsråd. Budget, val- och verksamhetsplan inför 2010 fastställdes, vi lyssnade på intressanta tal och antog en ny utvecklingspolitisk rapport. Charlie Weimers tal om internationell politik var en av helgens höjdpunkter. Läs hela talet: Ofriheten, fattigdomen och terrorismen ska besegras  […]


  2. […] globala utmaningarna: fattigdomen, terrorismen och ofriheten. Talet, som i sin helhet kan läsas här, innehöll bland annat följande utomordentliga passage: I år är det åtta år sedan de mordiska […]

  3. Krolben Says:

    Bra inlägg, men där finns ett litet sakfel. Pinter fick nobelpriset i litteratur, och utsågs därför av den svenska akademien som pristagare. Fredspristagarna utses av den norska nobelkommitten. Man får i din text intrycket av att Pinter utsetts av norrmännen också.

  4. samuelbothen Says:

    Väl talat


  5. […] Weimers tal: Ofriheten, fattigdomen och terrorismen ska besegras […]

  6. Uffe Says:

    Med andra ord är ni för att belägringen av Gaza upphör omedelbart, att den kollektiva bestraffningen av palestinierna upphör omedelbart.

    Medelåldern i Gaza är 17 år.

    Är ni för eller emot frihet för alla individer?

    Om ni är islamofober kanske det kan underlätta att höra att det finns kristna palestinier också.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: