Archive for 7 december, 2009

En ny kristdemokrati: Uppföljning

december 7, 2009

”Nya Kristdemokraterna?”

I senaste numret av Kristdemokraten blir jag intervjuad i artikelserien ”Nya Kristdemokraterna?”. Först ut var Göran Hägglund, som bland annat tog kritiken mot talet om ”verklighetens folk” med ro. Han talade om att inte låta debattens mittpunkt flyttas vänsterut, att Kristdemokraterna ska ha ett positivt budskap och inte ivra för förbud, att subsidaritetsprincipen ska användas för att rulla tillbaka statens makt och stärka det civila samhället och att individ och stat måste kompletteras med gemenskaperna. Han slog också fast att den politiska förnyelsen ska fortsätta, Göran Hägglund vill mer makt åt folket.

Hägglunds förnyelse kan speglas i KDU:s utveckling

När jag blev intervjuad tog diskussionen sin början i Kristdemokratiska Ungdomsförbundets utveckling. Bland annat talade vi om var KDU befinner sig i dag jämfört med tidigare. Min uppfattning är att om konflikten sekulär/konfessionell var i centrum för tio år sedan, så är detta knappt något som diskuteras i dagens kristdemokratiska ungdomsförbund. Det gör också att förbundets fokus har skiftat. Idag är den interna debatten bredare, och vi diskuterar allt ifrån biståndspolitik till hedersvåld till arbetsmarknadspolitik. När förbundsstyrelsen för cirka fem år sedan gick fram med ett förslag om att införa fett- och sockerskatt så skedde någonting viktigt. Riksmötet reagerade, och beslutade istället att ge FS i uppdrag att verka mot en sådan skatt. Här skedde för första gången en rejäl brytning med förbudsmentaliteten i KDU, och sedan dess har socialliberal pekpinnepolitik fått allt svårare att vinna gehör i förbundet. Istället har vi analyserat samhället utifrån subsidiaritetsprincipen, och kommit fram tills slutsatsen att KDU:s roll måste vara att arbeta för mer frihet, så att människor får ett större utrymme att ta ansvar för sig själv och sin omgivning.

Idag kan KDU därför beskrivas som ett förbund som är värdekonservativt och sekulärt med fokus på mer makt till vanliga människor. I en sådan miljö är det lika naturligt att diskutera medicinsk-etiska frågor som skattefrågor. Skillnaden mot förr är att KDU inte längre tror att det endast krävs goda lagar för att upprätthålla moralen, utan att det också krävs god moral för att upprätthålla lagarna. Det var utifrån detta synsätt som vår förste vice förbundsordförande Ebba Busch i Expressen skrev om att fler kondomer från pappa staten inte nödvändigtvis ger färre aborter, för att ta ett exempel.

EU-valrörelsen: ”Wake up and smell the coffee”

Om fettskatten innebar en vändpunkt för KDU, så kom snusutspelet i EU-valrörelsen att bli samma utlösande faktor inom partiet. Jag har tidigare skrivit om den debatt som blossade upp i mars, men att Göran Hägglund ett halvår skulle uppmana kristdemokratiska politiker att ”förbjuda förbuden” var nog mer än vad jag och andra hade vågat hoppas på. Vad som hänt är att de socialliberala tendenserna plötsligt blivit ifrågasatta, efter att ha varit norm i ett antal år. Men för att detta riktigt ska få fäste krävs mer än att partiledaren håller ett tal vid ett internt rådslag. Det kräver att vi hela tiden analyserar förslag utifrån subsidiaritetsprincipen, och vågar ställa oss frågan om just detta förslag främjar det personliga ansvarstagandet.

Alliansens garant för klassiskt borgerlig politik

I SOM-undersökningar har Kristdemokraterna av sina egna väljare och väljarkåren i stort ansetts vara partiet näst längst till höger. Ett mitten-högerparti alltså. Men hur ser partilandskapet ut idag?

Under de senaste åren har en positionsförändring skett inom borgerligheten. Folkpartiet har övergivit den för flertalet väljare oattraktiva snällismen, Centerpartiet gick åt höger från sin tidigare mitten-vänsterposition och Moderaterna vill vara ett pragmatiskt maktparti av kontinentaleuropeiskt snitt. Det enda parti som inte förnyat sig har varit Kristdemokraterna, något som kan vara förklaringen till varför partiet tappat röster i varje val sedan 1998. Jag drar i huvudsak två slutsatser av detta:

För det första: Den finns något som skulle kunna betraktas som ett konservativt tomrum i svensk politik, Roland Poirier Martinsson är en av många som har skrivit om detta. Kristdemokraternas positionsförändring kan komma att attrahera högerväljare, men för att det ska lyckas måste partiet visa att man är bredare än vad belackarna påstår. Då måste partiledningen visa upp mod. De förändringar som aviserades på DN-debatt den 19 oktober är naturligtvis helt rätt, men kom ihåg vilka stora förändringar som Moderaterna under stor vånda genomförde för att kunna bli ”Nya Moderaterna”. Förändringen måste vara trovärdig (vilket bl.a. Johan Ingerö och Dick Erixon skrivit om), och då måste vi på allvar analysera förslagen ur vanligt folks perspektiv. Ta exempelvis frågan om gårdsförsäljning. Det är knappast så att de människor som har problem med alkohol skulle vara en framträdande målgrupp för en framtida gårdsförsäljning. Om partiet analyserar frågan ur vanligt folks och inte Systembolagets perspektiv borde det därför inte vara några stora problem att acceptera gårdsförsäljning.

För det andra: För den väljare som söker ett parti som vill se en klassiskt borgerlig politik har det länge varit svårt att pricka helt rätt. Folkpartiet står för en skolpolitik med kunskapsfokus, Centerpartiet prioriterar småföretagarfrågor, Moderaterna sänker skatten och Kristdemokraterna vill stärka familjen. Samtidigt talar Folkpartiet om att ”avskaffa heteronormen”, Centerpartiet tvekar i energipolitiken, Moderaterna hintar sitt intresse för att kvotera bolagsstyrelser såväl som föräldraförsäkringen, men samtidigt har Kristdemokraterna lanserat förslag om exempelvis individuella utsläppskvoter.

Ett parti som man vet var man har. Som inte vill ha fler regleringar bara för att verka handlingskraftiga. Som har det långsiktiga målet att skapa ett borgerligt samhällsklimat och agerar konsekvent utifrån det. Där borde Kristdemokraterna finnas. Göran Hägglund skapar just nu förutsättningarna för det, och det kan bli riktigt bra med tanke på att såväl högerliberala som värdekonservativa kristdemokrater har välkomnat förnyelsen.

Brottsnämnd ett steg i rätt riktning

För ett parti som betonar det personliga ansvaret och som vill upprätthålla lag och ordning är det naturligt att försöka mota brottsligheten på ett tidigt stadium. Just nu debatteras Kristdemokraternas förslag om en brottsnämnd för personer som ännu inte är straffmyndiga, och förslaget får som väntat mothugg från vänsterakademiskt håll. Men det viktiga för mig är att partiet signalerar ett intresse för hur brottsligheten ska bekämpas. Vi har länge, naturligtvis, haft en politik på området. Men jag har velat se mer, något som jag tidigare bloggat om:

21 januari: Rättspolitik: Helhet och långsiktighet
9 juni: Valanalys (KD): Åk till London och Berlin!
10 juni: Är omtanke om brottsoffret repressivt?
6 november: Driv lag och ordning, KD!

Jag hoppas att förslaget om brottsnämnder är ett första steg på vägen till att bli partiet för lag och ordning. Nu ska det sägas att jag är part i fallet, eftersom jag tycker att frågan är väldigt viktig. Men vad jag vet är att KDU:s kampanj på samma tema fått ett väldigt positivt mottagande bland gymnasieelever, och det finns ingenting som säger att det skulle bli annorlunda i andra väljargrupper. Inte minst det faktum att den kristdemokratiska väljarkåren 1998 (partiets bästa val någonsin) prioriterade lag och ordning högst av alla partiers väljare, borde stämma till eftertanke hos partiledningen.

Jag ser med tillförsikt på Göran Hägglunds försök att förnya Kristdemokraterna . Jag tror vi är på väg åt rätt håll. Självklart kommer det finnas gropar i vägen och ibland kanske vi hamnar på någon omväg. Men vi vet i alla fall vart vi vill och vad vi inte vill tillbaka till.

Annonser

Vänstern legitimerar anti-israeliska åsikter

december 7, 2009

”Varför tycker ni inte om oss?” Frågan fick jag av en 17-årig israelisk tjej under en grillkväll förra veckan i Petah Tikva, någon mil utanför Tel Aviv. Hon hade läst om Davis Cup-matchen i Malmö, och vänstermajoritetens eget hopsnickrade bojkott av Israel i form av förbud mot publik under matchen. Hon undrade också om det var en vanlig uppfattning i Sverige att Israel dödade palestinier för att stjäla deras organ, med tanke på Donald Boströms skandalartikel på Aftonbladets kultursidor i augusti.

Frågorna var inte riktade till mig personligen, utan till mig som svensk medborgare. Kanske kunde jag ge svar på om svenskar i stort ogillar hennes hemland, eller om det bara är en liten andel svenskar som gjort det till sitt kall att agitera mot Israel?

Mitt svar var att jag är övertygad om att en klar majoritet av svenska folket stöder staten Israels rätt att existera, men att många är kritiska mot den israeliska säkerhetspolitiken. De flesta tennisintresserade här hemma skulle med all säkerhet inte haft något emot att gå på matchen i Baltiska Hallen, och många undrade vad Aftonbladet sysslade med när de publicerade anklagelser som till och med den palestinska nyhetsbyrån Ma’an News Agency kallade ”bisarra”. Det som gör att Sverige framstår som alltmer anti-israeliskt är att det som tidigare var extrema ståndpunkter numera flyttat in i eller legitimeras av etablerade organisationer som SSU och Socialdemokraterna.

Vi har sett att Ung Vänster avskyr Israel tillräckligt för att sätta likhetstecken mellan Israels flagga och hakkorset under demonstrationer, och vi har hört deras företrädare försvara det. Men vi har på senare tid också sett ett socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, Ilmar Reepalu, som är beredd att praktisera negativ särbehandling mot israeliska idrottsmän. Vi har sett bilder på Mona Sahlin från demonstrationer med flaggor från Hamas och Hizbollah, två terrororganisationer fast beslutna att förinta staten Israel. Vi har kunnat läsa om en SSU-ombudsman som bloggat om Israel och kallat landet för ”en nazistisk regim”, samtidigt som kraftfulla avståndstaganden från ledningen för de unga socialdemokraterna uteblivit.

Vilken effekt får det när extrema ståndpunkter legitimeras? Svaret ser vi i den osannolikt starka polarisering som omgärdar debatten kring Israel/Palestina. Antingen talas det om en ”apartheidmur” eller ett ”stängsel” mot Västbanken. Antingen är det fel att bygga barriären överhuvudtaget, eller så är barriären i helhet försvarbar. Antingen var det en massaker i Gaza eller en rättfärdig reaktion på tusentals kassam-raketer från Gaza mot civila mål i Israel. Antingen…

I diplomatiska sammanhang brukar det talas om ”barriären”, vilket spontant känns som en rimlig beskrivning av något som till 95 procent består av stängsel och 5 procent av mur. Det är också ett rimligt antagande att vi här hemma hade haft förståelse för om vår regering försökte göra allt i sin makt för att få stopp på självmordsbomber mot skolbussar och diskotek. Det skulle inte vara märkligt om vi skulle glädja oss åt att antalet offer för terrorattacker skulle minskat till nära noll från 289 under ett år (2002). Lika troligt är det att vi skulle reagerat negativt på att barriären inte följer de gränser som brukar skilja staten Israel från Västbanken.

När det skjuts tusentals raketer per år över gränsen mot Israel från Gaza är det föga förvånande att det kan komma att leda till en reaktion. Den reaktionen såg vi i form av kriget i Gaza, då den israeliska försvarsmakten försökte finna de terrorister som attackerat civila mål. Det är mänskligt att känna sorg över alla de människor som dog på grund av kriget, och vrede över att oskyldiga dör. Det är i sin ordning att kräva utredningar av vad som hände under kriget. Det är också fullt naturligt att stilla undra varför det är så att Israel bygger sina militärbaser långt ifrån civil bebyggelse, när Hamas väljer det motsatta, att förlägga sina baser och högkvarter till skolor och sjukhus.

I en konflikt är det inte alltid svart eller vitt, men några saker borde vi kunna enas om: Israel har rätt att existera. De som jämför Israel med en naziststat borde lusläsa material från Forum för Levande Historia. Den som under en demonstration upptäcker flaggor från Hamas eller Hizbollah borde antingen se till att flaggorna tas bort eller vägra delta i demonstrationen.

När vi är överens om detta kan vi kanske diskutera huruvida det var rätt eller fel av palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat att år 2000 inte ens bemöda sig om att besvara erbjudandet om en palestinsk stat med kontroll över 95 procent av Västbanken, huvudstad i östra Jerusalem och 20 miljarder dollar i kompensation för de palestinier som flydde sina hem i samband med att Israel attackerades av fem grannländer dagen efter sin självständighetsförklaring 1948. Då kan vi debattera hur en tvåstatslösning borde se ut, och då kan vi kanske vara överens om att Irans sponsring av Hamas och Hizbollah är ett avgörande hinder för varaktig fred i regionen.

Socialdemokraterna och SSU har ett ansvar för att de extrema ståndpunkterna i fråga om Israel/Palestina motas ut ur politikens finrum. Då kanske framtida svenska israelbesökare slipper få samma frågor som jag fick under grillkvällen.

Förutom att besöka Tel Aviv, Västbanken, Knesset, Golanhöjderna och Jerusalem hann jag med en sak till. Hemma hos ordföranden för Young Likud kollade jag in Robin Söderling i ATP-slutspelet tillsammans med värden och en muslimsk palestinier från östra Jerusalem. Hur det gick? Söderling förlorade men diskussionen under matchen var intressant.

Publicerad på Sourze.

Mota brottsligheten i grind

december 7, 2009

Kristdemokraterna har presenterat ett bra förslag om att att brottslingar under 15 år ska ställas inför en särskild brottsnämnd. Förslaget går i korthet ut på följande:

• Unga brottslingar under 15 år ska ställas inför en brottsnämnd där personer från polisen och socialtjänsten sitter.

• Den unge ska få individuellt anpassade sanktioner, som inte ska ses som straff.

• Alla brott av unga från 12-13 årsåldern ska utredas av nämnden.

Vi vet att brottsligt beteende kan börja i väldigt tidiga år, som när en 10-åring blev rånad på sin cykel av en 11-åring på Skoghall hemma på Hammarö för bara några veckor sedan.

Med all sannolikhet kommer detta brott att förklaras tekniskt uppklarat, eftersom det är vad som brukar hända när en gärningsman är minderårig. De grova brotten prioriteras, och de lindrigare läggs åt sidan.

Resultatet ser vi alltför ofta flera år senare, när de lindriga brotten övergått i grövre brottslighet. Förslaget om en brottsnämnd måste ses mot den bakgrunden.

Men lika förutsägbart som att solen inte lyser en vanlig novemberdasg i Sverige så rycker brottslighetens egen försvarsadvokat kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki ut och sågar förslaget, och i klassisk kriminologanda drar Sarnecki fram stämpelteorin:

Däremot kan det vara av ondo – det kan ha en stämplande effekt på avvikande beteende.

Vad Sarnecki säger med denna lilla mening är att det kan vara bättre att göra ingenting än att införa en brottsnämnd. Man måste vara bra politiserad för att kunna dra en sådan slutsats hemma från kammaren på Lidingö.

Problemet är ju att samhällets ingripande idag sker så pass sent att det kan vara bli väldigt svårt att bryta beteendemönster och brotten redan blivit en del av en ung människas livsstil.

Poängen är inte att sänka straffmyndighetsåldern. Det handlar istället om att visa barn som begår brott att det är oacceptabelt utan att för den skull detta ska leda till de sanktioner som ett barn över 15 år möter. Skillnaden mot att sänka straffmyndighetsåldern är att straffet inte är det centrala. Istället är själva rättsprocessen målet. Genom att även barn yngre än 15 år som begått brott tvingas gå igenom en rättsliknande process poängteras allvaret i den brottsliga handlingen.

Läs mer om allianskollegornas reaktioner:

SvD: Blandad respons på kd-förslag.