Vad menar vi med solidaritetsförklaringen?

januari 19, 2010

Foto: Christian Carlsson

Nyss reflekterade jag och Adam Cwejman om Lissabonfördragets konsekvenser för den svenska säkerhetspolitiken. Detta sade jag:

Blir EU en starkare säkerhetspolitisk aktör på den globala arenan med Lissabonfördraget?

Det vet vi inte. Men vi kan vara säkra på att regeringarna i framtiden kommer att tolka skrivningar på många olika sätt.

Men vi vet att vi får en enda talesman för i utrikes- och säkerhetsfrågor, Catherine Ashton. Vi vet också att utnämningarna av Ashton och Herman van Rompuy av många tolkades som att regeringscheferna är svaga för kandidater som inte utmanar medlemsländerna i alltför stor utsträckning. Men mycket talar ändå för att det blir en större europeisk samordning än tidigare, inte minst med tanke på att Ashton blir chef för den nya utrikestjänsten och att möjligheten finns för en begränsad grupp medlemsländer att inleda ett Permanent Strukturerat samarbete.

Men vad säger då Ashton?

När hon mötte EU-parlamentet den 2 december talade hon om vikten av ”tyst diplomati” och att ”bygga upp förtroende”, kallade de transatlantiska relationerna ”strategiskt viktiga” och betonade att Nato och EU-länderna måste samarbeta om Afghanistan och Mellanöstern. I fråga om Iran ville hon se europeisk enighet.

Bilden av en ganska modest politiker tonar fram. En säkert val, kan tyckas. Men en modest hållning kan ibland vara nog så problematisk. I fallet Iran har EU ofta motsatt sig tuffare sanktioner, och agerat som en ”skyddande sköld” för Iran, för att citera Joschka Fischer. Man rullade ut röda mattan i Lissabon för Robert Mugabe genom att häva inreseförbudet 2007. Och när det gäller Afghanistan har många europeiska regeringar varit tveksamma till att sätta in de resurser som krävs för att utföra uppgiften. När till och med Kanada klagar över bristande europeisk vilja att bidra, så finns det anledning till reflektion.

Men vad som står ut från mängden är Bryssels hantering av kriget mellan Georgien och Ryssland. Dåvarande EU-presidenten förhandlade fram ett eldupphör som dels bröts ett antal gånger och som dels innebar att Ryssland ritade om kartan med vapenmakt. Vad som hände direkt efteråt var en återgång till normala relationer mellan EU och Ryssland.

Det är denna modesta och stundtals moraliskt tveksamma hållningar som Catherine Ashton sannolikt kommer att fullfölja. Hon blir därmed en ganska bekväm Hög Representant i regeringschefernas ögon.

Vänner av transatlantiskt samarbete, såsom jag själv, har oroats ambitionen hos vissa att använda EU för att utmana den amerikanska dominansen. Även om det nu finns ett enda nummer att ringa, så är det ändå inte mycket som talar för att EU blir så mycket mer än summan av sina medlemsländer. Öppningen för ett gemensamt europeiskt försvar finns i och för sig i fördraget. Men för det första lär det vara en omöjlighet att få med en brittisk premiärminister på ett sådant förslag, i synnerhet en konservativ sådan. Och för det andra är det snarare arbetet med att möta behovet av en fungerande politisk infrastruktur för att kunna aktivera snabbinsatsstyrkan som står på agendan just nu.

Energisäkerheten är en avgörande fråga för EU i framtiden, och konkurrerande nationella strategier är ett hot mot den europeiska solidariteten. Den ökade samordning av energipolitiken som fördraget lägger grunden för är därför oerhört välkommen.

Vet vi egentligen vad vi menar med solidaritetsförklaringen?

Vi har en solidaritetsklausul och en solidaritetsförklaring att förhålla oss till, men vi vet inte hur vi ska förhålla oss.

Tillsammans med andra medlemsländer handlar det om att kunna möta skarpa lägen. Men formuleringarna är så pass vaga att de politiska realiteterna kommer att styra om solidaritet är eftersträvansvärd och i så fall hur den ska se ut.

När försvarspolitikerna häromdagen stod uppe på scen och diskuterade Sveriges agerande i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge mellan ett baltiskt land och Ryssland så var det som om de gamla säkerhetspolitiska uppfattningarna gjort entré i 2000-talet. Från socialdemokratiskt håll varnades det för att provocera den ryska ledningen, och visst fanns den neutrala ryggradsreflexen på plats när en enig panel förklarade att Sverige har en ”moralisk plikt” att bistå vår trängda baltiska granne samtidigt som ”inga garantier kan ges”.
Vän av ordning invänder kanske att det handlar om att vara realistisk, och att det helt enkelt handlar om att förhålla sig till en verklighet där Sverige faktiskt inte kan ge några garantier.

I sådana fall bör vi avstå från att avge en solidaritetsförklaring som inte betyder något. Alternativet är att sätta tyngd bakom formuleringarna, och förändra politiken så att vi i planeringen av framtidens försvar utgår ifrån säkerhetssituationen i vårt närområde och vår förmåga att leva upp till löftet om att ge militärt stöd. Det är med tanke på solidaritetsförklaringen därför inte på något sätt orimligt att tala om såväl ökade anslag som Sverigedoktrinen.

Läs även: Mark Klamberg, Wiseman’s Wisdoms, Rolf K. Nilsson, Staffan Danielsson.

Advertisements

2 svar to “Vad menar vi med solidaritetsförklaringen?”


  1. […] Läs också hela Charlie Weimers anförande: Vad menar vi med solidaritetsförklaringen? […]

  2. Stefan Says:

    Energifrågan blockerar EU:s gemensamma säkerhetspolitik. Italien och Tyskland är gasberoende. Därför litar inte de baltiska länderna på EU. Inte heller Polen och Tjeckien. Det är knappt de litar på Nato, av samma skäl. Det fortfarande USA som har det verkliga ordförandeskapet i försvarssamarbetet i Europa.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: