Inga könspolitiska experiment på barn, tack!

februari 1, 2010

Idag skriver jag på Sourze om genus i förskolan, bl.a. baserat på det underlag som Tanja Bergkvist förtjänstfullt grävt fram:

Inga könspolitiska experiment på barn, tack!

Jag har inga barn. Men jag hoppas att någon gång i framtiden få barn. Det är inte minst utifrån den tankegången som debatten om genusdagis blir så intressant. För jag blir alltmer konfunderad och stundtals förskräckt inför de idéer som genuspedagogerna nu genomför i den svenska förskolan. Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag sätter förskolor utan könspolitiska experiment högt upp på önskelistan.

Varför skulle någon egentligen vilja sätta sina barn i en förskola som inte sysslar med ”könet som social konstruktion”? Och varför vill jag det? Låt mig börja med min människosyn. Jag tror på alla människors lika värde, möjligheter och skyldigheter. Jag tror att människans personlighet formas av arv såväl som miljö, och ja, jag tror att det finns vissa skillnader mellan kvinnor och män. Jag tror på alla människors rätt att söka sin egen väg till lycka. Jag är också fast övertygad om att föräldrar i regel är de som vet vad som är bäst för sina barn.

Det är utifrån detta som jag betraktar utvecklingen inom den svenska förskolan. Ett slags startskott kan 1998 års Läroplan för förskolan (Lpfö 98) sägas vara. Där slås fast att ”förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”. Den statliga utredningen ”Jämställdheten i förskolan” (SOU 2006:75) är en ideologisk fortsättning på detta, och frammanar stundtals samma krypande känsla av obehag som en livesändning från Feministiskt Initiativs partikongress. Utgångspunkten för utredningen är att ”svensk förskola representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt”. Att det finns olika uppfattningar kring kvinnligt och manligt i vårt samhälle är den bild jag personligen haft, men utredningen fastslår tvärtom att ”den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion”. Om föräldrarnas roll sägs att de inte behöver göra sig besvär med synpunkter på genuspedagogiken: ”Det är viktigt att komma ihåg att det inte är föräldrarna som ska bestämma om en förskola ska arbeta med jämställdhet eller inte. Uppdraget finns formulerat i läroplanen och det är alltid personalen som har det pedagogiska ansvaret”. Det räcker heller inte med att såväl barn som föräldrar som personal upplever en hög grad av trivsel, ty djävulen finns i detaljerna, eftersom ”den som har på sig genusglasögonen behöver nog inte gå längre än till hallen för att upptäcka det… Barnen trivs, personalen trivs och föräldrarna är nöjda. Men som vi redan konstaterat, behöver inte trivsel automatiskt betyda att en förskola är jämställd”.

Så långt likhetsfeminism, föräldrars vilja på undantag och en syn på trivsel som påminner om Robert Gustafssons ångestfyllda gestaltning av Ingmar Bergman. Till detta kan vi lägga utredningens beskrivning av konflikten mellan genus och förskolans uppdrag att vidareförmedla kulturarvet från en generation till den nästa (Lpfö 98): ”Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, t.ex. i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar.” Statsideologin ska styra urvalet av litteratur, och det orwellianska nyspråket förmedlas till genusfabrikens uppväxande generation. Bort med Astrid Lindgrens närmast reaktionära beskrivning av Emils hyss och den roade men ”passiva” systern Ida, in med Den lille näcken, Prinsen på ärten, Tummelasse och Lucky Lucy. För att dessa statsideologiska tillrättalägganden redan förekommer får vi veta av utredningen: ”Många förskolor ändrar i själva berättelserna, till exempel genom att byta kön på karaktärerna eller genom att ändra i handlingen på något annat vis”.

Att utredningens intentioner genomförs i svenska förskolor finns det fler exempel på. Det upplevda problemet med att tjejer och killar inte väljer att fördela tiden exakt lika mellan innebandyklubbor, dockor och bilar gör att en ”könskodning” har ansetts nödvändig. På vissa håll banar det vägen för könsneutrala leksaker som exempelvis pussel. Andra, som Svartöstadens förskola i Luleå har tagit bort alla bilar för att pojkarna lekte för mycket med dem. Förskolan Kullegården i Partille valde en annan väg, och har istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker samtidigt som personalen ”arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status”.

Vad vi ser är genomförandet av en likhetsfemininisk agenda, och med tanke på de resurser som varje år tilldelas företrädarna för denna vår statsideologi så har jag få förhoppningar om att en ändring kommer ske. Frågan är helt enkelt inte tillräckligt intressant för regeringen, och några samlade protester från ungdomsförbunden är nog heller inte att räkna med. Det enda förbund som inte talar om ”könsmaktsordning” och accepterar likhetsfeministernas agenda är nämligen det jag själv företräder, och även om vi har rätt så står vi ganska ensamma. Vad vi däremot kan göra är att öka valfriheten, i detta fall genom att erbjuda möjligheten att välja bort en likhetsfeministisk barnuppfostran i det ”könspolitiska projekt” som den svenska förskolan ska vara.

På samma sätt som valfrihet för alla som vill slippa genus är ett högst rimligt krav, så ska naturligtvis de som starta förskolor med jämställdhetsprofil också kunna göra det. Spelreglerna bör helt enkelt vara lika. Det som krävs för att möjliggöra detta är att regeringen förändrar läroplanen, samtidigt som kravet på att varje kommun ska ha en utbildad genuspedagog i förskolan och skolan inte ska behöva gälla genusfria förskolor.

Jag hoppas att det finns entreprenörer som ser möjligheten i att starta ett koncept där genusglasögonen ersatts av klarsyn. En förskola där föräldrarna garanteras att barnen får vara som de är (och ja, det inkluderar att killar kan vara tärnor om de och föräldrarna vill det), att inga leksaker könskodas, att sagorna berättas i originalform, att föräldrarna får ha inflytande, att tjejer och killar får vara olika även om det är på ett sätt som passar in i beskrivningen av ”traditionella könsmönster”, och att trivsel för barnen och personalen får stå i centrum.

Annonser

8 svar to “Inga könspolitiska experiment på barn, tack!”


  1. välskrivet, men återigen en text fylld av hätska antiintellektuella kommentarer.

    Dina sista rader lyder: ”En förskola där föräldrarna garanteras att barnen får vara som de är (och ja, det inkluderar att killar kan vara tärnor om de och föräldrarna vill det), att inga leksaker könskodas, att sagorna berättas i originalform, att föräldrarna får ha inflytande, att tjejer och killar får vara olika även om det är på ett sätt som passar in i beskrivningen av ”traditionella könsmönster”, och att trivsel för barnen och personalen får stå i centrum.”

    Tror du på allvar att det finns någon förskola i Sverige där föräldrar har 0% inflytande? Där pojkar alltid tvingas sitta ned och kissa? Där inga sagor och berättelser kan läsas i originalform? varför tror du att världen är svartvit? lämnar du någonsin datorn och går ut?

    Jag blir trött på att du dumförklarar mig som läsare och önskar att du istället för ditt snack om valfrihet och tafatta försök att utmåla feminism och genusteori i allmänhet som en styggelse, tar tag i verkliga problem om du nu tycker det verkar så jämställt i detta land: Varför har KD aldrig haft en kvinnlig partiledare (de kanske helt enkelt varit för inkompetenta, dumma småflickor utan pondus och riktig kämpaglöd, va?), varför begås fortfarande över 1000 våldtäkter mot kvinnor varje år, varför har kvinnor i gemen sämre lön och varför är det i princip bara män som verkar följa och bagatellisera denna debatt som handlar om könsstrukturer som gynnar män??? Verkar det konstigt?

  2. Johan Y Says:

    Vad är sambandet? Det finns absolut ingenting som stödjer att likhetsfeministisk indoktrinering skulle åtgärda de problem du nämner.

    Tvärtom är det enkelt att argumentera för att det främst är destruktivt. Åtminstone om man värderar sådant som kvinnors och mäns personliga frihet över vacker statistik. För nationella projekt för att skapa perfekt statistik bryr sig inte om individer, det bryr sig bara om abstrakta siffror. Högern som KD representerar däremot bryr sig om individen framför statistiken. Det är en form av humanism vänstern verkar ha svårt att förstå.

    Vet du något om feminism vet du att den enkelriktning som finns i den svenska debatten inte alltid funnits. På 80-talet var synen bredare och mer individualistisk. Då handlade feminismen om människorna, om allas vår rätt att fatta egna beslut och förverkliga våra liv på lika villkor.

    Att gynna vår individuella frihet att förverkliga ett lyckligt liv är ett mycket mer kraftfullt sätt att åtgärda såväl de avskyvärda problemet med våldtäkter som löneskillnader. Med likhetsfeminism slänger vi istället ut människorna, livet och lyckan för att säkerställa perfekta siffror i SCB:s databas.

    Varför vill du det Robert?

  3. Populisten Says:

    En mycket bra text som jag med glädje kommer att referera till i fortsättningen då människor i min omgivning förvånat undrar varför jag letar efter icke-kommunal barnomsorg för vår lilla.

    @Robert S: ”välskrivet, men återigen en text fylld av hätska antiintellektuella kommentarer. ”
    Antagligen därför jag gillar den så mycket. En fråga till dig: är det inte tillåtet att ha andra åsikter än den rådande genusnormen?

  4. Dr. Jonsson Says:

    Ojojoj, här händer saker minsann. Kan nog bli lite kul inför valet trots allt. Hoppas verkligen ni har moderpartiet med er på det här också. En försiktig gissning är nog att ni har de allra flesta småbarnsföräldrar med er på detta.

    @Robert: Personligen har jag svårt att se det ”hätskt antiintellektuella” i inlägget ovan. Att våra barn ska slippa politiskt styrd tvångsomställning av sina personligheter från 1-års ålder, och att om så ändå påbjuds av staten, det åtminstone tillåts ett utbud av andra alternativ känns i alla fall för mig självklart. Det låter för mig mer som ett respektfullt ställningstagande för individens och medborgarnas frihet. Eller känns det självklart för en nutida ”intellektuell” att en småbarnsförälder bara ska ha ett val – bestämt av staten och dess ”intellektuella” utvalda profeter? Ses valfrihet månne som ett hot för ”intellektuella”? Är man då rädda att den enkle medborgaren kan välja ”fel”?

    Också lite kul prioritering du har på ”verkliga problem”: Enligt dig är alltså könet på partiledaren för ett litet [sorry KD] och hyfsat konservativt parti ett ”verkligt problem” som vore värt ett större fokus, medan effekterna av den läroplan och de ideologiska intentioner som kommer att påverka hela den uppväxande befolkningens utbildning under överskådlig framtid inte är värd att diskutera. Antar att det är nån intellektuell finess jag missar eftersom jag prioriterar precis tvärtom. 🙂

  5. Elin Says:

    Charlie, hur många sådana förskolor existerar idag? Med tanke på hur oinsatt du var gällande genuscertifieringen antar jag att det är samma sak nu. Poängen med jämställdhet är frihet att vara den man är – det är också poängen med dessa förskolor. Borde inte den liberala tanken tilltala?

    Vilka konspirationer folk kan komma på! Tror du på allvar att det finns någon slags genuspolitisk motsvarighet till maffian? Personligen oroar jag mig mer för att det finns så få förskolor som faktiskt arbetar med de här frågorna.

  6. Johan Y Says:

    Poängen med genustänkandet är inte frihet att vara den man är. Poängen är att det inte är någon skillnad på män och kvinnor och att all eventuell skillnad som eventuellt uppstår beror på förtryck och ska bekämpas.

    Det betyder Elin, att om du råkar ha något intresse som avviker från tvärsnittet av befolkningen så beror det på förtryck. Antingen ska du förändras eller så ska samhället förändras så att någon som du aldrig uppstår igen.

    Jämställdhet i termer av att män och kvinnor ska vara lika fria att forma sina liv och ha samma rättigheter. Det är den typ av jämställdhet som förmodligen Weimers står för men som tyvärr har blivit utkonkurrerad av genusteorin i det offentliga Sverige.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: