Den sociala marknadsekonomin är ett kristdemokratiskt trumfkort

februari 3, 2010

Nya Wermlands-Tidningens Henrik L. Barvå skrev för någon dag sedan om Kristdemokraterna, och lyfter bland annat fram en dimension av regeringens jobbskatteavdrag som är viktig för just mitt parti utifrån idén om en social marknadsekonomi:

Den viktigaste poängen med till exempel skattesänkningar, som regeringens jobbskatteavdrag, är inte att det ökar incitamenten till att arbeta utan att det ökar människors självständighet. Vi blir alla mer trygga och oberoende om vi får behålla mer av frukterna av vårt arbete.

Denna humanistiska sida av ekonomin glöms allt för ofta bort av Anders Borg och andra ekonomister. För dem är statsbudgeten en vetenskap som syftar till att ratta och dra i spakar så att människor ”påverkas” att agera på rätt sätt. Om Anders Borg inte trodde att fler skattesänkningar skulle leda till fler jobb skulle han troligtvis sluta komma med skattesänkningsförslag.

Vi kristdemokrater ser på ekonomi på ett annat sätt och hämtar vår inspiration utifrån etiska resonemang om rätt och fel inte ifrån nationalekonomiska modeller. Den ekonom som kanske bäst representerar detta synsätt är Wilhelm Röpke, som Göran Hägglund lyfte fram i sitt tal på kommun- och landstingsdagarna.

Röpke gjorde det tydligt att för honom är marknadsekonomi inte ett medel för välstånd utan det system som möjliggör frihet och individualitet. Därför skrev han att politiker ”skulle upprätthålla denna ekonomiska ordning även om den tvingade länder till en viss materiell uppoffring medan socialismen gav ett säkert löfte om förbättrade välfärd”

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder fångade upp Hägglunds referenser till, Wilhelm Röpke och kommenterade det på sin blogg:

Sämre auktoriteter kan man vända sig till. Röpke (1899-1966) var en av arkitekterna bakom efterkrigstidens tyska under och en genuint humanistisk tänkare. Han var starkt för marknadsekonomi och skeptisk till den stora staten, men han var noga med att betona att människan inte är en isolerad entitet och konsument utan att hon är en kultur- och samhällsvarelse. En av hans viktigaste titlar heter ”Bortom utbud och efterfrågan” på svenska.

När kulturen och samhällsgemenskapen trasas sönder kommer inte heller marknaderna att fungera på ett bra sätt, menade Röpke. Det ligger mycket i det.

Kristdemokraterna har mycket att vinna på att betona den sociala marknadsekonomin. Notera att Röpke varken var laissez-faire liberal eller någon statskramare, utan istället betonade de små gemenskaperna i det civila samhället som nyckeln till en framgångsrik marknadsekonomi.

Ett av mina favoritcitat kommer för övrigt från just Wilhelm Röpke, och även om jag är enig med många moderater i sakpolitiken så är jag inte säker på att citatet skulle gå hem i den moderata riksdagsgruppen:

Till vilken nytta är aldrig så mycket välstånd om vi samtidigt och oavbrutet gör världen vulgärare, fulare, mer larmande och gråare och om människor förlorar de moraliska och andliga fundamenten för sin existens? Människan lever helt enkelt inte av radioapparater, bilar och kylskåp allena, utan av hela den oköpbara världen bortom marknaden och resultatsiffror, världen av värdighet, skönhet, poesi, anständighet, ridderlighet, kärlek och vänskap, världen av gemenskap, livets mångfald, frihet och personlighetens fullständighet.

Personligt ansvar var ett centralt tema i Röpkes resonemang, och han hade inte mycket till övers för den ständigt expanderande välfärdsstaten som fråntar människan hennes rätt att ta ansvar.

Skall vi kalla det framsteg att vi kontinuerligt ökar antalet människor som behandlas som ekonomiskt underåriga och därför måste förbli under statens överinseende? Är det inte, tvärtom, framsteg om de breda massorna av människor bli ekonomiskt myndiga, tack vare sina ökade inkomster, och blir ansvariga för sig själva så att vi kan skära ner välfärdsstaten, snarare än att blås upp den mer och emr? Om statsorganiserad masshjälp är en krycka för ett samhälle handikappat av proletarisering och förmassning, så borde vi lägga all vår kraft på att försöka klara oss utan denna krycka. [… Då] kommer vi också att ta oss från proletarisering och förmassning och den övergripande risken för att degradera människan till ett lydigt husdjur i statens stall, till vilket vi leds och blir bättre eller sämre utfodrade.

Göran Hägglunds tal om mer makt till vanliga människor ska ses i ljuset av detta. Det handlar inte om att plocka upp gamla moderata ståndpunkter, utan istället om att knyta an till traditionellt kristdemokratiska övertygelser. Men visst är det en högersväng i betydelsen att vi tydliggör vår vilja att arbeta för ett välfärdssamhälle istället för en välfärdsstat, där statens skyddsnät används först när det verkligen behövs. Vi måste våga tala om riskerna med en allomfattande välfärdsstat och sprida insikten om att där den politiska ingenjörskonsten går fram så tvingas människa och civilsamhälle tillbaka. Annars kommer vi aldrig komma närmare ett kristdemokratiska samhälle.

Att i detta sammanhang betona behovet av färre statliga regleringar och förbud är naturligt. Barvå kommer också in på detta:

KD måste också tvätta bort stämpeln av att vara ett moralistiskt förbudsparti. Som ungdomsförbundsordföranden, Hammaröbon Charlie Weimers, sade till Svenska Dagbladet: ”Vi har haft en historia av att ha pekpinnar när det passar oss, som till exempel snusförbud, och vara emot pekpinnar på andra håll, som i familjepolitiken.” Och Göran Hägglund har själv sagt att vi måste ”förbjuda förbuden”.

Det är här det brister än så länge, i genomförandet, vilket också är en förklaring till att den ändrade retoriken inte lett till några positiva resultat i opinionen. KD ligger alltjämt oroande nära fyraprocentsspärren. För att allt tal om mindre förbud och till försvar för ”verklighetens folk” skall få trovärdighet så krävs det att partiet också visar det i konkret handling. Och det är inte bara Göran Hägglund som måste visa det, det gäller i minst lika hög grad andra kristdemokratiska företrädare.

De måste sluta prata om snusförbud eller folks krogvanor och istället bejaka den frihetstanke som ligger i att låta människor bestämma själva i sina egna sociala gemenskaper.

Vi kristdemokrater har alltid litat mer till människan än till system och därför alltid trott mer på frihet än på kontroll. Men så har det inte alltid låtit utåt när partiföreträdare försökt vara alla goda gåvors givare. Här finns mer arbete att göra, men jag är glad att Hägglund satt tonen.

Advertisements

2 svar to “Den sociala marknadsekonomin är ett kristdemokratiskt trumfkort”


  1. […] ska ha patent på politisk satir, Michael Anefur tycker de rödgröna kan bli mer ödmjuka, Charlie Weimers diskuterar kristdemokratisk syn på välfärd och […]


  2. […] Mitt inlägg om Röpke: Den sociala marknadsekonomin är ett kristdemokratiskt trumfkort […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: