Archive for januari, 2011

Låt oss diskutera målen för integrationspolitiken

januari 24, 2011

Integrationsdebatten skulle vinna på en saklig diskussion om vilka politiska mål vi bör ha. Om detta, samhällsgemenskap och vårt behov av gemensamma värderingar skriver jag på Newsmill tillsammans med Ofelia Namazova, Kristdemokrater måste tala klarspråk om gemensamma värderingar.

Annonser

Sälen: Personalförsörjning och säkerhetspolitiska utgångspunkter

januari 18, 2011

Mina fem minuter på scen vid Rikskonferensen i Sälen ägnade jag åt att säga detta:

Vänner,

för ett år sedan här i Sälen frågade Värnpliktsrådet försvarsminister Sten Tolgfors om tillförlitligheten i befintliga planer för personalförsörjningssystemets reformering.

Beskedet vi fick för ett år sedan var lugnande, precis som gårdagens besked från Tolgfors.

En del av oss befarade att beredskapen saknades för att uppfylla rekryteringsmålen. Igår kunde Svenska Dagbladet visa att farhågorna inte var helt obefogade. Vi kunde till morgonkaffet konstatera att det inte bara är Sälen som befunnit sig i en dimma. Att Försvarsmakten idag saknar 3000 soldater, och inom två år kommer att ha en brist på cirka 5000 man är en signal om att det råder allt annat än klar sikt fram till försvarsministerns lyckliga slut.

Överbefälhavaren slog tidigare idag fast att personalförsörjningen är den viktigaste frågan för Försvarsmakten under flera år framöver. Jag hoppas därför att programmet för nästa års rikskonferens upplåter utrymme för detta viktiga ämne och vi får lyssna till de som berörs, soldaterna.
Vad som måste ske i detta läge är en prövande diskussion, men avsaknaden av självkritik i Tolgfors anförande var påtaglig. Jag tar mig därför friheten att som en simpel borgerlig företrädare bidra med självkritik.

För det första: En stor reform som i fallet med personalförsörjningssystemet måste genomföras på ett sådant sätt att beredskapen kan garanteras i övergångsfasen. Så blev det inte. Istället kommer de soldater som idag finns att oftare behöva tjänstgöra utomlands.

För det andra: Om Försvarsmakten gör anspråk på att vara en av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare krävs en god dialog med personalen. Tyvärr visar införandet av obligatorium att många känner sig överkörda. Utan att ta ställning om obligatoriet så är kan jag konstatera att det även här visar sig att skyndsam hantering har gjort att andra viktiga värden, i detta fall personalpolitiken, har fått ge vika.

För det tredje: Unga människor tittar på lön och löneutveckling. 17 000 kr i månaden med möjlighet till 19 500 kr i månaden om åtta år kan vägas mot ÖB:s ord om att ”ett insatsberett försvar ställer höga krav på personalen”. Min slutsats är att sambandet mellan kravspecifikation och löneläge är vagt, och att lön och förmåner verkar vara en underskattad faktor i rekryteringsarbetet. Det är stort att kämpa för något som är större än sig själv, men det måste också belönas.

För det fjärde: Som ÖB konstaterat så finns inte lagregler, förordningar och kollektivavtal på plats förrän 2012. Nu står vi med ett underbemannat försvar. Så ser priset för den politiska skyndsamheten ut. Min förhoppning är att vi som skulle kunna framtidens beslutsfattare inte har glömt detta om vi någon gång hamnar i beslutsställning.

Slutligen: Med tanke på att rekryteringen av kontraktsanställda dröjer, så riskerar Försvarsmakten att få allt svårare att locka de värnpliktiga som muckade sommaren 2010. Att försvarsministern och försvarsutskottets vice ordförande kallar detta för ”ögonblicksbild” är därför förpliktigande för såväl politiker som försvarsmaktens ledning.

*
För ett år sedan skedde något av ett genombrott i den försvarspolitiska debatten. Det blev återigen salongsfähigt att tala om inifrån och ut som den självklara utgångspunkten för försvarsmakten.
I år har det från oppositionens sida talats om utvecklingen i närområdet. Det är utmärkt att Urban Ahlin pekar på Rysslands utveckling som en betydande faktor i försvarspolitiken. Att han tar avstånd från tankarna om upprustning av försvaret visar dock med all önskvärd tydlighet att den socialdemokratiska säkerhetspolitiken inte skulle innebära någon höjning av försvarsförmågan.

Men kanske kan vi hoppas på att såväl en realistisk analys av utvecklingen i närområdet som en politisk vilja att försvara Sverige kan vara normerande utgångspunkter för försvarspolitiken?

Min förhoppning är att detta inte stannar vid ungdomlig optimism.

Tack för ordet.

Relevanta länkar:

Makthavare: Cecilia Widegren (m): Svenskt försvar genomgår ett paradigmskifte

Politikerbloggen: Försvaret behöver mer resurser enligt ÖB

Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: När verkligheten når även generalerna

Försvar och Säkerhet: Var är första brigaden?

Sinuhes samtal: Dagens mediala brus

Skipper: Kämpigt läge, Tolgfors

SvD: 3000 soldater fattas till nya försvaret

Peter Wolodarski: Sälens modelejon

Jag slutar som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

januari 14, 2011

Jag slutar som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

När jag 2003 blev invald i KDU:s förbundsstyrelse var det med en övertygelse om att förbundet med ett gediget förändringsarbete skulle kunna bli Sveriges vassaste och mest relevanta politiska ungdomsorganisation.  Idag, drygt sju år senare, är jag oerhört stolt över vad förbundet har blivit.

Vi står upp för kristdemokratins unika försvar av de immateriella värdenas betydelse. Att allt inte handlar om pengar, utan att värderingar är avgörande för att ett fritt samhälle ska fungera.

Vi är det enda konsekvent borgerliga förbundet. Vi älskar friheten, och tar strid för ett kristdemokratiskt välfärdssamhälle med låga skatter och fria människor, familjer och gemenskaper. Vi menar att förbyggande åtgärder och rättvisa straff inte står i motsatsförhållande. Vi är övertygade om att ordning och reda i skolan är en förutsättning för kunskap och arbetsglädje.  Vi anser att Sverige förtjänar en försvarsmakt värd namnet. Vi kämpar för demokrati och marknadsekonomi i hela världen eftersom vi vet att det ersätter fattigdom och förtryck med frihet och välstånd. Vi tar strid mot statlig indoktrinering och genus, till förmån för fritt tänkande och en fri akademi. VI tycker att var och en som kallar sig borgerlig och tror på självständiga val och meritokrati har en skyldighet att stå upp mot alla slags idéer om kvotering.

Under mina år som ordförande har KDU genomgått en politisk förändring. Detta har bland annat synts i en ny logotyp som återspeglar vår politiska inriktning. Det har synts i de kampanjer som förbundet har drivit. Det märks i det självförtroende som kampanjande KDU:are visar ute på skolorna.

När jag tog över var förbundet splittrat. KDU gjorde i och med valet av mig ett tydligt politiskt vägval. Idag är den politiska inriktningen klar och tydlig och åtnjuter ett starkt stöd bland medlemmarna runtom i landet.  Efter några års minskningar av medlemsantalet har förändringarna fått genomslag i form av nästan 1500 nya medlemmar under 2010.

Att bredda förbundet utan att urholka det politiska innehållet var min överordnade målsättning när jag tillträdde. Nyckeln stavades politisk tydlighet. När jag summerar min tid som förbundsordförande så kan jag konstatera att vi fortfarande har utmaningar i form av att skapa fler starka distrikt, värva fler medlemmar och fortsätta att bredda den unga kristdemokratin. En stor utmaning är också att förmå partiet att utvecklas politiskt till det starka borgerliga kristdemokratiska partiet som det skulle kunna vara. Jag ser det som att jag varit med om att lägga en tydlig politisk grund. Nu är det dags för andra att ta vid och vidareutveckla vårt KDU.

Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för omval till förbundsordförande. För mig fortsätter arbetet för ett mer kristdemokratiskt Sverige genom mitt uppdrag som kommunalråd i Hammarö kommun. Nu väntar ett intensivt halvår med kampanjer och distriktsbesök fram tills att det är dags för mig att gå vidare.

Det är många känslor som rörs upp när jag tänker på mina år i förbundet. Jag har upplevt mina största motgångar och största medgångar i KDU, jag har fått vänner för livet, jag har mött vitryska oppositionella vars mod och civilkurage gjort ett djupt intryck, jag har fyllts med glädje när jag sett alla nya medlemmar som gått med, jag har ägnat större delen av min vakna tid åt det förbund jag älskar. Det är sorgligt att sluta efter 14 år som aktiv medlem, men jag gör det med ett leende eftersom jag vet att Kristdemokratiska Ungdomsförbundets är en stark och välmående organisation som ännu inte har sett sina bästa dagar.

Charlie Weimers
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet