Archive for juni, 2011

Integrationspolitik: Mångfald i gemenskap

juni 5, 2011

Under gårdagen fattade riksmötet beslutet att KDU tar ställning för att likabehandling och människors integration in i samhällsgemenskapen står i konflikt med multikulturalismen, samt att bejakande av mångfald är förenligt med motstånd mot multikulturalism. Förbundet understryker också att kulturella influenser berikar Sverige.

Jag höll i samband med debatten ett anförande om bakgrunden till ställningstaganden, och Mångfald i gemenskap som ett kristdemokratiskt alternativ till multikulturalismen/mångkulturalismen. Jag diskuterade även den skilda innebörd som multikulturalismen och mångkultur har.

————–

Mångfald i gemenskap

Integrationen är en av vår tids stora utmaningar, och integrationspolitiken betraktas av många som ett av vår tids stora politiska misslyckanden.

Motion 23, ”Mångkultur är lika med segregation”, är ett tydligt tecken på att frågan behöver diskuteras och att vi behöver tala om grunderna för integrationspolitiken.

Till att börja med kan vi konstatera att området alltjämt är infekterat, och att det krävs att begreppsdefinitionerna återkommande klargörs. För det är inte oviktigt att skilja på ”ett mångkulturellt samhälle” och mångkulturalism, eller multikulturalism som jag väljer att kalla det.

Förhoppningsvis kan vi genom att skilja på mångkultur som ett deskriptivt, beskrivande, begrepp och multikulturalismen som ett normativt och ideologiskt grundat dito föra ett samtal där det inte framstår som motsägelsefullt att bejaka mångfald eller ett mångkulturellt samhälle och samtidigt avvisa multikulturalismen.

Att det talas syrianska i närbutiken i Södertälje eller att perser firar Nouroz är en del av det mångkulturella samhället och handlar om något så enkelt som att människor med olika kulturell bakgrund lever i samma samhälle.

Multikulturalism blir det däremot exempelvis när myndigheterna aktivt agerar för att kulturella skillnader i samhället ska bibehållas eller behandlar människor utifrån deras etnicitet snarare än individuellt. Multikulturalister har också varit ivriga förespråkare av den kulturrelativism som ofta gör sig gällande i debatten.

Motionärerna förespråkar ”assimilering”, vilket är ett begrepp som i regel leder till låsningar, vilket inte alls är märkligt om vi vänder oss till Nationalencyklopedin som konstaterar att assimilering är ”den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur”.

För en vän av ett pluralistiskt samhälle är det självklart att vända sig emot assimilering såsom den definieras i NE. Staten har helt enkelt ingen rätt att genomföra den typen av ingrepp i människors privata sfärer som en aggressiv assimilationspolitik skulle innebära.

*

Men om inte”assimilering” ska vara utgångspunkten för kristdemokratisk integrationspolitik, är alternativet att fortsätta bedriva en till synes ineffektiv integrationspolitik?

Nej, jag tror inte det.

Det kristdemokratiska alternativet är ”mångfald på gemenskapens grund”.

Det är något annat än socialdemokratisk politik, som väl sammanfattas i en fjorton år gammal proposition där vi kan läsa att integrationspolitiken ska sträva efter ”en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund”.

Att vi är olika är det som håller ihop oss, hoppades socialdemokraterna.

I samma dokument får vi veta att ”eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia.” .

Olika och utan gemensam historia, det var (S)-receptet för samhällsgemenskap 1997.

Mångfald i gemenskap handlar i motsats till detta att vi måste kunna luta oss tillbaka på en idé om det gemensamt svenska som innefattar vår kultur och historia, till vilken vi strävar att integrera invandrare. Ambitionen är att integrationen leder till mångfald på gemensam grund, och om vi ska nå dit måste vi tala om just denna grund i form av kultur, historia och normer.

Att detta inte är en enkel diskussion blir tydligt om vi tar del av Andreas Heinö Johanssons sammanfattning av 2000-talets svenska självbild, ”individualiserad jämlikhet, jämställdhet, låg religiositet, sexuell frigjordhet och anti-nationalism” . Här uppstår ju omedelbart frågan om hur vi ska kunna integrera KDU-Östergötland. Detta för oss till att en snäv definition av svensk kultur utifrån ett knippe åsikter blir problematisk. För om det går att ironisera över konservativa KDU:ares ”svenskhet” så kan det bli vanskligt att sjösätta ett åsiktspaket som ska utgöra lackmustest för människors väg in i samhällsgemenskapen.

Vad vi vet är att den svenska kulturen inte är enkel att definiera. Den har inneboende motsättningar, och den utvecklas ständigt. Men den utgör en grund för vårt samhälle. Svensk kultur sträcker sig från Petra Marklund till Gösta Berlings Saga, från fria teatergruppers nytolkningar av Strindberg till Heidenstam. Den inbegriper vårt språk, kungahuset, tidigare århundradens tämligen aggressiva resor till kontinenten likväl som dagens solsemestrar till Spanien. Vår kultursyn är typisk svensk, få andra länder är så 1900-talscentrerade, vilket visas genom skolböckernas fokus på uppbyggandet av välfärdsstaten likväl som nya sedlar som endast återspeglar det senaste seklets svenska historia.

Sverige har blivit alltmer mångkulturellt. Men vi har fortfarande en gemensam ram som består av den svenska kulturen. Vi har en kulturell gemenskap som är föreställd, men den existerar likväl.
Däri finns värderingar, normer, sociala koder, traditioner, högkultur och populärkultur.

Integrationen är vägen in i vår kultur, och detta innebär krav på den enskilde att lära sig språket, lagar och regler och mycket mer. För oss infödda innebär samma resa att svenskheten förändras från att endast bygga på etnicitet till att bygga på ett kulturcentrerat synsätt på medborgarskap. Till det kommer den gemensamma identifikationen, som måste vara en av integrationspolitikens grundläggande målsättningar.

* * *

Men om målet är ”mångfald i gemenskap”. Vilka är då de kristdemokratiska ingångsvärdena?

Vi kristdemokrater arbetar för samhällsgemenskap, och jag väljer att använda Göran Hägglund för att beskriva begreppet: ”Sverige har byggts av hårt arbete och goda värderingar. Kanske framför allt av värderingar: om alla människors lika värde, solidaritet, tillit, hederlighet, flit och om en vilja till sammanhållning. Man har upplevt att det funnits en gemensam mening, något som manat till gemensamma uppoffringar och en vision om att vi tillsammans skall bygga det som är bättre.”

Vi anser att människan är ett moraliskt subjekt, ett mål i sig själv. Att bedriva identitetspolitik och reducera människor till delar av ett kollektiv i form av multikulturalism är principiellt fel, och är dessutom ett tydligt recept för integrationspolitiskt haveri.

Så talar sällan kristdemokrater när integrationspolitiken ska diskuteras. Jag vet inte varför.

Men skulle jag lämna en kvalificerad gissning är det antingen av missriktad välvilja eller av rädsla för att uppfattas som främlingsfientliga. Men det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan vara generös och öppen för olika livsstilar samt kulturer och å andra sidan våga slå fast vilka grundvärden som bygger vårt samhälle.
Våra grundvärden

Vilka är då ”våra” grundvärden?

För mig innebär detta västerländska värderingar, t.ex. yttrandefrihet, rättsstatliga principer, jämlikhet mellan män och kvinnor och liberal demokrati.

Det är ur ett integrationsperspektiv tämligen ointressant att nysta i vad som är specifikt ”svenska värderingar”, vad som däremot är av stor betydelse är vad som kan betraktas som västerländska värderingar. Ingen kan med trovärdighet hävda att svenska värderingar i någon avgörande betydelse är bättre eller sämre än t ex norska, brittiska, tyska eller australiensiska värderingar. De är olika, men skillnaderna är på marginalen och vi kan oftast skratta gott åt varandras egenheter och olikheter.

För den som invandrar till Sverige från en annan kulturell sfär än den västerländska och t.ex. vill se ett samhälle i varierande grad anpassat till sharialagar är däremot situationen en helt annan. Här riskerar skrattet kring våra olikheter att fastna i halsgropen. I ett sådant sammanhang finns det skäl att tala om bättre och sämre värderingar. Men istället för en kvalitativ jämförelse så stannar resonemanget påfallande ofta vid att kulturer inte ”är bättre eller sämre utan bara lite olika”. Denna kulturrelativism leder oss mot en avgrund. Men vi har ingen anledning att skämmas, utan kan tvärtom konstatera att vi har en i grunden bra kultur och att detta inte borde vara en kontroversiell slutsats utan snarare en självklar utgångspunkt i den fortsatta debatten.

Och innerst inne så är även de flesta kulturrelativister medvetna om detta, antalet som för egen del är beredda att byta ut kalla Sverige mot det saudiska paradiset är trots allt ganska lätträknade.

Kring detta har det alldeles för länge varit tyst, närmast rått tankeförbud i Sverige. Det är beklagligt, eftersom vi skulle behöver en seriös debatt om just värderingar. ”Språk och arbete är nycklar till integration”, brukar det ofta låta från partipolitiskt håll. Sant förvisso, men så länge vi inte intresserar oss för värderingar och dess avgörande betydelse för ett samhälles utveckling kommer inte integrationspolitikens bekymmer att minska.

För oss i Sverige räcker med att vända blickarna mot Malmö för att se effekterna av nyinflyttade värderingar på ett samhälle. Stadens judar har tröttnat på importerad antisemitism och tondöva politiker har fått dem att helt sonika rösta med fötterna. Stora delar av Malmös judar har under de senaste åren lämnat staden då de dragit slutsatsen att judar inte längre har någon framtid där. Värderingars betydelse kan inte underskattas, ändå förefaller vi vara fullt upptagna med just det.

Likabehandling självklar utgångspunkt

Multikulturalistiska och nationalistiska krav på särbehandling förekommer med jämna mellanrum i debatten.

I ena fallet kan det handla om rättigheten att vägra skaka hand med kvinnor av religiösa skäl och sedan hävda diskriminering när den negativa reaktionen kommer, i andra fall kan det handla om krav på förbud mot viss klädsel i det offentliga rummet.

Att motstå dessa krav och istället forma en politik som erkänner individen som ett moraliskt subjekt är alltjämt en integrationspolitisk utmaning. Vi ska vara fria att vägra skaka hand, eller välja kläder utifrån vår övertygelse. Men vi måste vara beredda att ta konsekvenserna av våra val. Konsekvenser som kan innebära att jobbet går till den person uppfattas kunna möta män och kvinnor på lika villkor, eller att föräldrarnas önskemål om att kunna se förskollärarens gör att personen som inte bär niqab blir anställd. Detta är inte diskriminering, utan rimliga krav som en arbetsgivare ska kunna ställa på sina anställda oavsett deras religion.

Den utmanade yttrandefriheten

Yttrandefriheten som ett viktigt samhälleligt grundvärde är en del av vad vi kristdemokrater läser in i de naturliga rättigheterna.

Att avstå att yttra sig på grund av respekt för vad andra håller dyrt och heligt strider inte mot naturrätten. Att av rädsla för våldsamma reaktioner avstå från att yttra sig är däremot en självcensur i konflikt med naturrätten.

Vi vet att den koranvers som ingick i den feministiska uppsättningen Street Dance – Celebration of Womanhood på Kulturhuset i Stockholm nyligen ströks, inte beroende på respekt utan för att Kulturhusets chef kände att ”det fanns en möjlig risk och därmed en oro och osäkerhet ur mitt perspektiv kring arrangemanget” .

Du som uppskattar självcensur och att allt görs för att inte ”förolämpa” är med andra ord bara att gratulera, du lever din dröm.

Sedan den 11 september 2001 har det pga. censur och självcensur i den västerländska delen av världen varit en ansenlig mängd böcker vi aldrig fick läsa, pjäser vi aldrig fick se, filmer och tv-program som aldrig fick visas samt utställningar vi aldrig fick beskåda.
Istället för fortsatt självcensur borde de senaste tio åren ha lärt oss att hur mycket vi än anpassar oss så kommer det aldrig att vara tillräckligt. Vi ska inte villfaras att tro att de som är beredda att hota och i värsta fall självdetonera över några banala teckningar lider idétorka på motiv.
Många har iakttagit hur de som vågat problematisera och kritisera islam har behandlats och förändrat sig därefter. Vad vi de facto har gjort är att vi har valt att byta ut en vital del av vår frihet mot lugn och ro. Men ingen ska förledas att tro att det behövs någon yttrandefrihet för att säga självklarheter som att ”mamma är snäll” eller att ”det är gott med äppelpaj”.
Yttrandefriheten skyddar oss för att vi ska kunna uttrycka det kontroversiella, det som utmanar, det för dagen politiskt inkorrekta.
Hur bemöter vi varandra i tolerans och likhet?

Den svenska grundlagen bygger på idén om alla människors lika och unika värde, manifesterat i allas likhet inför lagen, yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och ett demokratiskt styrelseskick. Detta gäller för alla i vårt samhälle, vilket innebär att likabehandling är en viktig utgångspunkt för all offentlig verksamhet. När vi talar om kriterier för inträde i samhällsgemenskapen så är det detta vi bör fokusera på. Att följa lagen och inte bara tolerera utan att acceptera dessa grundläggande svenska normer är rimliga krav för inträde i samhällsgemenskapen.

Invandringen innebär större åsiktsskillnader än tidigare, och tolerans, en förmåga att konstruktivt bemöta åsikter man inte delar, är den enda gångbara vägen att hantera dessa allt större skillnader.

Att människor har ett ”vi” att identifiera sig med är en viktig del av lösningen. Att det finns en individuell vilja att faktiskt göra det, är naturligtvis av avgörande betydelse. Men vi som redan befinner oss i samhällsgemenskapen har också en uppgift i att möjliggöra identifikationsprocessen. Att erkänna att nationell samhörighet har betydelse är som sagt en del i detta.

Men den danske borgerlige politikern Naser Khader har vid tillfälle gett ett belysande exempel på hur vi omedvetet exkluderar nya samhällsmedlemmar: ”Jag minns en debatt om invandringspolitik när jag i ett inlägg nämnde “då vi var ockuperade av tyskarna”. Många reagerade: Varför säger du “vi”? Dina föräldrar bodde ju inte här. Men vi är ju danska! Jag var också ockuperad! Föreställ dig det motsatta, att jag hade stått i Folketingets talarstol och talat om danskarna i tredje person… Integration tar många år och är mycket individuellt, men det är avgörande att man börjar definiera sig som dansk, som medborgare.”

Interaktionen mellan människor med olika bakgrund är en av de saker som måste öka om vi ska kunna överbrygga de skillnader som finns. Här kan det civila samhället spela en viktig roll, för att erbjuda arenor för människor att mötas. Många av de viktigaste nycklarna till en fungerande integration ligger utanför politikens domäner. Det handlar om grannar eller skolkamrater som umgås, det handlar om en personlig identifikation med sitt nya land, det handlar om föreningar där både infödda svenskar och invandrare finns verksamma.

Men politiken är av betydelse. En politik för fler jobb bidrar exempelvis till en ökad interaktion mellan människor med olika bakgrund, och till minskade socio-ekonomiska skillnader. Språket är en avgörande nyckel för integration, och det är i högsta grad rimligt att ställa krav på språkkunskaper för medborgarskap. Genom rimliga krav uppvärderar vi det personliga ansvaret, vilket kan bidra till att göra vägen ett svenskt medborgarskap till något mer än en formell procedur.

Sverige har en historia av öppenhet och föränderlighet. Skillnaden mot förr är förändringens takt och styrka. Att lämna vår historia och det som format dagens Sverige åt historikerna och muséerna skulle innebära att integrationen för den enskilde blir en avvänjning snarare än en anpassning. Istället vill jag som kristdemokrat se en förändringsprocess förankrad i vår kultur, västerländska värderingar, byggd på likabehandling och en vilja att mötas trots våra olikheter.

Annonser

Avskedstal vid KDU:s riksmöte i Eskilstuna

juni 3, 2011

Igår höll jag mitt avskedstal vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets 46:e riksmöte:

Kristdemokratiska vänner,

välkomna till Eskilstuna!

Välkomna till staden som vi förknippat med Parken Zoo och vita tigrar, men som vi numera framför allt förknippar med KDU-Sörmland, ett av våra mest aktiva KDU-distrikt!

Välkomna alla ni som känner er som riksmötesveteraner, men särskilt välkomna ska ni som gör ert första riksmöte vara! Ni är en del av ett växande förbund, som under förra året ökade med 1 500 medlemmar och som fortsätter att växa. Välkomna till det borgerliga ungdomsförbundet i Sverige!

*

KDU:are,

i vårt handlingsprogram står följande: ”KDU vill bevara monarkin som en levande institution i det svenska samhället. Sedan Sveriges grundande har vi varit en monarki. Monarkin är därför sambunden med Sveriges kulturarv. En monark kan företräda alla invånare och fungera enande i tider av oro. Det förutsätter dock att monarken står över partipolitiken och är fortsatt underställd grundlagen.”

Den senaste tiden har varit en svår tid för den svenska monarkin och oss som värnar den. Debatten om vad kung Carl XVI Gustaf kan ha gjort och Anders Lettströms kontakter med kriminella element har lett fram till krav på att monarken ska underställas riksdagens granskning. Socialister och liberaler vädrar morgonluft och hoppas nu att tiden är inne för Republiken Sverige.

Att Socialdemokraterna passar på att kräva riksdagsgranskning av kungen är ingen tillfällighet, utan handlar naturligtvis om att de nu griper möjligheten att ytterligare inskränka monarkins roll.
Som första punkt i det socialdemokratiska partiprogrammet står kravet på monarkins avskaffande, men av rädsla för opinionen har de tigit still.

Kraven på ”sanningskommission” och ökad granskning måste därför ses för vad de är. Det handlar nämligen inte om något annat än att på olika sätt försöka underminera monarkin på sikt.

Att riksdagen exempelvis skulle kunna ställa monarken inför konstitutionsutskottet (KU) skulle förstås vara rena julafton för vänstern och republikanska liberaler. Det räcker med en KU-anmälan, så tvingas monarken infinna sig för utfrågning. Genom politiskt färgade processer skulle republikaner kunna bedriva ständigt skyttegravskrig mot monarkin.

Vi har i Sverige förmånen att ha en statschef som inte är partipolitiskt färgad. Kristdemokraterna och regeringen måste motstå kraven från vänstern och se till att det förbli så!

*

Det har varit smärtsamt att ta del av den senaste tidens turer kring kungahuset. Jag kan inte bedöma om kungen talar sanning eller inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det. För kungafamiljens skull, och för Sveriges skull.

Men alldeles oavsett debatten och skriverierna så är en sak säker: vår syn på monarkin som en omistlig bärare av vår kultur och historia har inte förändrats det minsta.

Mina vänner,

under min värnplikt fick jag lära mig ett utrop med många år på nacken, som jag aldrig kommer att tveka att säga:

Gud bevare konungen!

* * *

Vänner,

När jag för 13 år sedan tog beslutet att lämna MUF och Moderaterna för att bli kristdemokrat så hade jag ingen aning vad jag gav mig in på. Bokstavligt talat.

Jag kände ingen kristdemokrat, och det fanns inte ens ett KDU-distrikt hemma i Värmland. Vi löd under Örebro Län, något som vi senare skulle råda bot på. Ungefär ett halvår efter att jag tog det stora steget, för att byta parti är ingen enkel sak, så slapp jag ensamheten när tiotalet andra MUF:are blev KDU:are. Några av de värmlänningar som gjort samma resa som mig vill jag rikta ett särskilt tack till: Erik Nilsson, som med tiden blev KDU:s generalsekreterare och idag är partiombudsman i Värmland. Peter Kullgren, som varit både förbundsstyrelseledamot och förbundskamrer och numera är kommunalråd i Karlstad. Utan ert stöd hade jag kanske inte stått här som ordförande idag.

När det för tio år sedan, under min tid som distriktsordförande i KDU-Wermland, stormade som mest så stod två av Kristdemokraternas tyngsta politiker i Karlstad upp för mig. Det var Fredrik Möller och Ulf Gerard, som jag vill tacka särskilt. Det hade stor betydelse för mitt fortsatta politiska engagemang, och en påminnelse om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra.

Som ni vet så är det inte alltid så enkelt att hålla koll på alla nya personer under sitt första riksmöte. Själv gjorde jag min debut i talarstolen när jag spontant valde att en biståndsdebatt med en utav FS-ledamöterna. Senare fick jag veta att han hette Jakob Forssmed, sedermera förbundsordförande och idag statssekreterare i regeringens samordningsberedning.

Det vore väl en överdrift att påstå att jag vann den debatten.

*

När jag gick med i KDU så hade jag läst Kristdemokraternas principprogram, men hade inte lika god koll på ungdomsförbundets politik. När jag väl fick det, så blev det många motioner till riksmötet.
Det fanns mycket att förändra för mig som hade valt kristdemokratin utifrån min konservativa och borgerliga övertygelse.

I början blev det inte så mycket gehör. Men med tiden förändrades saker och ting.

Idén om att lägga ner det militära försvaret till förmån för ett civilt motstånd är utbytt mot en försvarsvänlig hållning.

Vi försvarar inte längre de höga skatterna, vi vill sänka dem.

Vi vacklar inte i förhållande till radikalfeminism, vi bekämpar den.

Vi står idag för en hålllbar energimix som inkluderar kärnkraften.

Vi är idag tydliga med att statens makt ska rullas tillbaka till förmån för civilsamhälle, familjer och enskilda människor.

Vi jublar inte längre över varje initiativ från Bryssel, utan är realistiska europavänner som granskar EU-förslagen kritiskt. Vårt arbete i Europa har två gånger lett till att KDU:are blivit valda till vice-presidenter i Youth of the European People’s Party (YEPP). 2007 blev jag vald i Stockholm, och när vi för en månad sedan valde ny styrelse i Berlin valdes Sara Skyttedal med starkt stöd vald till vice-president.

Vi har utvecklat vårt internationella kontaktnät genom associerat medlemskap i den kristdemokratiska och konservativa organisationen International Young Democrat Union (IYDU), där bland annat CDU från Tyskland, Conservatives från Storbritannien och Republikanerna från USA ingår.

Att vi måste sätta gränser för politiken är sedan länge en självklarhet i KDU. Vi gick före partiet och övergav förbudslinjen när riksmötet 2004 sade nej till dåvarande förbundsledningens förslag om straffskatt på fett och socker. Politiska pekpinnar blev tabu och principen om frihet under ansvar integrerades i förbundets politik och blev ett verktyg för att tolka subsidiaritetsprincipen.

Vi talar idag om utvecklingen i tredje världen i termer av resultat och faktisk fattigdomsbekämpning, snarare än biståndet som procent av BNP.
Vi velar inte längre i rättspolitiken, utan har satt ner foten för fler poliser och rättvisa straff för vålds- och sexualbrott.

Kort sagt: Vi har gått ifrån att bara vara icke-socialister till att bli ett uttalat borgerligt förbund.

Det är en utveckling jag är stolt över.

* * *

I grund och botten för det jag gjort i och för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har det alltid funnits en övertygelse om att förbundet har en fantastisk potential, och en oerhört viktig uppgift.

Jag gick själv med i KDU trots att jag saknade koppling till partiet, och trots att jag inte kommer från frikyrkan.

Jag gick med eftersom jag i kristdemokratin såg en idé om människan och samhället som var förankrad i verkligheten.

Jag såg en idé om alla människors lika, unika och okränkbara värde, tillsammans med övertygelsen om att vi föds fria med en förmåga att ta ansvar för oss själva och vår omgivning.

Jag såg ett parti som insåg betydelsen av fungerande familjer, som inte backade i sitt försvar av kärnfamiljen när den socialliberala omgivningen gick till attack.

Ett parti med hjärta, som dock vågade vara obekvämt när så krävdes.

Min känsla har alltid varit att om jag kan bli KDU:are, så kan också andra utan tidigare koppling till kristdemokratin bli det. Förutsättningen för att kunna växa och bli ett bredare förbund är och har hela tiden varit tydlighet och självförtroende.

Målet har varit att förmedla en känsla av helhet och konsekvens. Att KDU är förbundet som slåss för ett frihetligare Sverige fast förvissade om att det goda samhället byggs på en kristen etik och västerländsk humanism. Att detta ska märkas i våra kampanjer, i vår grafiska profil, i skoldebatterna, i mediala utspel och i den kristdemokratiska interndebatten.

Några utav mina svåraste beslut som förbundsordförande har haft med just detta att göra. Vi hade kunnat kompromissa med tydligheten i utbyte mot lugn och ro. Vi hade kanske kunnat slippa uppslitande interndebatter om förbundets politiska inriktning.

Men lugn och ro och konsensus hade inneburit stagnation. Vi behövde utvecklas för att växa, och när jag ser er här idag så är jag övertygad om att vi är på rätt väg.

*

Det är ensamt på toppen, brukar det heta. Det kanske stämmer i SSU, men definitivt inte i KDU.

En av de som betytt mest för förbundets utveckling under de senaste tio åren är Simon Westberg, som var min närmaste medarbetare på rikskansliet under nästan fyra år. Att kunna bolla idéer med Simon har varit såväl utvecklande som en trygghet inför medieframträdanden och utspel. Tack för ett gott och förtroendefullt samarbete!

Tack David Bruhn för det arbete du lade ner under din tid på rikskansliet och under valrörelsen!

Sedan jag blev vald som ordförande så har jag haft förmånen att sitta i presidiet med Max Thagesson, Ebba Busch och Aron Modig. Ett avgörande skäl till varför vi nu växer som förbund, och att det idag är lugnare i förbundet än någon gång under 00-talet vill jag hävda är det ömsesidiga förtroende som funnits i förbundets politiska ledning.

Vi har tillsammans stött och blött hur vi ska lyckas i Almedalen. Vi har diskuterat strategier för hur vi ska påverka partiet i rätt riktning vid rikstingen. Vi har lagt ner många arbetsveckor på att skapa förbundets kampanjer, där Ebbas ord om att ”pimpa KDU” ekat i huvudet vid såväl textredigering som fotograferingar.

Ebba, Aron och Max: Er kollegialitet och vänskap har betytt mycket för mig, och era insatser har betytt oerhört mycket för förbundet.

*

Ett av de viktigaste målen för kristdemokratin historiskt sett är att motverka klasskamp och intressekonflikter genom ett sammanhållande kitt i samhället byggt på gemensamma värderingar. De förbundsstyrelser som jag har haft förmånen att arbeta med har inte bara burit med sig denna insikt i debatterna mot våra socialistiska meningsmotståndare. Att under våra FS-sammanträden resonera i termer av ”förbundets bästa” har varit givet, och jag måste säga att det är tacksamt att leda en styrelse med ledamöter som är redo att kompromissa just för förbundets bästa.

* * *

Nostalgin flödar.

Jag tar mig den friheten idag. Men för KDU såväl som för Kristdemokraterna handlar det nu om att blicka mot framtiden. Vi som arbetar för kristdemokratin står inför ett antal svåra frågor som vi måste ställa oss om vi vill kunna besvara väljarnas frågor.

En av de viktigaste frågorna är vad Kristdemokraterna vill med Alliansen.

Den frågan har inte alltid varit självklar för KDU. I april 2004 förordade KDU:s förbundsstyrelse att Kristdemokraterna skulle ingå i en mittenregering med bland annat Miljöpartiet. För protokollets skull får jag väl nämna att jag inte tillhörde påskyndarna.

Men när Alliansen väl bildades valde förbundet äntligen att ta ställning för ett samlat borgerligt regeringsalternativ.

Kristdemokraterna å sin sida ville länge hålla sig utanför höger-vänsterskalan. Men sedan 1980-talet har partiet varit en del av borgerligheten, något som inte minst märks när våra väljare ska placera sig själva på skalan: mer än 70 procent betraktar sig som höger.
Men huruvida Kristdemokraterna faktiskt är ett borgerligt parti debatteras ändå med jämna mellanrum internt i partiet. Då lyfts ofta frågan vad det egentligen innebär att vara borgerlig. Svenska Dagbladets ledarredaktör PJ Anders Linder ger i Timbro-rapporten ”Välkommen till borgerligheten” utmärkta svar på denna fråga. Han sammanfattar: ”Borgerligheten vill skapa öppningar för människorna och deras gemenskaper. Den vill ge utrymme åt dygderna och bjuda lasterna motstånd. Den sätter inte upp skrivbordsproducerade regler för hur stort det allmänna ska vara men har som tumregel att det som det allmänna inte måste sköta bör tas om hand av individerna, familjerna, marknaden och det civila samhället. Den sätter stort värde på demokratin men anser att även demokratisk maktutövning behöver ett motstånd i form av konstitutionella regler, enskild äganderätt och starka gemenskaper.”.

Ni hör själva. Det råder ingen tvekan om att kristdemokratin hör hemma i borgerligheten.

*

Men vad händer med vårt parti när valresultaten med all önskvärd tydlighet visar att allianskonstruktionen, dvs. att partierna kommer överens om huvuddragen i politiken före valet, gynnar Moderaterna?

Ja, så har det sett ut.

Men så måste det inte vara.

Inte om vi tydligt begär mandat för kristdemokratisk politik inför valdagen 2014. Inte om väljarna känner att en röst på Kristdemokraterna ger ett annat och bättre utfall än en röst på något av de andra partierna.

När partiet nu ska fokusera på barns och ungas uppväxtvillkor finns alla möjligheter att på allvar visa att en röst på oss gör skillnad.

Dra konsekvenserna av att LAS slår ut unga från arbetsmarknaden och avskaffa turordningsreglerna.

Ta täten i återuppbyggnaden av utbildningssystemet och ställ kunskap och bildning i centrum för den svenska skolan.

Ta striden för de unga tjejer som utsätts för hedersförtryck. Gör klart att i Sverige gäller svensk lag.

Ta bostadsbristen på allvar, gör det billigare att bygga och se för allt i världen till att ersätta dagens planekonomiska hyressystem med ett som fungerar.

Lyssna på alla de unga som utsatts för våld, och bekämpa brottsligheten med förebyggande åtgärder, tidiga och tydliga reaktioner och rättvisa straff.

Och inte minst: Utmana den socialistiska familjepolitiken och gå i bräschen för en familjevänlig regeringspolitik.

Kristdemokraterna kan nå en valframgång med Alliansen i nästa val.

Men då krävs mod och reformvilja.

Då måste vi göra konkret politik av fokusområdet barn och unga.

Då är det upp till bevis.

*

Arbetslinjen är Alliansens berättelse. Men är den vår berättelse?

När vi betraktar regeringens arbete kan vi med glädje konstatera att den har hanterat finanskrisen på ett ansvarsfullt sätt, att skatten på arbete har sänkts betydligt, att tillväxten är rekordhög och att sysselsättningen nu ökar. Men reformtakten är inte särskilt hög nuförtiden, och vi kan notera att magasinet Fokus rapporterar om att det råder idétorka i moderatbunkern, och vi kan själva höra hur MUF spelar ”Sverige jobbar” på repeat och att Fredrik Reinfeldt pratar sjätte jobbskatteavdraget redan innan det femte hunnit införas.

Nu är det ju inget fel med jobbskatteavdraget i sig. Det har gett mer frihet och fler arbeten, vilket vi kristdemokrater naturligtvis stödjer helhjärtat. Men precis som Mats Odell säger så lever vi inte för att arbeta utan arbetar för att leva. Vi kristdemokrater vet att det finns värden som inte går att mäta i pengar, och att ett CV inte innehåller någon information om hur lyckliga vi är, våra relationer eller för den delen vår personlighet.

Arbetslinjen är en del av den kristdemokratiska berättelsen. Men det finns andra inslag som bidrar till att forma en helhet som är större än Alliansens berättelse.

* * *

Vi är borgerliga och vi hoppas på ytterligare fyra år till efter valet 2014.

Men Alliansen får aldrig bli en maktallians.

Vi kristdemokrater har här en viktig uppgift i att försäkra att Alliansen inte slutar bedriva borgerlig politik. Ibland måste vi välja att ta strid, eftersom vi vill något mer och bättre än en modifierad variant av den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Vi vill ett kristdemokratiskt välfärdssamhälle, och vi kan bidra till en vital, mänsklig och reforminriktad allians genom att stå upp för de kristdemokratiska idéerna. Jag ser inte minst tre saker, värderingar, verklighetsförankring och valfrihet, som vi kristdemokrater kan bidra med för en allians som vill vara borgerlig.

*

För det första: värderingar spelar roll.

Vi försöker att få ihop våra livspussel så bra vi kan. Det är vårt ansvar och vi får själva bära konsekvenserna av våra val.

Men ”lagen lär”, som Abraham Lincoln sade, och det är genom goda och fungerande lagar som vår tillvaro kan underlättas. Inte genom att politiker försöker lägga våra livspussel åt oss genom att exempelvis beskatta oss hårt med ena handen och portionera ut bidrag med den andra. Det skulle vara att ta ifrån oss vår frihet, rätten att följa vårt samvete.

Lagen lär, och genom en lagstiftning som uppmuntrar våra goda sidor kan vi bygga ett samhälle där fler strävar efter att bli sitt bästa jag.

Vi kan göra det genom en skola som lär oss att förstå världen runtomkring oss och ger oss verktyg att ta med in i mötet med vuxenvärlden och arbetsmarknaden.

Vi kan göra det genom en lagstiftning som uppmuntrar företagsamhet, inte bara för att företagare bidrar till det svenska välståndet utan också för att entreprenörer och företagsamma medarbetare bidrar till ett mer kreativt och dynamiskt Sverige.

Vi kan göra det genom att påpeka för våra lagstiftare att foster inte är cellklumpar utan ofödda barn.

Vi kan göra det genom en rättspolitik som vet att bestraffa brott och skydda brottsoffer.

Vi kan göra det genom en lagstiftning som tar ställning för äktenskapet och kärnfamiljen, eftersom barn mår bäst av att växa upp med båda sina föräldrar i fungerande familjer och för att äktenskapet är den mest stabila samlevnadsformen.

Vi kan göra det genom en integrationspolitik som bygger på insikten om att dagens och framtidens Sverige inrymmer en stor mångfald, men som är fullständigt klar med att multikulturalistiska krav på särlagstiftning kommer att förbli ohörda och att här gäller likabehandling och här bygger vi mångfalden i gemenskap.

Idén om att staten kan vara neutral är falsk. Vi stiftar lagar, som i sin tur påverkar oss. Lagen lär, och staten är normativ.

Därför måste en borgerlig allians bygga lagstiftningen på värderingar med rötter i kristen etik och västerländsk humanism.

*

För det andra: Ta avstamp i verkligheten.

Vi är olika. Vissa arbetar får att ha råd att bo kvar i lägenheten, någon annan för att spara ihop till drömbilen eller för att kunna åka på utlandssemester. En tredje tycker att familjen är så pass viktig att det är värt att ta en paus från jobbet för att stanna hemma några år. Någon har länge gått och burit på en affärsidé, och vill nu dra igång ett eget företag.

I dagens Sverige värderar man dessa olika människors val efter hur många skattekronor de inbringar till staten. I Kristdemokraternas Sverige applåderar vi dessa olika människors val eftersom de alla tar ansvar för sig själva och sin omgivning. I Kristdemokraternas Sverige ser vi inte bara kronor och ören, vi ser också det som inte går att köpa för pengar.

Våra drömmar är olika. Våra livssituationer ser olika ut och förändras över tid. I denna vår privata sfär är det vi själva som ska få fatta besluten. Vi försöker att få jobb och familj att gå ihop, ekonomiskt och tidsmässigt. Vi väger kanske mellan ekonomisk trygghet och att kunna följa intuitionen och vara hemma med dottern eller sonen. Vi överväger noga vilken skola som är bäst, så att våra barn ska få en så bra start som möjligt. Vi gör de val som vi tror är bäst för oss själva och vår familj, oavsett om statsministern är socialdemokrat eller moderat.

En borgerlig allians befinner sig bland människor och försöker finna lösningar på de vardagsproblem och utmaningar som finns. En borgerlig allians inser att allt inte ska vara politik. En borgerlig allians måste alltid vara verklighetsförankrad.

*
För det tredje: stå upp för valfriheten.

Vi har alltid trott att en moderat statsminister stått på vår sida i striden för mer valfrihet. Men Nya Moderaterna menar att deras definition av jämställdhet går före vår rätt att välja vad vi tror är bäst för våra barn. Att vi får välja barnomsorgsform är i den nymoderata världen problematiskt både för att fler kvinnor än män tillvaratar möjligheten att vara hemma och för att hemarbete inte inbringar någon skatt på kort sikt.

Men tänk sådana saker kommer aldrig ens upp när vi sitter hemma och försöker komma fram till vad som är bäst för våra barn. Våra familjer är inga politiska experimentverkstäder, och våra barn är inga siffror i en kolumn. Vi försöker inte bedriva social ingenjörskonst där hemma, vi försöker att göra det som i hjärtat är rätt.

Vi tror att mer tid med barnen är bra för barnen. Vi räknar och vi funderar på om vi har råd att stanna hemma med dem. Vi inser i samma stund att vi betalar in rejält med skatt till barnomsorgen, att de föräldrar som väljer dagis subventioneras med 130 000 kr per år medan de som vågar trotsa den moderat socialdemokratiska ordningen och vara hemma med sina barn oftast får 0 kronor per år.

Jag har inga barn. Men om jag i framtiden får barn och tillsammans med min fru försöker att få vardagen att fungera, så är Fredrik Reinfeldts och Håkan Juholts åsikter fullständigt ointressanta. Inte för att de för den sakens skulle vara det minsta intresserade. Men det är just detta som är poängen! De vet ingenting om oss och borde lämna oss ifred att fatta våra egna beslut. Dagis, hemma, dagmamma eller föräldrakooperativ. Låt valfriheten råda. Ska det vara så svårt?

I Kristdemokraternas Sverige sätts människan framför systemet, och ingen människa tillåts reduceras till vara ett medel utan är och ska förbli ett mål i sig själv.

För en allians som vill vara borgerlig måste valfrihet alltid vara ett honnörsord.

*

Både Alliansen och Sverige behöver ett starkt kristdemokratiskt parti. Det behövs en borgerlig vision, och KDU måste ta Göran Hägglund på orden när han utnämner Kristdemokraterna till ”Sveriges enda borgerliga idéparti”. Det är vi kristdemokrater som ska stå i främsta ledet för mer frihet och personligt ansvarstagande, trygga och självständiga familjer, ett fungerande rättssamhälle, en solidaritet som byggs underifrån, ett starkt försvar, politikens gränser och en stabil värdegrund. Med värderingar, verklighetsförankring och valfrihet ska vi visa vägen mot välfärdssamhället!

* * *

Vänner,

vi väljer ett nytt presidium imorgon. Några utav oss går vidare till andra uppgifter och utmaningar, medan andra får riksmötets förtroende att leda förbundet. Det är så det ska vara. Ett ungdomsförbund måste förnyas för att leva upp till sitt namn, och när jag såg de första gråa hårstråna i mitt skägg så insåg jag för egen del att nu börjar det bli dags för andra att ta vid. Vi har ett nytt rikskansli med Kalle och Carl-Johan i spetsen som gör ett fantastiskt jobb. Vi har ett förslag till presidium – Aron, Sara och Christian – som ser ut att väljas med acklamation.

Vi genomför en generationsväxling som ger hopp om ett ännu starkare KDU.

*
Vänner i KDU,

jag har under tre år haft ett av de mest spännande och viktiga uppdrag jag förmodligen kommer att ha under mitt liv. Det har varit en stor förmån att få representera er. Vi är ett förbund som växer, som breddas och som har en klar och tydlig politisk målsättning. Läget är ljust, men jag är övertygad om att Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har sina bästa dagar framför sig.

Tack för alla minnen, alla duster, all vänskap och kärlek och allt hårt arbete för ett mer kristdemokratiskt Sverige!