Förbundsordförande KDU
Än har jag 45 minuter på att hinna in till Apoteket i Skoghall före stängning. För de som slutar kl. 18.00 så är det värre.
Desto bättre att det nu finns värktabletter på ICA Tummen ett stenkast därifrån.
Eftersom jag suttit i en paneldebatt med en socialdemokrat som använde tillgängligheten som argument för bevarande av apoteksmonopolet, så tyckte jag att det kunde vara på sin plats med ett vardagsexempel som visar hur tomt hennes resonemang var.
Har nyss besökt nystartade Kebnekaisegruppens hemsida för första gången. Hemsidan har startats av marknadsorienterade ekonomer, och syftar till att ”skapa ett forum för kreativa tänkare som vill utveckla idéer för ett innovativt, dynamiskt och öppet samhälle”.
På hemsidan finns bl.a. ett intressant klipp om hur mikrokrediter utvecklats från bistånd till affärsmöjlighet (aktuellt för KDU:are eftersom vi ska behandla vårt utvecklingspolitiska program till helgen):
Idag skriver jag tillsammans med KDU:s rättspolitiske talesperson Sara Skyttedal om att Kristdemokraterna borde ägna betydligt större intresse för frågor som har med lag och ordning att göra. Vi passar på att presentera några tänkbara utgångspunkter för ett sådant arbete:
* Betona det personligt ansvaret.
* Skipa rättvisa och höj straffen för vålds- och sexualbrott.
* Polisen ska komma när du ringer.
* Nolltolerans mot brott.
* Reformera kriminalvården.
Om Kristdemokraterna vill att verklighetens folk vill lyssna så vågar jag sätta en slant på att KDU:s rättspolitiska rapport är en bättre inspirationskälla än de som talar om att ”alla fängelser bör rivas”.
Efter Mona Sahlins osannolika uttalanden om barnaga och föräldraförsäkringen inför s-kongressen var det inte svårt att hitta inspiration för en debattartikel om valfrihet för föräldrar: Sahlin vill inskränka valfriheten.
I alla fall om Johan Hakelius ger en korrekt bild av boken när han skriver om sin senaste bok ”Döda Vita Män”, Why Swedes find individualists annoying.
Denna bok ska inhandlas snarast.
Socialdemokratiska kongressen körde i helgen över partistyrelsen och röstade för att massakrerna på kristna 1915 ska erkännas som ett folkmord.
Frågan är när alliansen ska göra likadant? Frågan verkar kunna drivas i opposition, men när partierna hamnar i regeringsställning så kommer den diplomatiska etiketten gentemot Turkiet i första hand. Inte ofta jag uppmanar borgerligheten att följa socialdemokratiskt exempel, men denna gång är en sådan uppmanning befogad.
AFA misstänks ligga bakom förortsupplopp i Fittja och Rosengård, rapporterar DN. Ett tiotal personer har anhållits, tydligen.
Hur ser jag och du på det? Några tänkbara hållningar utkristalliserar sig direkt:
1) Förståelse. Vi måste förstå den socioekonomiska bakgrunden till varför AFA-aktivisterna uttrycker sig så radikalt. Svaret är ökade satstningar från det offentliga, så att även människor utanför överklassen kan tillgodogöra sig samhällets utbud av aktiviteter.
2) Kluvenhet. Det är inte bra att AFA-ungdomarna kastar sten, och någon slags bestraffning ska de väl ha. Men vi får inte bara prata om batonger, utan måste se bortom brända bilar och kastade stenar.
3) Tuff mott brott: De som kastar sten på ambulanser, slår in skyltfönster och bränner bilar ska straffas. Det är helt ointressant vilken bakgrund de har. De är ligister som förstör tillvaron för vanliga hederliga människor.
Var passar jag in?
Det är ganska enkelt: Den som förnekar det personliga ansvaret för en kastad sten ursäktar kriminalitet, och kommer alltid att vara min meningsmotståndare. För mig är det helt självklart att det måste gå att genomdriva en politik som inser att brottsförebyggande arbete alltid måste vara utgångspunkten samtidigt som det är inte är något snack om att de kriminella individerna i AFA förtjänar riktigt kännbara straff. Det finns ingenting som säger att jag måste glömma bort alla de människors vars bilar förvandlats till utbrända vrak bara för att jag arbetar för att färre barn och unga ska behöva leva i otrygga hem med missbrukande föräldrar? Vad säger att jag inte kan brinna för att unga på glid ska kunna ändra sitt beteende för att kunna klara sig igenom skolan, samtidigt som jag menar att det inte är något märkligt med att våldtäktsmän ska sitta inne riktigt länge?
I den svenska debatten om lag och rätt så måste du välja ett spår. Förebyggande arbete. Bestraffning. Kriminalvård. Där har du dina alternativ. Seså, välj!
Jag vägrar att välja. Uppdelningen mellan dessa kategorier är ren och skär bullshit, eftersom den implicerar att ett helhetsperspektiv är omöjligt.
Jag tror inte att höjda straff för våldsbrott och fler poliser löser alla problem. Men rättvisa straff är något gott i sig eftersom det är en grund för rättssamhället (kopplingen mellan lagstiftning och det allmänna rättsmedvetandet ) och fler poliser har inte sällan en lugnande inverkan på närområdet (samtidigt som det möjliggör att fler brott kan utredas). De enda som jag hört klaga över det ökade antalet poliser i Rosengård är för övrigt just AFA-aktivisterna (”Inga snutar på Rosengård”). Förhoppningsvis får de snart anledning att gnälla över höjda straff också.
Apropå Mona Sahlins utespel om föräldraförsäkringen: Ida Thulin sågar förespråkarna av tvångsdelad föräldraförsäkring i senaste Liberal Debatt, Att välja klokt är stort – att välja fritt är större:
Samma kväll som Göran Hägglund talade i Almedalen talade jag med en ung framåt kristdemokrat. ”Naturligtvis har människor rätt att leva som de vill, men på samma sätt måste vi ha rätt att säga att familjen är den mest stabila samlevnadsformen”, sade han. Ja, säg det, om ni vill. Men glöm inte att ta striden om de politiska frågor som påverkar den där samlevnadsformen, som vill detaljreglera den och snygga till den så att den ger ett mer behagligt intryck i SCB:s jämställdhetstabeller.
2002 röstade frihetsvänner i Stockholm på Mauricio Rojas. Det gick sådär. 2006 var det centerpartiets tur. Idag är det inte många som äter på den salladsbaren längre. Moderaterna mobbade ut Karl Sigfrid på gruppmötet. Det kommer många minnas, och tillräckligt många associera till valda scener ur Jan Guillous internatroman. Miljöpartiet kommer sannolikt göra ett kanonval i storstäderna och kan förväntas dra många frihetsvänner för sin syn på integritet och ny teknik.
Detta till trots finns det ett stort utrymme bland tveksamma liberala väljare som blev liberaler för att de aldrig växte ifrån treåringens ”kan själv”. Vi vill ha bra skolor, högkvalitativ sjukvård, rimliga skatter och föredrar att statens auktoritet riktas mot kvinnomisshandlare och kriminella gäng än mot vår familj.
Vi är många, och vi blir sannolikt betydligt fler den dagen någon börjar upplysa om på hur god väg den kvoterade föräldraförsäkringen faktiskt är att bli lag. Om Jan Björklund eller Maud Olofsson sätter ned foten i frågan kanske vi blir vid vår läst. Ges inga garantier kanske vi rör oss mot Görans gäng.
Missa inte!
Göran Hägglund talade tidigare idag under partifullmäktige. Han betonade att Kristdemokraterna ska vara ett frihetsparti. Kronor och ören är viktiga, men avgörandet står i kulturkampen. Borgerligheten vann slaget om arbete kontra bidrag, men vi måste vinna slaget om värderingarna. För oss är samhället så oerhört mycket större än det offentliga.
En av de affischer som fanns på väggarna under Conservative Party Conference.
Apropå Göran Hägglund så har det skrivits en hel del läsvärt om Kristdemokraterna och verklighetens folk de senaste dagarna:
Dick Erixon: Göran Hägglund visar socialt patos och tilltro till människan.
Johan Ingerö: Håkan Boström, möt Sven E. Banangren.
Igår arrangerade nätverket Frihet, Familj, Flit och Företagshamhet också en after work, där ledarskribenten på Svenska Dagbladet Johan Wennström talade. Hans synpunkter, som är värda för partiledningen att lyssna på, finns nu på ledarbloggen: Agenda för verklighetens folk.
I senaste Liberal Debatt får några tunga borgerliga opinionsbildare säga sitt om vilka kandidater som är intressanta inför nästa års riksdagsval. En av dem är den läsvärde bloggaren Johan Ingerö, som rekommenderar väljarna att överväga bl.a. mig och Ebba Busch, Vad säger opinionsbildarna?:
Dagens riksdag är, som FRA-omröstningen visade, i bästa fall ett rundningsmärke för regeringen. Ledamöternas öden avgörs i högre grad av partiledningarna än av väljarna. Dessutom saknar de ofta de kvalifikationer och nätverk som krävs för att göra motsvarande karriär utanför politiken.
Därför behövs kompetenta personer med egna profiler som inte behöver sitta i riksdagen för att tjäna femtio tusen i månaden. Några sådana kandidater är moderaternas Johnny Munkhammar och Maria Abrahamsson, kristdemokraterna Charlie Weimers och Ebba Busch samt folkpartisten Mathias Sundin.
Man får tacka!
