Integrationspolitik: Mångfald i gemenskap

juni 5, 2011

Under gårdagen fattade riksmötet beslutet att KDU tar ställning för att likabehandling och människors integration in i samhällsgemenskapen står i konflikt med multikulturalismen, samt att bejakande av mångfald är förenligt med motstånd mot multikulturalism. Förbundet understryker också att kulturella influenser berikar Sverige.

Jag höll i samband med debatten ett anförande om bakgrunden till ställningstaganden, och Mångfald i gemenskap som ett kristdemokratiskt alternativ till multikulturalismen/mångkulturalismen. Jag diskuterade även den skilda innebörd som multikulturalismen och mångkultur har.

————–

Mångfald i gemenskap

Integrationen är en av vår tids stora utmaningar, och integrationspolitiken betraktas av många som ett av vår tids stora politiska misslyckanden.

Motion 23, ”Mångkultur är lika med segregation”, är ett tydligt tecken på att frågan behöver diskuteras och att vi behöver tala om grunderna för integrationspolitiken.

Till att börja med kan vi konstatera att området alltjämt är infekterat, och att det krävs att begreppsdefinitionerna återkommande klargörs. För det är inte oviktigt att skilja på ”ett mångkulturellt samhälle” och mångkulturalism, eller multikulturalism som jag väljer att kalla det.

Förhoppningsvis kan vi genom att skilja på mångkultur som ett deskriptivt, beskrivande, begrepp och multikulturalismen som ett normativt och ideologiskt grundat dito föra ett samtal där det inte framstår som motsägelsefullt att bejaka mångfald eller ett mångkulturellt samhälle och samtidigt avvisa multikulturalismen.

Att det talas syriska i närbutiken i Södertälje eller att perser firar Nouroz är en del av det mångkulturella samhället och handlar om något så enkelt som att människor med olika kulturell bakgrund lever i samma samhälle.

Multikulturalism blir det däremot exempelvis närmyndigheterna aktivt agerar för att kulturella skillnader i samhället ska bibehållas eller behandlar människor utifrån deras etnicitet snarare än individuellt. Multikulturalister har också varit ivriga förespråkare asv den kulturrelativism som ofta gör sig gällande i debatten.

Motionärerna förespråkar ”assimilering”, vilket är ett begrepp som i regel leder till låsningar, vilket inte alls är märkligt om vi vänder oss till Nationalencyklopedin som konstaterar att assimilering är ”den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur”.

För en vän av ett pluralistiskt samhälle är det självklart att vända sig emot assimilering såsom den definieras i NE. Staten har helt enkelt ingen rätt att genomföra den typen av ingrepp i människors privata sfärer som en aggressiv assimilationspolitik skulle innebära.

*

Men om inte”assimilering” ska vara utgångspunkten för kristdemokratisk integrationspolitik, är alternativet att fortsätta bedriva en till synes ineffektiv integrationspolitik?

Nej, jag tror inte det.

Det kristdemokratiska alternativet är ”mångfald på gemenskap grund”.

Det är något annat än socialdemokratisk politik, som väl sammanfattas i en fjorton år gammal proposition där vi kan läsa att integrationspolitiken ska sträva efter ”en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund”.

Att vi är olika är det som håller ihop oss, hoppades socialdemokraterna.

I samma dokument får vi veta att ”eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia.” .

Olika och utan gemensam historia, det var (S)-receptet för samhällsgemenskap 1997.

Mångfald i gemenskap handlar i motsats till detta att vi måste kunna luta oss tillbaka på en idé om det gemensamt svenska som innefattar vår kultur och historia, till vilken vi strävar att integrera invandrare. Ambitionen är att integrationen leder till mångfald på gemensam grund, och om vi ska nå dit måste vi tala om just denna grund i form av kultur, historia och normer.

Att detta inte är en enkel diskussion blir tydligt om vi tar del av Andreas Heinö Johanssons sammanfattning av 2000-talets svenska självbild, ”individualiserad jämlikhet, jämställdhet, låg religiositet, sexuell frigjordhet och anti-nationalism” . Här uppstår ju omedelbart frågan om hur vi ska kunna integrera KDU-Östergötland. Detta för oss till att en snäv definition av svensk kultur utifrån ett knippe åsikter blir problematisk. För om det går att ironisera över konservativa KDU:ares ”svenskhet” så kan det bli vanskligt att sjösätta ett åsiktspaket som ska utgöra lackmustest för människors väg in i samhällsgemenskapen.

Vad vi vet är att den svenska kulturen inte är enkel att definiera. Den har inneboende motsättningar, och den utvecklas ständigt. Men den utgör en grund för vårt samhälle. Svensk kultur sträcker sig från Petra Marklund till Gösta Berlings Saga, från fria teatergruppers nytolkningar av Strindberg till Heidenstam. Den inbegriper vårt språk, kungahuset, tidigare århundradens tämligen aggressiva resor till kontinenten likväl som dagens solsemestrar till Spanien. Vår kultursyn är typisk svensk, få andra länder är så 1900-talscentrerade, vilket visas genom skolböckernas fokus på uppbyggandet av välfärdsstaten likväl som nya sedlar som endast återspeglar det senaste seklets svenska historia.

Sverige har blivit alltmer mångkulturellt. Men vi har fortfarande en gemensam ram som består av den svenska kulturen. Vi har en kulturell gemenskap som är föreställd, men den existerar likväl.
Däri finns värderingar, normer, sociala koder, traditioner, högkultur och populärkultur.

Integrationen är vägen in i vår kultur, och detta innebär krav på den enskilde att lära sig språket, lagar och regler och mycket mer. För oss infödda innebär samma resa att svenskheten förändras från att endast bygga på etnicitet till att bygga på ett kulturcentrerat synsätt på medborgarskap. Till det kommer den gemensamma identifikationen, som måste vara en av integrationspolitikens grundläggande målsättningar.

* * *

Men om målet är ”mångfald i gemenskap”. Vilka är då de kristdemokratiska ingångsvärdena?

Vi kristdemokrater arbetar för samhällsgemenskap, och jag väljer att använda Göran Hägglund för att beskriva begreppet: ”Sverige har byggts av hårt arbete och goda värderingar. Kanske framför allt av värderingar: om alla människors lika värde, solidaritet, tillit, hederlighet, flit och om en vilja till sammanhållning. Man har upplevt att det funnits en gemensam mening, något som manat till gemensamma uppoffringar och en vision om att vi tillsammans skall bygga det som är bättre.”

Vi anser att människan är ett moraliskt subjekt, ett mål i sig själv. Att bedriva identitetspolitik och reducera människor till delar av ett kollektiv i form av multikulturalism är principiellt fel, och är dessutom ett tydligt recept för integrationspolitiskt haveri.

Så talar sällan kristdemokrater när integrationspolitiken ska diskuteras. Jag vet inte varför.
Men skulle jag lämna en kvalificerad gissning är det antingen av missriktad välvilja eller av rädsla för att uppfattas som främlingsfientliga. Men det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan vara generös och öppen för olika livsstilar samt kulturer och å andra sidan våga slå fast vilka grundvärden som bygger vårt samhälle.
Våra grundvärden

Vilka är då ”våra” grundvärden?

För mig innebär detta västerländska värderingar, t.ex. yttrandefrihet, rättsstatliga principer, jämlikhet mellan män och kvinnor och liberal demokrati.

Det är ur ett integrationsperspektiv tämligen ointressant att nysta i vad som är specifikt ”svenska värderingar”, vad som däremot är av stor betydelse är vad som kan betraktas som västerländska värderingar. Ingen kan med trovärdighet hävda att svenska värderingar i någon avgörande betydelse är bättre eller sämre än t ex norska, brittiska, tyska eller australiensiska värderingar. De är olika, men skillnaderna är på marginalen och vi kan oftast skratta gott åt varandras egenheter och olikheter.

För den som invandrar till Sverige från en annan kulturell sfär än den västerländska och t.ex. vill se ett samhälle i varierande grad anpassat till sharialagar är däremot situationen en helt annan. Här riskerar skrattet kring våra olikheter att fastna i halsgropen. I ett sådant sammanhang finns det skäl att tala om bättre och sämre värderingar. Men istället för en kvalitativ jämförelse så stannar resonemanget påfallande ofta vid att kulturer inte ”är bättre eller sämre utan bara lite olika”. Denna kulturrelativism leder oss mot en avgrund. Men vi har ingen anledning att skämmas, utan kan tvärtom konstatera att vi har en i grunden bra kultur och att detta inte borde vara en kontroversiell slutsats utan snarare en självklar utgångspunkt i den fortsatta debatten.

Och innerst inne så är även de flesta kulturrelativister medvetna om detta, antalet som för egen del är beredda att byta ut kalla Sverige mot det saudiska paradiset är trots allt ganska lätträknade.

Kring detta har det alldeles för länge varit tyst, närmast rått tankeförbud i Sverige. Det är beklagligt, eftersom vi skulle behöver en seriös debatt om just värderingar. ”Språk och arbete är nycklar till integration”, brukar det ofta låta från partipolitiskt håll. Sant förvisso, men så länge vi inte intresserar oss för värderingar och dess avgörande betydelse för ett samhälles utveckling kommer inte integrationspolitikens bekymmer att minska.

För oss i Sverige räcker med att vända blickarna mot Malmö för att se effekterna av nyinflyttade värderingar på ett samhälle. Stadens judar har tröttnat på importerad antisemitism och tondöva politiker har fått dem att helt sonika rösta med fötterna. Stora delar av Malmös judar har under de senaste åren lämnat staden då de dragit slutsatsen att judar inte längre har någon framtid där. Värderingars betydelse kan inte underskattas, ändå förefaller vi vara fullt upptagna med just det.

Likabehandling självklar utgångspunkt

Multikulturalistiska och nationalistiska krav på särbehandling förekommer med jämna mellanrum i debatten.

I ena fallet kan det handla om rättigheten att vägra skaka hand med kvinnor av religiösa skäl och sedan hävda diskriminering när den negativa reaktionen kommer, i andra fall kan det handla om krav på förbud mot viss klädsel i det offentliga rummet.

Att motstå dessa krav och istället forma en politik som erkänner individen som ett moraliskt subjekt är alltjämt en integrationspolitisk utmaning. Vi ska vara fria att vägra skaka hand, eller välja kläder utifrån vår övertygelse. Men vi måste vara beredda att ta konsekvenserna av våra val. Konsekvenser som kan innebära att jobbet går till den person uppfattas kunna möta män och kvinnor på lika villkor, eller att föräldrarnas önskemål om att kunna se förskollärarens gör att personen som inte bär niqab blir anställd. Detta är inte diskriminering, utan rimliga krav som en arbetsgivare ska kunna ställa på sina anställda oavsett deras religion.

Den utmanade yttrandefriheten

Yttrandefriheten som ett viktigt samhälleligt grundvärde är en del av vad vi kristdemokrater läser in i de naturliga rättigheterna.

Att avstå att yttra sig på grund av respekt för vad andra håller dyrt och heligt strider inte mot naturrätten. Att av rädsla för våldsamma reaktioner avstå från att yttra sig är däremot en självcensur i konflikt med naturrätten.

Vi vet att den koranvers som ingick i den feministiska uppsättningen Street Dance – Celebration of Womanhood på Kulturhuset i Stockholm nyligen ströks, inte beroende på respekt utan för att Kulturhusets chef kände att ”det fanns en möjlig risk och därmed en oro och osäkerhet ur mitt perspektiv kring arrangemanget” .

Du som uppskattar självcensur och att allt görs för att inte ”förolämpa” är med andra ord bara att gratulera, du lever din dröm.

Sedan den 11 september 2001 har det pga. censur och självcensur i den västerländska delen av världen varit en ansenlig mängd böcker vi aldrig fick läsa, pjäser vi aldrig fick se, filmer och tv-program som aldrig fick visas samt utställningar vi aldrig fick beskåda.
Istället för fortsatt självcensur borde de senaste tio åren ha lärt oss att hur mycket vi än anpassar oss så kommer det aldrig att vara tillräckligt. Vi ska inte villfaras att tro att de som är beredda att hota och i värsta fall självdetonera över några banala teckningar lider idétorka på motiv.
Många har iakttagit hur de som vågat problematisera och kritisera islam har behandlats och förändrat sig därefter. Vad vi de facto har gjort är att vi har valt att byta ut en vital del av vår frihet mot lugn och ro. Men ingen ska förledas att tro att det behövs någon yttrandefrihet för att säga självklarheter som att ”mamma är snäll” eller att ”det är gott med äppelpaj”.
Yttrandefriheten skyddar oss för att vi ska kunna uttrycka det kontroversiella, det som utmanar, det för dagen politiskt inkorrekta.
Hur bemöter vi varandra i tolerans och likhet?

Den svenska grundlagen bygger på idén om alla människors lika och unika värde, manifesterat i allas likhet inför lagen, yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och ett demokratiskt styrelseskick. Detta gäller för alla i vårt samhälle, vilket innebär att likabehandling är en viktig utgångspunkt för all offentlig verksamhet. När vi talar om kriterier för inträde i samhällsgemenskapen så är det detta vi bör fokusera på. Att följa lagen och inte bara tolerera utan att acceptera dessa grundläggande svenska normer är rimliga krav för inträde i samhällsgemenskapen.

Invandringen innebär större åsiktsskillnader än tidigare, och tolerans, en förmåga att konstruktivt bemöta åsikter man inte delar, är den enda gångbara vägen att hantera dessa allt större skillnader.

Att människor har ett ”vi” att identifiera sig med är en viktig del av lösningen. Att det finns en individuell vilja att faktiskt göra det, är naturligtvis av avgörande betydelse. Men vi som redan befinner oss i samhällsgemenskapen har också en uppgift i att möjliggöra identifikationsprocessen. Att erkänna att nationell samhörighet har betydelse är som sagt en del i detta.

Men den danske borgerlige politikern Naser Khader har vid tillfälle gett ett belysande exempel på hur vi omedvetet exkluderar nya samhällsmedlemmar: ”Jag minns en debatt om invandringspolitik när jag i ett inlägg nämnde “då vi var ockuperade av tyskarna”. Många reagerade: Varför säger du “vi”? Dina föräldrar bodde ju inte här. Men vi är ju danska! Jag var också ockuperad! Föreställ dig det motsatta, att jag hade stått i Folketingets talarstol och talat om danskarna i tredje person… Integration tar många år och är mycket individuellt, men det är avgörande att man börjar definiera sig som dansk, som medborgare.”

Interaktionen mellan människor med olika bakgrund är en av de saker som måste öka om vi ska kunna överbrygga de skillnader som finns. Här kan det civila samhället spela en viktig roll, för att erbjuda arenor för människor att mötas. Många av de viktigaste nycklarna till en fungerande integration ligger utanför politikens domäner. Det handlar om grannar eller skolkamrater som umgås, det handlar om en personlig identifikation med sitt nya land, det handlar om föreningar där både infödda svenskar och invandrare finns verksamma.

Men politiken är av betydelse. En politik för fler jobb bidrar exempelvis till en ökad interaktion mellan människor med olika bakgrund, och till minskade socio-ekonomiska skillnader. Språket är en avgörande nyckel för integration, och det i högsta grad rimligt att ställa krav på språkkunskaper för medborgarskap. Genom rimliga krav uppvärderar vi det personliga ansvaret, vilket kan bidra till att göra vägen ett svenskt medborgarskap till något mer än en formell procedur.

Sverige har en historia av öppenhet och föränderlighet. Skillnaden mot förr är förändringens takt och styrka. Att lämna vår historia och det som format dagens Sverige åt historikerna och muséerna skulle innebära att integrationen för den enskilde blir en avvänjning snarare än en anpassning. Istället vill jag som kristdemokrat se en förändringsprocess förankrad i vår kultur, västerländska värderingar, byggd på likabehandling och en vilja att mötas trots våra olikheter.


Avskedstal vid KDU:s riksmöte i Eskilstuna

juni 3, 2011

Igår höll jag mitt avskedstal vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets 46:e riksmöte:

Kristdemokratiska vänner,

välkomna till Eskilstuna!

Välkomna till staden som vi förknippat med Parken Zoo och vita tigrar, men som vi numera framför allt förknippar med KDU-Sörmland, ett av våra mest aktiva KDU-distrikt!

Välkomna alla ni som känner er som riksmötesveteraner, men särskilt välkomna ska ni som gör ert första riksmöte vara! Ni är en del av ett växande förbund, som under förra året ökade med 1 500 medlemmar och som fortsätter att växa. Välkomna till det borgerliga ungdomsförbundet i Sverige!

*

KDU:are,

i vårt handlingsprogram står följande: ”KDU vill bevara monarkin som en levande institution i det svenska samhället. Sedan Sveriges grundande har vi varit en monarki. Monarkin är därför sambunden med Sveriges kulturarv. En monark kan företräda alla invånare och fungera enande i tider av oro. Det förutsätter dock att monarken står över partipolitiken och är fortsatt underställd grundlagen.”

Den senaste tiden har varit en svår tid för den svenska monarkin och oss som värnar den. Debatten om vad kung Carl XVI Gustaf kan ha gjort och Anders Lettströms kontakter med kriminella element har lett fram till krav på att monarken ska underställas riksdagens granskning. Socialister och liberaler vädrar morgonluft och hoppas nu att tiden är inne för Republiken Sverige.

Att Socialdemokraterna passar på att kräva riksdagsgranskning av kungen är ingen tillfällighet, utan handlar naturligtvis om att de nu griper möjligheten att ytterligare inskränka monarkins roll.
Som första punkt i det socialdemokratiska partiprogrammet står kravet på monarkins avskaffande, men av rädsla för opinionen har de tigit still.

Kraven på ”sanningskommission” och ökad granskning måste därför ses för vad de är. Det handlar nämligen inte om något annat än att på olika sätt försöka underminera monarkin på sikt.

Att riksdagen exempelvis skulle kunna ställa monarken inför konstitutionsutskottet (KU) skulle förstås vara rena julafton för vänstern och republikanska liberaler. Det räcker med en KU-anmälan, så tvingas monarken infinna sig för utfrågning. Genom politiskt färgade processer skulle republikaner kunna bedriva ständigt skyttegravskrig mot monarkin.

Vi har i Sverige förmånen att ha en statschef som inte är partipolitiskt färgad. Kristdemokraterna och regeringen måste motstå kraven från vänstern och se till att det förbli så!

*

Det har varit smärtsamt att ta del av den senaste tidens turer kring kungahuset. Jag kan inte bedöma om kungen talar sanning eller inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det. För kungafamiljens skull, och för Sveriges skull.

Men alldeles oavsett debatten och skriverierna så är en sak säker: vår syn på monarkin som en omistlig bärare av vår kultur och historia har inte förändrats det minsta.

Mina vänner,

under min värnplikt fick jag lära mig ett utrop med många år på nacken, som jag aldrig kommer att tveka att säga:

Gud bevare konungen!

* * *

Vänner,

När jag för 13 år sedan tog beslutet att lämna MUF och Moderaterna för att bli kristdemokrat så hade jag ingen aning vad jag gav mig in på. Bokstavligt talat.

Jag kände ingen kristdemokrat, och det fanns inte ens ett KDU-distrikt hemma i Värmland. Vi löd under Örebro Län, något som vi senare skulle råda bot på. Ungefär ett halvår efter att jag tog det stora steget, för att byta parti är ingen enkel sak, så slapp jag ensamheten när tiotalet andra MUF:are blev KDU:are. Några av de värmlänningar som gjort samma resa som mig vill jag rikta ett särskilt tack till: Erik Nilsson, som med tiden blev KDU:s generalsekreterare och idag är partiombudsman i Värmland. Peter Kullgren, som varit både förbundsstyrelseledamot och förbundskamrer och numera är kommunalråd i Karlstad. Utan ert stöd hade jag kanske inte stått här som ordförande idag.

När det för tio år sedan, under min tid som distriktsordförande i KDU-Wermland, stormade som mest så stod två av Kristdemokraternas tyngsta politiker i Karlstad upp för mig. Det var Fredrik Möller och Ulf Gerard, som jag vill tacka särskilt. Det hade stor betydelse för mitt fortsatta politiska engagemang, och en påminnelse om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra.

Som ni vet så är det inte alltid så enkelt att hålla koll på alla nya personer under sitt första riksmöte. Själv gjorde jag min debut i talarstolen när jag spontant valde att en biståndsdebatt med en utav FS-ledamöterna. Senare fick jag veta att han hette Jakob Forssmed, sedermera förbundsordförande och idag statssekreterare i regeringens samordningsberedning.

Det vore väl en överdrift att påstå att jag vann den debatten.

*

När jag gick med i KDU så hade jag läst Kristdemokraternas principprogram, men hade inte lika god koll på ungdomsförbundets politik. När jag väl fick det, så blev det många motioner till riksmötet.
Det fanns mycket att förändra för mig som hade valt kristdemokratin utifrån min konservativa och borgerliga övertygelse.

I början blev det inte så mycket gehör. Men med tiden förändrades saker och ting.

Idén om att lägga ner det militära försvaret till förmån för ett civilt motstånd är utbytt mot en försvarsvänlig hållning.

Vi försvarar inte längre de höga skatterna, vi vill sänka dem.

Vi vacklar inte i förhållande till radikalfeminism, vi bekämpar den.

Vi står idag för en hålllbar energimix som inkluderar kärnkraften.

Vi är idag tydliga med att statens makt ska rullas tillbaka till förmån för civilsamhälle, familjer och enskilda människor.

Vi jublar inte längre över varje initiativ från Bryssel, utan är realistiska europavänner som granskar EU-förslagen kritiskt. Vårt arbete i Europa har två gånger lett till att KDU:are blivit valda till vice-presidenter i Youth of the European People’s Party (YEPP). 2007 blev jag vald i Stockholm, och när vi för en månad sedan valde ny styrelse i Berlin valdes Sara Skyttedal med starkt stöd vald till vice-president.

Vi har utvecklat vårt internationella kontaktnät genom associerat medlemskap i den kristdemokratiska och konservativa organisationen International Young Democrat Union (IYDU), där bland annat CDU från Tyskland, Conservatives från Storbritannien och Republikanerna från USA ingår.

Att vi måste sätta gränser för politiken är sedan länge en självklarhet i KDU. Vi gick före partiet och övergav förbudslinjen när riksmötet 2004 sade nej till dåvarande förbundsledningens förslag om straffskatt på fett och socker. Politiska pekpinnar blev tabu och principen om frihet under ansvar integrerades i förbundets politik och blev ett verktyg för att tolka subsidiaritetsprincipen.

Vi talar idag om utvecklingen i tredje världen i termer av resultat och faktisk fattigdomsbekämpning, snarare än biståndet som procent av BNP.
Vi velar inte längre i rättspolitiken, utan har satt ner foten för fler poliser och rättvisa straff för vålds- och sexualbrott.

Kort sagt: Vi har gått ifrån att bara vara icke-socialister till att bli ett uttalat borgerligt förbund.

Det är en utveckling jag är stolt över.

* * *

I grund och botten för det jag gjort i och för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har det alltid funnits en övertygelse om att förbundet har en fantastisk potential, och en oerhört viktig uppgift.

Jag gick själv med i KDU trots att jag saknade koppling till partiet, och trots att jag inte kommer från frikyrkan.

Jag gick med eftersom jag i kristdemokratin såg en idé om människan och samhället som var förankrad i verkligheten.

Jag såg en idé om alla människors lika, unika och okränkbara värde, tillsammans med övertygelsen om att vi föds fria med en förmåga att ta ansvar för oss själva och vår omgivning.

Jag såg ett parti som insåg betydelsen av fungerande familjer, som inte backade i sitt försvar av kärnfamiljen när den socialliberala omgivningen gick till attack.

Ett parti med hjärta, som dock vågade vara obekvämt när så krävdes.

Min känsla har alltid varit att om jag kan bli KDU:are, så kan också andra utan tidigare koppling till kristdemokratin bli det. Förutsättningen för att kunna växa och bli ett bredare förbund är och har hela tiden varit tydlighet och självförtroende.

Målet har varit att förmedla en känsla av helhet och konsekvens. Att KDU är förbundet som slåss för ett frihetligare Sverige fast förvissade om att det goda samhället byggs på en kristen etik och västerländsk humanism. Att detta ska märkas i våra kampanjer, i vår grafiska profil, i skoldebatterna, i mediala utspel och i den kristdemokratiska interndebatten.

Några utav mina svåraste beslut som förbundsordförande har haft med just detta att göra. Vi hade kunnat kompromissa med tydligheten i utbyte mot lugn och ro. Vi hade kanske kunnat slippa uppslitande interndebatter om förbundets politiska inriktning.

Men lugn och ro och konsensus hade inneburit stagnation. Vi behövde utvecklas för att växa, och när jag ser er här idag så är jag övertygad om att vi är på rätt väg.

*

Det är ensamt på toppen, brukar det heta. Det kanske stämmer i SSU, men definitivt inte i KDU.

En av de som betytt mest för förbundets utveckling under de senaste tio åren är Simon Westberg, som var min närmaste medarbetare på rikskansliet under nästan fyra år. Att kunna bolla idéer med Simon har varit såväl utvecklande som en trygghet inför medieframträdanden och utspel. Tack för ett gott och förtroendefullt samarbete!

Tack David Bruhn för det arbete du lade ner under din tid på rikskansliet och under valrörelsen!

Sedan jag blev vald som ordförande så har jag haft förmånen att sitta i presidiet med Max Thagesson, Ebba Busch och Aron Modig. Ett avgörande skäl till varför vi nu växer som förbund, och att det idag är lugnare i förbundet än någon gång under 00-talet vill jag hävda är det ömsesidiga förtroende som funnits i förbundets politiska ledning.

Vi har tillsammans stött och blött hur vi ska lyckas i Almedalen. Vi har diskuterat strategier för hur vi ska påverka partiet i rätt riktning vid rikstingen. Vi har lagt ner många arbetsveckor på att skapa förbundets kampanjer, där Ebbas ord om att ”pimpa KDU” ekat i huvudet vid såväl textredigering som fotograferingar.

Ebba, Aron och Max: Er kollegialitet och vänskap har betytt mycket för mig, och era insatser har betytt oerhört mycket för förbundet.

*

Ett av de viktigaste målen för kristdemokratin historiskt sett är att motverka klasskamp och intressekonflikter genom ett sammanhållande kitt i samhället byggt på gemensamma värderingar. De förbundsstyrelser som jag har haft förmånen att arbeta med har inte bara burit med sig denna insikt i debatterna mot våra socialistiska meningsmotståndare. Att under våra FS-sammanträden resonera i termer av ”förbundets bästa” har varit givet, och jag måste säga att det är tacksamt att leda en styrelse med ledamöter som är redo att kompromissa just för förbundets bästa.

* * *

Nostalgin flödar.

Jag tar mig den friheten idag. Men för KDU såväl som för Kristdemokraterna handlar det nu om att blicka mot framtiden. Vi som arbetar för kristdemokratin står inför ett antal svåra frågor som vi måste ställa oss om vi vill kunna besvara väljarnas frågor.

En av de viktigaste frågorna är vad Kristdemokraterna vill med Alliansen.

Den frågan har inte alltid varit självklar för KDU. I april 2004 förordade KDU:s förbundsstyrelse att Kristdemokraterna skulle ingå i en mittenregering med bland annat Miljöpartiet. För protokollets skull får jag väl nämna att jag inte tillhörde påskyndarna.

Men när Alliansen väl bildades valde förbundet äntligen att ta ställning för ett samlat borgerligt regeringsalternativ.

Kristdemokraterna å sin sida ville länge hålla sig utanför höger-vänsterskalan. Men sedan 1980-talet har partiet varit en del av borgerligheten, något som inte minst märks när våra väljare ska placera sig själva på skalan: mer än 70 procent betraktar sig som höger.
Men huruvida Kristdemokraterna faktiskt är ett borgerligt parti debatteras ändå med jämna mellanrum internt i partiet. Då lyfts ofta frågan vad det egentligen innebär att vara borgerlig. Svenska Dagbladets ledarredaktör PJ Anders Linder ger i Timbro-rapporten ”Välkommen till borgerligheten” utmärkta svar på denna fråga. Han sammanfattar: ”Borgerligheten vill skapa öppningar för människorna och deras gemenskaper. Den vill ge utrymme åt dygderna och bjuda lasterna motstånd. Den sätter inte upp skrivbordsproducerade regler för hur stort det allmänna ska vara men har som tumregel att det som det allmänna inte måste sköta bör tas om hand av individerna, familjerna, marknaden och det civila samhället. Den sätter stort värde på demokratin men anser att även demokratisk maktutövning behöver ett motstånd i form av konstitutionella regler, enskild äganderätt och starka gemenskaper.”.

Ni hör själva. Det råder ingen tvekan om att kristdemokratin hör hemma i borgerligheten.

*

Men vad händer med vårt parti när valresultaten med all önskvärd tydlighet visar att allianskonstruktionen, dvs. att partierna kommer överens om huvuddragen i politiken före valet, gynnar Moderaterna?

Ja, så har det sett ut.

Men så måste det inte vara.

Inte om vi tydligt begär mandat för kristdemokratisk politik inför valdagen 2014. Inte om väljarna känner att en röst på Kristdemokraterna ger ett annat och bättre utfall än en röst på något av de andra partierna.

När partiet nu ska fokusera på barns och ungas uppväxtvillkor finns alla möjligheter att på allvar visa att en röst på oss gör skillnad.

Dra konsekvenserna av att LAS slår ut unga från arbetsmarknaden och avskaffa turordningsreglerna.

Ta täten i återuppbyggnaden av utbildningssystemet och ställ kunskap och bildning i centrum för den svenska skolan.

Ta striden för de unga tjejer som utsätts för hedersförtryck. Gör klart att i Sverige gäller svensk lag.

Ta bostadsbristen på allvar, gör det billigare att bygga och se för allt i världen till att ersätta dagens planekonomiska hyressystem med ett som fungerar.

Lyssna på alla de unga som utsatts för våld, och bekämpa brottsligheten med förebyggande åtgärder, tidiga och tydliga reaktioner och rättvisa straff.

Och inte minst: Utmana den socialistiska familjepolitiken och gå i bräschen för en familjevänlig regeringspolitik.

Kristdemokraterna kan nå en valframgång med Alliansen i nästa val.

Men då krävs mod och reformvilja.

Då måste vi göra konkret politik av fokusområdet barn och unga.

Då är det upp till bevis.

*

Arbetslinjen är Alliansens berättelse. Men är den vår berättelse?

När vi betraktar regeringens arbete kan vi med glädje konstatera att den har hanterat finanskrisen på ett ansvarsfullt sätt, att skatten på arbete har sänkts betydligt, att tillväxten är rekordhög och att sysselsättningen nu ökar. Men reformtakten är inte särskilt hög nuförtiden, och vi kan notera att magasinet Fokus rapporterar om att det råder idétorka i moderatbunkern, och vi kan själva höra hur MUF spelar ”Sverige jobbar” på repeat och att Fredrik Reinfeldt pratar sjätte jobbskatteavdraget redan innan det femte hunnit införas.

Nu är det ju inget fel med jobbskatteavdraget i sig. Det har gett mer frihet och fler arbeten, vilket vi kristdemokrater naturligtvis stödjer helhjärtat. Men precis som Mats Odell säger så lever vi inte för att arbeta utan arbetar för att leva. Vi kristdemokrater vet att det finns värden som inte går att mäta i pengar, och att ett CV inte innehåller någon information om hur lyckliga vi är, våra relationer eller för den delen vår personlighet.

Arbetslinjen är en del av den kristdemokratiska berättelsen. Men det finns andra inslag som bidrar till att forma en helhet som är större än Alliansens berättelse.

* * *

Vi är borgerliga och vi hoppas på ytterligare fyra år till efter valet 2014.

Men Alliansen får aldrig bli en maktallians.

Vi kristdemokrater har här en viktig uppgift i att försäkra att Alliansen inte slutar bedriva borgerlig politik. Ibland måste vi välja att ta strid, eftersom vi vill något mer och bättre än en modifierad variant av den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Vi vill ett kristdemokratiskt välfärdssamhälle, och vi kan bidra till en vital, mänsklig och reforminriktad allians genom att stå upp för de kristdemokratiska idéerna. Jag ser inte minst tre saker, värderingar, verklighetsförankring och valfrihet, som vi kristdemokrater kan bidra med för en allians som vill vara borgerlig.

*

För det första: värderingar spelar roll.

Vi försöker att få ihop våra livspussel så bra vi kan. Det är vårt ansvar och vi får själva bära konsekvenserna av våra val.

Men ”lagen lär”, som Abraham Lincoln sade, och det är genom goda och fungerande lagar som vår tillvaro kan underlättas. Inte genom att politiker försöker lägga våra livspussel åt oss genom att exempelvis beskatta oss hårt med ena handen och portionera ut bidrag med den andra. Det skulle vara att ta ifrån oss vår frihet, rätten att följa vårt samvete.

Lagen lär, och genom en lagstiftning som uppmuntrar våra goda sidor kan vi bygga ett samhälle där fler strävar efter att bli sitt bästa jag.

Vi kan göra det genom en skola som lär oss att förstå världen runtomkring oss och ger oss verktyg att ta med in i mötet med vuxenvärlden och arbetsmarknaden.

Vi kan göra det genom en lagstiftning som uppmuntrar företagsamhet, inte bara för att företagare bidrar till det svenska välståndet utan också för att entreprenörer och företagsamma medarbetare bidrar till ett mer kreativt och dynamiskt Sverige.

Vi kan göra det genom att påpeka för våra lagstiftare att foster inte är cellklumpar utan ofödda barn.

Vi kan göra det genom en rättspolitik som vet att bestraffa brott och skydda brottsoffer.

Vi kan göra det genom en lagstiftning som tar ställning för äktenskapet och kärnfamiljen, eftersom barn mår bäst av att växa upp med båda sina föräldrar i fungerande familjer och för att äktenskapet är den mest stabila samlevnadsformen.

Vi kan göra det genom en integrationspolitik som bygger på insikten om att dagens och framtidens Sverige inrymmer en stor mångfald, men som är fullständigt klar med att multikulturalistiska krav på särlagstiftning kommer att förbli ohörda och att här gäller likabehandling och här bygger vi mångfalden i gemenskap.

Idén om att staten kan vara neutral är falsk. Vi stiftar lagar, som i sin tur påverkar oss. Lagen lär, och staten är normativ.

Därför måste en borgerlig allians bygga lagstiftningen på värderingar med rötter i kristen etik och västerländsk humanism.

*

För det andra: Ta avstamp i verkligheten.

Vi är olika. Vissa arbetar får att ha råd att bo kvar i lägenheten, någon annan för att spara ihop till drömbilen eller för att kunna åka på utlandssemester. En tredje tycker att familjen är så pass viktig att det är värt att ta en paus från jobbet för att stanna hemma några år. Någon har länge gått och burit på en affärsidé, och vill nu dra igång ett eget företag.

I dagens Sverige värderar man dessa olika människors val efter hur många skattekronor de inbringar till staten. I Kristdemokraternas Sverige applåderar vi dessa olika människors val eftersom de alla tar ansvar för sig själva och sin omgivning. I Kristdemokraternas Sverige ser vi inte bara kronor och ören, vi ser också det som inte går att köpa för pengar.

Våra drömmar är olika. Våra livssituationer ser olika ut och förändras över tid. I denna vår privata sfär är det vi själva som ska få fatta besluten. Vi försöker att få jobb och familj att gå ihop, ekonomiskt och tidsmässigt. Vi väger kanske mellan ekonomisk trygghet och att kunna följa intuitionen och vara hemma med dottern eller sonen. Vi överväger noga vilken skola som är bäst, så att våra barn ska få en så bra start som möjligt. Vi gör de val som vi tror är bäst för oss själva och vår familj, oavsett om statsministern är socialdemokrat eller moderat.

En borgerlig allians befinner sig bland människor och försöker finna lösningar på de vardagsproblem och utmaningar som finns. En borgerlig allians inser att allt inte ska vara politik. En borgerlig allians måste alltid vara verklighetsförankrad.

*
För det tredje: stå upp för valfriheten.

Vi har alltid trott att en moderat statsminister stått på vår sida i striden för mer valfrihet. Men Nya Moderaterna menar att deras definition av jämställdhet går före vår rätt att välja vad vi tror är bäst för våra barn. Att vi får välja barnomsorgsform är i den nymoderata världen problematiskt både för att fler kvinnor än män tillvaratar möjligheten att vara hemma och för att hemarbete inte inbringar någon skatt på kort sikt.

Men tänk sådana saker kommer aldrig ens upp när vi sitter hemma och försöker komma fram till vad som är bäst för våra barn. Våra familjer är inga politiska experimentverkstäder, och våra barn är inga siffror i en kolumn. Vi försöker inte bedriva social ingenjörskonst där hemma, vi försöker att göra det som i hjärtat är rätt.

Vi tror att mer tid med barnen är bra för barnen. Vi räknar och vi funderar på om vi har råd att stanna hemma med dem. Vi inser i samma stund att vi betalar in rejält med skatt till barnomsorgen, att de föräldrar som väljer dagis subventioneras med 130 000 kr per år medan de som vågar trotsa den moderat socialdemokratiska ordningen och vara hemma med sina barn oftast får 0 kronor per år.

Jag har inga barn. Men om jag i framtiden får barn och tillsammans med min fru försöker att få vardagen att fungera, så är Fredrik Reinfeldts och Håkan Juholts åsikter fullständigt ointressanta. Inte för att de för den sakens skulle vara det minsta intresserade. Men det är just detta som är poängen! De vet ingenting om oss och borde lämna oss ifred att fatta våra egna beslut. Dagis, hemma, dagmamma eller föräldrakooperativ. Låt valfriheten råda. Ska det vara så svårt?

I Kristdemokraternas Sverige sätts människan framför systemet, och ingen människa tillåts reduceras till vara ett medel utan är och ska förbli ett mål i sig själv.

För en allians som vill vara borgerlig måste valfrihet alltid vara ett honnörsord.

*

Både Alliansen och Sverige behöver ett starkt kristdemokratiskt parti. Det behövs en borgerlig vision, och KDU måste ta Göran Hägglund på orden när han utnämner Kristdemokraterna till ”Sveriges enda borgerliga idéparti”. Det är vi kristdemokrater som ska stå i främsta ledet för mer frihet och personligt ansvarstagande, trygga och självständiga familjer, ett fungerande rättssamhälle, en solidaritet som byggs underifrån, ett starkt försvar, politikens gränser och en stabil värdegrund. Med värderingar, verklighetsförankring och valfrihet ska vi visa vägen mot välfärdssamhället!

* * *

Vänner,

vi väljer ett nytt presidium imorgon. Några utav oss går vidare till andra uppgifter och utmaningar, medan andra får riksmötets förtroende att leda förbundet. Det är så det ska vara. Ett ungdomsförbund måste förnyas för att leva upp till sitt namn, och när jag såg de första gråa hårstråna i mitt skägg så insåg jag för egen del att nu börjar det bli dags för andra att ta vid. Vi har ett nytt rikskansli med Kalle och Carl-Johan i spetsen som gör ett fantastiskt jobb. Vi har ett förslag till presidium – Aron, Sara och Christian – som ser ut att väljas med acklamation.

Vi genomför en generationsväxling som ger hopp om ett ännu starkare KDU.

*
Vänner i KDU,

jag har under tre år haft ett av de mest spännande och viktiga uppdrag jag förmodligen kommer att ha under mitt liv. Det har varit en stor förmån att få representera er. Vi är ett förbund som växer, som breddas och som har en klar och tydlig politisk målsättning. Läget är ljust, men jag är övertygad om att Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har sina bästa dagar framför sig.

Tack för alla minnen, alla duster, all vänskap och kärlek och allt hårt arbete för ett mer kristdemokratiskt Sverige!


Förlegat förknippa konservatismen med punschdrickande högermän

april 6, 2011

Detta skriver jag på Newsmill med anledning av deras debatt om ”den nya konservatismen”.

Bloggen kommer att bli mer aktiv framöver, men just nu innebär kombinationen av ordförandeskapet i KDU med mitt nya kommunalrådsuppdrag på Hammarö att jag måste prioritera tiden väldigt hårt.


Låt oss diskutera målen för integrationspolitiken

januari 24, 2011

Integrationsdebatten skulle vinna på en saklig diskussion om vilka politiska mål vi bör ha. Om detta, samhällsgemenskap och vårt behov av gemensamma värderingar skriver jag på Newsmill tillsammans med Ofelia Namazova, Kristdemokrater måste tala klarspråk om gemensamma värderingar.


Sälen: Personalförsörjning och säkerhetspolitiska utgångspunkter

januari 18, 2011

Mina fem minuter på scen vid Rikskonferensen i Sälen ägnade jag åt att säga detta:

Vänner,

för ett år sedan här i Sälen frågade Värnpliktsrådet försvarsminister Sten Tolgfors om tillförlitligheten i befintliga planer för personalförsörjningssystemets reformering.

Beskedet vi fick för ett år sedan var lugnande, precis som gårdagens besked från Tolgfors.

En del av oss befarade att beredskapen saknades för att uppfylla rekryteringsmålen. Igår kunde Svenska Dagbladet visa att farhågorna inte var helt obefogade. Vi kunde till morgonkaffet konstatera att det inte bara är Sälen som befunnit sig i en dimma. Att Försvarsmakten idag saknar 3000 soldater, och inom två år kommer att ha en brist på cirka 5000 man är en signal om att det råder allt annat än klar sikt fram till försvarsministerns lyckliga slut.

Överbefälhavaren slog tidigare idag fast att personalförsörjningen är den viktigaste frågan för Försvarsmakten under flera år framöver. Jag hoppas därför att programmet för nästa års rikskonferens upplåter utrymme för detta viktiga ämne och vi får lyssna till de som berörs, soldaterna.
Vad som måste ske i detta läge är en prövande diskussion, men avsaknaden av självkritik i Tolgfors anförande var påtaglig. Jag tar mig därför friheten att som en simpel borgerlig företrädare bidra med självkritik.

För det första: En stor reform som i fallet med personalförsörjningssystemet måste genomföras på ett sådant sätt att beredskapen kan garanteras i övergångsfasen. Så blev det inte. Istället kommer de soldater som idag finns att oftare behöva tjänstgöra utomlands.

För det andra: Om Försvarsmakten gör anspråk på att vara en av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare krävs en god dialog med personalen. Tyvärr visar införandet av obligatorium att många känner sig överkörda. Utan att ta ställning om obligatoriet så är kan jag konstatera att det även här visar sig att skyndsam hantering har gjort att andra viktiga värden, i detta fall personalpolitiken, har fått ge vika.

För det tredje: Unga människor tittar på lön och löneutveckling. 17 000 kr i månaden med möjlighet till 19 500 kr i månaden om åtta år kan vägas mot ÖB:s ord om att ”ett insatsberett försvar ställer höga krav på personalen”. Min slutsats är att sambandet mellan kravspecifikation och löneläge är vagt, och att lön och förmåner verkar vara en underskattad faktor i rekryteringsarbetet. Det är stort att kämpa för något som är större än sig själv, men det måste också belönas.

För det fjärde: Som ÖB konstaterat så finns inte lagregler, förordningar och kollektivavtal på plats förrän 2012. Nu står vi med ett underbemannat försvar. Så ser priset för den politiska skyndsamheten ut. Min förhoppning är att vi som skulle kunna framtidens beslutsfattare inte har glömt detta om vi någon gång hamnar i beslutsställning.

Slutligen: Med tanke på att rekryteringen av kontraktsanställda dröjer, så riskerar Försvarsmakten att få allt svårare att locka de värnpliktiga som muckade sommaren 2010. Att försvarsministern och försvarsutskottets vice ordförande kallar detta för ”ögonblicksbild” är därför förpliktigande för såväl politiker som försvarsmaktens ledning.

*
För ett år sedan skedde något av ett genombrott i den försvarspolitiska debatten. Det blev återigen salongsfähigt att tala om inifrån och ut som den självklara utgångspunkten för försvarsmakten.
I år har det från oppositionens sida talats om utvecklingen i närområdet. Det är utmärkt att Urban Ahlin pekar på Rysslands utveckling som en betydande faktor i försvarspolitiken. Att han tar avstånd från tankarna om upprustning av försvaret visar dock med all önskvärd tydlighet att den socialdemokratiska säkerhetspolitiken inte skulle innebära någon höjning av försvarsförmågan.

Men kanske kan vi hoppas på att såväl en realistisk analys av utvecklingen i närområdet som en politisk vilja att försvara Sverige kan vara normerande utgångspunkter för försvarspolitiken?

Min förhoppning är att detta inte stannar vid ungdomlig optimism.

Tack för ordet.

Relevanta länkar:

Makthavare: Cecilia Widegren (m): Svenskt försvar genomgår ett paradigmskifte

Politikerbloggen: Försvaret behöver mer resurser enligt ÖB

Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: När verkligheten når även generalerna

Försvar och Säkerhet: Var är första brigaden?

Sinuhes samtal: Dagens mediala brus

Skipper: Kämpigt läge, Tolgfors

SvD: 3000 soldater fattas till nya försvaret

Peter Wolodarski: Sälens modelejon


Jag slutar som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

januari 14, 2011

Jag slutar som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

När jag 2003 blev invald i KDU:s förbundsstyrelse var det med en övertygelse om att förbundet med ett gediget förändringsarbete skulle kunna bli Sveriges vassaste och mest relevanta politiska ungdomsorganisation.  Idag, drygt sju år senare, är jag oerhört stolt över vad förbundet har blivit.

Vi står upp för kristdemokratins unika försvar av de immateriella värdenas betydelse. Att allt inte handlar om pengar, utan att värderingar är avgörande för att ett fritt samhälle ska fungera.

Vi är det enda konsekvent borgerliga förbundet. Vi älskar friheten, och tar strid för ett kristdemokratiskt välfärdssamhälle med låga skatter och fria människor, familjer och gemenskaper. Vi menar att förbyggande åtgärder och rättvisa straff inte står i motsatsförhållande. Vi är övertygade om att ordning och reda i skolan är en förutsättning för kunskap och arbetsglädje.  Vi anser att Sverige förtjänar en försvarsmakt värd namnet. Vi kämpar för demokrati och marknadsekonomi i hela världen eftersom vi vet att det ersätter fattigdom och förtryck med frihet och välstånd. Vi tar strid mot statlig indoktrinering och genus, till förmån för fritt tänkande och en fri akademi. VI tycker att var och en som kallar sig borgerlig och tror på självständiga val och meritokrati har en skyldighet att stå upp mot alla slags idéer om kvotering.

Under mina år som ordförande har KDU genomgått en politisk förändring. Detta har bland annat synts i en ny logotyp som återspeglar vår politiska inriktning. Det har synts i de kampanjer som förbundet har drivit. Det märks i det självförtroende som kampanjande KDU:are visar ute på skolorna.

När jag tog över var förbundet splittrat. KDU gjorde i och med valet av mig ett tydligt politiskt vägval. Idag är den politiska inriktningen klar och tydlig och åtnjuter ett starkt stöd bland medlemmarna runtom i landet.  Efter några års minskningar av medlemsantalet har förändringarna fått genomslag i form av nästan 1500 nya medlemmar under 2010.

Att bredda förbundet utan att urholka det politiska innehållet var min överordnade målsättning när jag tillträdde. Nyckeln stavades politisk tydlighet. När jag summerar min tid som förbundsordförande så kan jag konstatera att vi fortfarande har utmaningar i form av att skapa fler starka distrikt, värva fler medlemmar och fortsätta att bredda den unga kristdemokratin. En stor utmaning är också att förmå partiet att utvecklas politiskt till det starka borgerliga kristdemokratiska partiet som det skulle kunna vara. Jag ser det som att jag varit med om att lägga en tydlig politisk grund. Nu är det dags för andra att ta vid och vidareutveckla vårt KDU.

Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för omval till förbundsordförande. För mig fortsätter arbetet för ett mer kristdemokratiskt Sverige genom mitt uppdrag som kommunalråd i Hammarö kommun. Nu väntar ett intensivt halvår med kampanjer och distriktsbesök fram tills att det är dags för mig att gå vidare.

Det är många känslor som rörs upp när jag tänker på mina år i förbundet. Jag har upplevt mina största motgångar och största medgångar i KDU, jag har fått vänner för livet, jag har mött vitryska oppositionella vars mod och civilkurage gjort ett djupt intryck, jag har fyllts med glädje när jag sett alla nya medlemmar som gått med, jag har ägnat större delen av min vakna tid åt det förbund jag älskar. Det är sorgligt att sluta efter 14 år som aktiv medlem, men jag gör det med ett leende eftersom jag vet att Kristdemokratiska Ungdomsförbundets är en stark och välmående organisation som ännu inte har sett sina bästa dagar.

Charlie Weimers
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet


Poänger och felslut från Framtidsstrategigruppen

december 17, 2010

Kristdemokraternas framtidsstrategigrupp har idag presenterat sin rapport både för partistyrelsen och för allmänheten. Rapporten innehåller både sådant som är av värde och sådant som enligt min mening är sidospår eller helt enkelt fel.

När jag läser de organisatoriska delarna av rapporten är det intressant att se hur KDU:s kriskommission och framtidsgruppen har nått fram till många likartade slutsatser kring bristerna i kristdemokraternas valrörelse och organisation.

Jag ser det som mycket positivt att gruppen vågar peka på spretigheten i budskapen och svårigheterna för våra valarbetare och sympatisörer att svara på frågan ”varför kristdemokraterna?” utifrån en genomtänkt strategi.

Lika glad är jag över att gruppen även vågar beröra de problem som det innebär att det bland allmänheten finns en vitt sprid uppfattning om att partiet är ett kristet intresseprarti eller konfessionellt grundat. Det är också bra att de vågar erkänna att vår partiorganisation och partiföreträdare ibland hjälper till att reproducera sådana uppfattningar.
Det är likaså av största vikt för vår fortsatta interndebatt och för en positiv utveckling av den kristdemokratiska partikulturen att gruppen vågar peka på att det är partiledningen – med partiledaren och partisekreteraren som högst ansvariga – som har misslyckats och att ansvaret för bristerna i valrörelsen i slutändan är deras. Det är först och främst partiledaren och partisekreteraren som hade och har mandaten och möjligheten att genomdriva en förändring av situationen.

Jag delar också mycket av kriskommissionens uppfattning kring vilka nycklarna är för att komma ur krisen. Jag har tidigare uttryckt en önskan om en starkare och mer politisk partisekreterare och framtidsstrategigruppen verkar dela denna uppfattning. Att Acko Ankarberg Johansson har kompetens för att uppfylla en sådan roll har jag inget tvivel om. Men det är upp till bevis och kan jag ta tillfället i akt att skicka med ett budskap till Acko är det att den retorik som fungerar i Jönköping inte nödvändigtvis fungerar i andra delar av Sverige.

Att vi i vår politiska opinionsbildning måste prata mer om de problem vi ser i samhället och kanske fokusera mindre på de tekniska lösningarna är det bra att gruppen lyfter fram, liksom behovet av att mejsla fram en stark profil inom ett högst tre sakpolitiska områden.

När det kommer till de politiska slutsatserna i rapporten har jag mer blandade känslor. Gruppens omvärldsanalys, som ligger till grund för till exempel den fyrfältare som presenteras på sida 27, är direkt undermålig. Inget empiriskt material presenteras för vare sig positionerna, förflyttningarna eller de sakpolitiska frågornas position. Känslan av att omvärldsanalysen bygger mer på löst tyckande än omfattande undersökningar infinner sig.

Bättre är det då att gruppen tydligt fastslår att kommunikation och politik måste hänga ihop. Det går inte att prata om vara politikens gränsvakter och sedan inte vara beredd att backa upp det med konkreta förslag.

Gruppen kommer dock med ett antal intressanta uppslag inom det politiska utvecklingsarbetet. Att vi ska lyfta fram framtida skattesänkningar ur ett egenmaktsperspektiv är ett sådant bra uppslag. Så även att kristdemokraterna bör ta ett tydligare grepp om även de mer laddade integrationspolitiska frågorna och göra det på ett frimodigt sätt. Förslagen om att kristdemokraterna borde driva en företagarlinje och våga ta strid för landsbygden är också positivt.

Att framtidsgruppen därtill vill placera rättspolitiken till partiets skyltfönster är något vi i KDU har efterfrågat länge. Den otrygghet och den orättvisa som finns i dagens Sverige är helt enkelt inte acceptabel och lösningarna finns i en mer närvarande poliskår och ett tydligare rättvisetänkande i våra domstolar.

Andra delar av rapporten är direkt i strid med kristdemokratiska idéer. Att gruppen inom det jämställdhetspolitiska området inte klarar av att lyfta fram en kristdemokratisk politisk linje utan vill anamma idéer ifrån radikalfeminismen är ett idépolitiskt fattigdomsbevis. Jag tänker här på följande mening: ”Hur motverkar vi de strukturer och ekonomiska skäl som hindrar reell valfrihet?”. Frågan är ju när ”reell jämställdhet” ersattes av legal jämställdhet i våra resonemang?

En annan uppseendeväckande formulering är denna: ”Går det att på ett tydligare sätt förvänta sig att båda föräldrar deltar i exempelvis utvecklingssamtal? Är kontaktdagar knutna till respektive förälder en idé för att öka båda föräldrars engagemang?”.

Politikens gränser… Javisst, ibland men inte nu. För nu ska staten besluta när våra familjer är tillräckligt jämställda för att de själva ska bestämma över sina liv.

Att vi på grund av ungdomars preferenser ska satsa på global rättvisa och miljöfrågor bygger på gruppens egna antaganden och att ungdomar bedöms vara en homogen grupp. Den som studerat tillgängligt material, t.ex. Kairos Futures rapport om ”Generation ordning”, kan omöjligt göra den koppling som framtidsstrategigruppen nu gör. Där står nämligen följande:

…bilden av den svenska ungdomen måste omvärderas. Dagens genomsnittliga ungdom är ingen överidealistisk miljökämpe som brinner för jämställdhet, utan snarare en måttfull person som längtar tillbaka till ett tryggt och lugnt Sverige som kanske aldrig ens har funnits.

Framtidsstrategigruppen har goda poänger i fråga om kommunikation och organisation. De formulerar viktiga problem som vi måste lösa, vilka nu partiledning och partistyrelse måste arbeta för att finna lösningar på. Men politiskt hamnar de på ett blindskär. Jag kan därför inte ge fullt betyg eller mitt helhjärtade stöd till framtidsstrategigruppens slutsatser. Vi har uppenbarligen mycket kvar att diskutera och analysera. Men deras rapport är ett steg på vägen.


Förbundsrådstal 2010

november 14, 2010

I helgen har KDU haft förbundsråd i Jönköping. Nya stadgar, budget, verksamhetsplan, en trevlig middag och framtidsdiskussioner har varit på agendan. Därutöver höll jag ett tal som i hög grad fokuserade på partiets situation. Här kommer det i helhet:

Tal vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets förbundsråd i Jönköping den 14 november 2010.

Vänner,

tack för ett hitintills bra förbundsråd. Tack till KDU-Jönköping, som välkomnat oss hit!

Tillsammans har vi i år varit med om att göra något historiskt. Våra insatser bidrog till att sätta punkt för enpartistaten Sverige. Alliansen blev omvald. Kristdemokraterna är fortsatt i regeringsställning. Maktmonopolet är brutet.

Valet innebar också att KDU flyttar fram positionerna. I Uppsala fortsätter Ebba Busch som kristdemokratiskt kommunalråd under de kommande fyra åren. I Värmland har vi numera två kommunalråd i mig och Peter Kullgren. I riksdagen finns Mullsjösonen Andreas Carlson och Caroline Szyber från Stockholm.

Att KDU:are får ansvar i partiet är viktigt. Det ger möjlighet att förverkliga våra idéer, och det ger partiet ett alldeles nödvändigt inflöde av nya idéer och kreativitet.

*

Att vi idag har KDU:are på viktiga förtroendeuppdrag är tack vare er som sitter här idag. Era insatser under valrörelsen bar i många fall upp den lokala och regionala valrörelsen. Skoldebatter, insändare, brevlådelappning, torgkampanjer, telemarketing, dörrknackning… Ni gjorde ett fantastiskt jobb.

Vi har gänget i Uppsala som föråt sig på McDonalds cheeseburgare på grund av att inget annat ställe hade öppet under deras nattliga lappningsräder i villaområdena.

Vi har stockholmarna som bar upp en kampanj som i slutändan ledde till en ökning av stödet för kristdemokratin i huvudstadsregionen.

Vi har Västerbotten, som efter en tuff generationsväxling tempoväxlat och i stort sett täckte upp samtliga debatter i länet.

*

Det finns många kristdemokratiska hjältar i vårt förbund. Men låt mig bli lite allvarlig och särskilt lyfta fram ett distrikt: Skåne.

Varför? För att deras vardag tyvärr kommit att handla om rätten att fritt uttrycka sin mening.

En vänstermobb hoppade på i Lund våra kampanjare och trakasserade dem så att polis fick tillkallas. Regelbundna hot har förekommit. För första gången i förbundets historia har en KDU:are blivit misshandlad för sina åsikters skull.

KDU-Skåne har stått upp för våra åsikter. Ni har fortsatt jobba i ett politiskt klimat som är hårdare än någon annanstans i Sverige. Ni har trotsat hoten och trakasserierna. Ni har vårt stöd och vår respekt.
Extremvänstern kommer aldrig att tysta oss. Ju mer de ger sig på oss, desto tydligare kommer vi att tala om lag och ordning. Vi kan lova dem en sak: vi kommer att bekämpa demokratins fiender till varje pris.

* * *

Vänner,

tack vare er och andra KDU:are så har förbundet i år ökat med över tusen medlemmar. För att sätta det i perspektiv så är det mer än dubbelt så många som har valt att gå med i KDU i år än 2006.
Det är en fantastisk bedrift, men innebär också en stor utmaning för oss. Det är nu som våra nya medlemmar kan aktiveras. Det är nu som vi kan växa som organisation.

Förväntningarna på det egna medlemskapet är helt säkert olika bland de nya KDU:arna. Men det är först när vi hör av oss som vi kan få veta exakt vilka förväntningar som finns. Om vi lovar varandra att varenda ny medlem ska kontaktas, så är jag övertygad om att det kommer att våra många nya ansikten på vårstämmorna.

Medlemsaktivering är energikrävande. Men när det helt plötsligt finns någon som vill följa med ut på skolorna och kampanja så är det värt mödan. När det gör att distriktet kan höja ambitionsnivån, och när det innebär nya vänner så är det definitivt värt mödan.

Medlemsaktivering är en av våra viktigaste uppgifter i närtid. Under det som år som kommer måste vi också utveckla medlemsvärvningen. Vi har tagit viktiga steg framåt, men vi kan och ska utvecklas på denna punkt.

* * *

Vänner,

Det fanns ett enkelt skäl till att KDU tillsatte en kriskommission: Partiet gjorde sitt näst sämsta val sedan inträdet i riksdagen. Vi saknar numera riksdagsrepresentation i hälften av distrikten och vår ställning i kommunerna är svag. Som om detta inte vore nog visar Synovate att en tredjedel av det kristdemokratiska stödet i riksdagsvalet var så kallade taktikröster. Kriskommissionen, som leddes av Jonatan Hedin, har föreslagit åtgärder för att möta akuta utmaningar rörande partiets politiska profil, organisation samt arbetet inom ramen för Alliansen.

I samband med gruppens rapport har jag fått frågor kring namnet ”kriskommission”. Det har av vissa ansetts alarmistiskt att tala om ”kris”, då partiet ju fortsatt sitter i regering. Sådana reaktioner stärker mig i övertygelsen om att namnvalet var helt riktigt, eftersom det är först när ett krismedvetande existerar som ett reellt förändringsarbete kan ta sin början. För Moderaternas del krävdes ett katastrofval 2002 för att projektet ”Nya Moderaterna” skulle möjliggöras. Om gruppens namn kan bidra till att skaka om, så är det bara nyttigt. Att vi under ett valår ägnar energin åt valarbete är bra, men nu är det dags för självrannsakan och förnyelse.

Andra har undrat över varför KDU väljer att analysera partiet, när vi borde sitta med pannorna i djupa veck över det skrala resultatet i skolvalet (2,9%) och bland förstagångsväljare (2%). Låt mig börja med att säga att vi har täckt upp i stort sett alla gymnasiedebatter som vi blivit inbjudna till. Ni har gjort ett fantastiskt arbete över hela Sverige, och det är svårt att som förbundsordförande vara annat än stolt. Vi kan notera att när vi i skolvalet får möjlighet att komma ut och prata kristdemokrati med eleverna, så är vi nästan en procent större än bland samtliga förstagångsväljare. Men i skolvalet tappade vi liksom i riksdagsvalet en procent, och eftersom vi har sett en liknande koppling i de två senaste valen så menar vi att om partiet som helhet går framåt så kommer detta även att påverka ungdomsförbundets möjligheter till genomslag. Vi kan dock, som sagt, konstatera att vi trots ett magert resultat i skolvalet har fått över tusen nya medlemmar till KDU hittills under året.

Bland unga väljare som helhet spelar partiets profilfrågor en viktig roll för deras val av parti, och det är bara att konstatera att partiet inte intresserar sig för att vinna ungdomsrösterna. Vårdnadsbidrag, pensionärsskatt och vårdköer är viktiga frågor för all del, men ingen ska inbilla sig att många unga intresserar sig för dessa frågor. Förresten, vi ska inte heller tro att detta lockar en förvärvsarbetande 32-åring i särskilt hög utsträckning. Partiets varumärke och valfrågor lockar inte unga väljare, och det är först när vi genomför förbättringar på dessa områden som kristdemokratin på allvar kan slå igenom bland väljare mellan 18-35 år.

*

Kriskommissionens rapport är läsvärd, och har bidragit till en mer realistisk och självkritisk efervalsdebatt i partiet. Jag vill särskilt tacka Jonatan Hedin och Sara Skyttedal för det arbete ni lagt ner i gruppen.

*

Om en månad redovisas framtidsstrategigruppens arbete. Vårt budskap till gruppen är att det finns tre stora utvecklingsbehov i partiet: Ett kristdemokratiskt projekt med ett tydligt politiskt löfte, ett sammanhållet ledarskap och en ny image.
Göran Hägglund och partiledningen får inte tro att det bara räcker med att genomföra delar av detta. Den bistra sanningen är att det inte finns några genvägar om vi vill att partiet ska växa igen.
Det handlar om att titta över vad vi gjort bra, vad vi gjort dåligt och ta lärdom av detta. Det räcker inte med att vi drar rätt slutsatser och gör rätt förändringar inom ett område om förändringsarbetet står still eller fallerar inom andra. Partiets kris kommer inte ur någon enskild faktor och därför kan inte heller lösningen komma genom enskilda förändringar.

Jag tycker det är talande att man kan träffa på kristdemokrater som på ett enkelt och tydligt sätt kan sammanfatta vad andra partier driver för frågor samtidigt som de inte lika snabbt och självklart kan sammanfatta vårt eget partis linje.

*

Kristdemokraterna saknade en tydlig profil i årets valrörelse. Väljarna förknippar oss inte med någon specifik fråga eller principiellt ställningstagande.

Detta är såklart anmärkningsvärt, men fullt logiskt om vi gör en översikt över den gångna mandatperioden. Först skulle ”trygghet” lanseras som det kristdemokratiska begreppet framför allt. Sedan gjorde vi avsteg till förmån för förbudslinjen under EU-valrörelsen. Därefter följde ”verklighetens folk” och ”politikens gränser”. 2010 lanserades ”ett mänskligare Sverige”.

Problemet är inte att Kristdemokraterna saknar ett koncept. Problemet är att Kristdemokraterna har fler koncept än vad man kan hålla reda på.

*

Bland valfrågorna under de tre senaste valrörelserna så är det många som har hängt med länge. Vårdnadsbidraget har varit en tidlös långkörare eftersom socialdemokraterna framhärdat i sin familjefientliga politik. Men det är nog en av få högt profilerade valfrågor som partiet kunnat koppla till kärnan i kristdemokratin. För även om KDU har instämt i kraven på sänkt bensinskatt och avskaffad fastighetsskatt så har partiet aldrig tydliggjort kopplingen mellan dessa valfrågor och en överordnad kristdemokratisk samhällsvision. Varför just kristdemokraterna drev dessa frågor stod aldrig klart…. Och det gäller pensionärsskatten likaså.

Bristen på en övergripande kristdemokratisk idé har skapat bild av ett spretigt parti som föredrar att återanvända förra valrörelsens frågor hellre än att ompröva och förnya.

*

Länge hoppades vi att de rödgröna likt en kamikazepilot skulle ta upp det impopulära kravet på kvoterad föräldraförsäkring. Lars Ohly sålde förvisso in bröstpumpar till Sveriges mammor på bästa sändningstid, men Mona Sahlin blev övertalad av sina rådgivare att ta det passivt.
Det är ganska talande att många i partiet hoppades att vi skulle lyfta tack vare en fråga där vi helt enkelt försvarade status quo. Att vi trots ett misslyckat politikutvecklingsarbete under fyra år skulle lyfta över 10 procent tack vare att vi sade nej till tvångsdelad föräldraförsäkring.

Det var en from förhoppning, ja. Men det var framför allt en falsk förhoppning.

*

Vi kan ha en talangfull ledare. Vi kan försöka bemöta fördomar. Men om partiledaren saknar ett tydligt budskap att förmedla så blir vi bästa fall människors andrahandsalternativ. Om vi saknar en röd tråd i våra förslag och vår opinionsbildning, så kommer fördomar om kristen tro, homofobi och abortmotstånd att frodas.

Om inte vi berättar vad man borde förknippa kristdemokraterna med så kommer våra motståndare göra det.

Ett kristdemokratiskt projekt med ett tydligt löfte till väljarna är en absolut förutsättning för framgång.

*

KDU:are,

Partiet behöver ett samlat ledarskap. Partiledaren måste visa vägen, men kommer inte att klara av det utan en gruppledare och partisekreterare som för det första är med i arbetet med att formulera en kristdemokrati för 2010-talet, och för det andra bidrar till att förankra det i riksdagsgruppen och i partiorganisationen i hela landet.
För det är först när vi för ut vårt budskap samtidigt över hela landet, som människor kommer att uppfatta att Kristdemokraterna är ett tydligt parti med urskiljbara förslag.

Göran Hägglund har signalerat att det är hög tid att utveckla familjepolitiken. Ett steg i den processen kan vara att överge vårdnadsbidraget till förmån för ett annat förslag.

Och även om han har mött tvivelaktiga hurrarop från folkpartistiskt håll, så behöver inte alls förändring vara förnedring i detta fall. Vårdnadsbidraget är inte en ultimat lösning för maximal valfrihet för småbarnsföräldrar. Då är det väsentligt bättre med en lösning där alla barnomsorgsalternativ får lika stöd, och kan vi KDU:are få partiet att stödja frivillig sambeskattning så ska vi klara av att få partiet med även på detta.

Men tidpunkten att backa från vårdnadsbidraget var illa vald, eftersom det skedde mitt under de kommunala förhandlingarna runtom i landet. I Alvesta innebar exempelvis uttalandet att det planerade införandet av vårdnadsbidrag inte blir av.

Här borde någon ha sagt stopp på förhand. Här borde det ha funnits en fungerande ledningsgrupp som kunde vägt för- och nackdelar med ett sådant utspel i ett sådant läge.

Göran Hägglund får gärna initiera interna debatter i partiet. Han får gärna visa vägen. Men han måste ta in andra starka personer som kan bidra i idéarbetet, och han måste vara mycket tydlig med vilken övergripande idé som han vill ska ligga till grund för omprövningen. Så att vi andra kan förstå, och så att vi andra kan bidra. Det är att uppvisa ledarskap.

* * *

När det finns ett sammanhållet ledarskap som är överens om vilken övergripande idé kristdemokratin ska stå för, så måste vi arbeta med imagefrågan.

Otydlighet tillsammans med en bild av oss som religiösa och homofoba abortmotståndare är i grund vad imageproblemet handlar om.

*
Det främsta problemet är som sagt otydlighet.

Har ni tänkt på att många tycker att partiet verkar vara lite för religiösa för deras smak? Har ni samtidigt märkt den frustration som finns bland kristna väljare över vad som upplevs som vankelmod och svikna löften från partiets sida?

Har ni tänkt på att Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har breddat sig på ett sätt som saknar motstycke i förbundets historia, utan att för den skull svika de kristna värderingar som ligger till grund för vår politik?
KDU har varit tydligt: Vi är det borgerliga ungdomsförbundet. Vi står för lag och ordning, att flit ska löna sig och för trygga och självständiga familjer. Vi är det enda förbund som konsekvent står upp mot kvotering.

Vår tydliga politik har möjliggjort en breddning utan att värdegrunden urholkats. Vi har fortsatt tala om behovet av en stark värdegrund för ett fungerande samhället, och att det är de kristna värderingarna som utgör utgångspunkten.

Partiets brist på tydlig politik omöjliggör en breddning samtidigt som många upplever att värdegrunden urholkas.

Lösningen på imagefrågan stavas tydlighet.

*

Den förnyelse som partiet genomgår är helt nödvändig. Det viktiga i resonemanget om verklighetens folk är dels att vi försöker finna svar på de vardagsproblem som människor och familjer ställs inför, och dels att vi kliver upp på scenen för att ta en ordentlig idékonflikt med våra ideologiska motståndare.

När vi försöker besvara frågorna om partiets otydloighet är det talande är att väldigt många kristdemokrater har en bild av att ”alla är kristdemokrater, de vet bara inte om det”. Men den som vill förstatliga familjen är inte kristdemokrat. Den som förnekar existensen av rätt och fel är inte kristdemokrat. Det är dags att upphöra med illusionerna och tar debatten med våra motståndare.

*

Att vi börjar resonera i termer av politikens gränser visar en befriande sjukdomsinsikt. Alltför ofta så har kristdemokrater velat styra människor genom politikens försorg, genom alltifrån snusförbud och idéer om fettskatt till KDU:s lätt feltänkta förslag om förbud mot skateboards på 80-talets. Vi har haft en subsidiaritetsprincip i vårt principprogram, men sossen på axeln har sagt åt oss att bortse från det. Vi gör just nu upp med pekpinnementaliteten i vårt eget parti, och det är inte en dag för tidigt.

Förnyelsen är nödvändig. Förnyelsen är i rätt riktning. Men än har inte partiet besvarat frågan om varför Kristdemokraterna behövs.

*

Låt mig därför återgå till frågan om vårdnadsbidraget. För här har vi något som rör vid kärnan. Här närmar vi oss själva grunden för partiet: familj och samhällsgemenskap.

Tänk er att Moderaterna av någon anledning skulle leda en enpartiregering. Vad är det första vi skulle kritisera från en kristdemokratisk synvinkel? Vad skulle vara den största bristen?

En del skulle kanske ta upp rättspolitiken, eller skattepolitiken. Andra skulle ha problem med biståndspolitiken eller avsaknaden av ett medicinsk-etiskt perspektiv.

Men i många fall så är det bristen på reformtakt eller ambition snarare än en idépolitisk konflikt som skulle ligga till grund för vår kritik.

Jag tror att den stora konflikten skulle vara familjen. Moderaternas öppning för att kvotera föräldraförsäkringen skulle kanske omsättas i praktiken. Människor skulle med pekpinnar uppfostras i sitt föräldraskap rätt genom jämställdhetsbonusen.Deras ointresse för relationen mellan föräldrar och barn i unga år, det som kallas anknytning, skulle kunna leda till alltifrån vårdnadsbidragets avskaffande till förverkligandet av Anders Borgs idé om obligatorisk förskola från 3 år. Valfrihet i barnomsorgen skulle vara nedprioriterat, eftersom det inte kan inordnas under arbetslinjen.

En moderat majoritetsregering skulle snabbt förvandlas till en systemregering. Den gamla borgerliga visionen om ett samhälle med många starka, självständiga familjer och små gemenskaper som själva löser sina vardagsnära problem finns inte kvar i Fredrik Reinfeldts parti.
Istället ska samhället och människors liv anpassas av den moderatledda staten så att vi arbetar så mycket som möjligt, är så effektiva som möjligt och gör anspråk på så lite statsmedel som möjligt. Vi får visserligen välja själva men bara mellan de alternativen som Anders Borg anser är effektiva nog.

*

I denna konflikt mellan oss och Moderaterna finner vi 2000-talets svar på varför Kristdemokraterna behövs: Vi är det parti som inser att grunden för ett fungerande samhälle är att människor får möjlighet att växa upp i fria och trygga familjer och i fria och trygga närsamhällen.

Det största hindret, det största problemet att överkomma i arbetet mot ett sådant samhälle är staten.

När staten beskattar familjer till den grad att de blir beroende av statliga bidrag för att få vardagsekonomin att gå ihop försvagar staten familjen. Staten slår undan fötterna för familjers oberoende och man tar ifrån dem tryggheten som de får av sitt eget arbete.

Men man försvagar också närsamhället kring familjerna. Möjligheterna att stötta föreningar, ta nya lokala initiativ för att förbättra närområdet eller starta nya företag försvinner ifrån händerna på familjer till staten.

Pengar är makt. Och när de finns i händerna på staten är det staten som har makten.

Det var för att minska och sätta gränser för staten och politiken som subsidiaritetsprincipen formulerades. Denna grundsats inom kristdemokratin som säger att jag har rätten att bestämma över det som främst rör mig själv, att vi i vårt lokalsamhälle har rätten att bestämma det som främst berör oss och att vare sig riksdagen eller EU-parlamentet har rätten att bestämma åt oss eller över huvudet på oss.

*

Det skydd vi som individer, familjer och närsamhällen har emot staten är vår egendom och vårt eget arbete. Hon som äger sin egen bostad och äger sitt eget företag är betydligt svårare för staten att bestämma över än hon som varje månad är beroende av staten för att klara mat och hyra.

Därför strävar vi kristdemokrater efter att människor ska äga mer och staten ska äga mindre. Därför slogs vi för en avskaffad fastighetsskatt som hotade det enskilda ägandet. Det är därför vi drivit på för sänkta inkomstskatter, inte minst för låginkomsttagare och fattigpensionärer.

Men det är också därför vi behöver driva på för ytterligare förändringar för ökat privat ägande. Vi vill se fler familjer som äger sitt eget boende, vi vill se fler familjer som strävar efter att spara ihop en årslön på sitt bankkonto och vi vill se fler familjer som äger och driva sina egna företag. Då står skattefrågorna i centrum.

Jag hyser inga illusioner om hur svårt det är att sänka skatter och framförallt hur svårt det är att genomföra generella skattesänkningar. Jag efterfrågar inte heller någon plötslig revolution. Ska en revolution ske så är det genom små smarta steg.

Därför är det bra att vi kristdemokrater fått igenom ett skatteavdrag för gåvor till välgörenhet, även om det blev väldigt litet. Det flyttar makt ifrån staten till familjer och närsamhällen, och när systemet väl finns på plats finns alla möjligheter att expandera det.

Genom att införa avdragsrätt för gåvor uppvärderas också de privata medborgerliga välfärdsinitiativen. Deras betydelse för samhället lyfts fram och erkänns, och vikten av att vi som medborgare engagera oss i vårt närsamhälle – både personligt och ekonomiskt – lyfts och erkänns. Det är ett första litet steg mot ett nytt sätt att bygga vårt välfärdssamhälle.

*

Inom andra områden kan vi kristdemokrater genomföra reella förändringar inom loppet av denna mandatperiod för att stärka våra närsamhällen.

Idag befinner vi oss i Jönköping. Högskolan här i staden skiljer sig ifrån nästan alla andra i Sverige för den är formellt sett är privatägd. Till skillnad ifrån Lund eller Södertörn eller Umeå är Högskolan i Jönköping inte en myndighet, den är en stiftelse. Staten kan inte på samma sätt styra och bestämma över Högskolan i Jönköping som den kan över annan högre utbildning.

På så sätt är Högskolan i Jönköping mycket mer av en klassisk fri akademi än en del av våra äldre lärosäten. Vi som talar om politikens gränser bör se det som ett exempel. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt, och önskvärt, att utbildningen och forskningen får lova att ägna sig åt det sökande efter kunskap och sanning som utgjort grunden för akademin sedan det första svenska lärosätet etablerades i Uppsala 1477.

Kristdemokraterna är rätt ute med sitt förslag om att göra universitet och högskolor till stiftelser i likhet med högskolan här i stan. Men det får inte stanna där. Se också till att frånta regeringen rätten att utse stiftelsestyrelserna så de blir sant självständiga.

På så vis kan vi utsträcka idén om samhällsgemenskap, så att också vår utbildning präglas av den frihet och det personliga ansvar som vi vill ska prägla familjelivet och näringslivet.

*

Ett flerkonceptsparti med till synes godtyckligt utvalda valfrågor. I brist på en övergripande idé är det så Kristdemokraterna kommit att se ut i väljarnas ögon. Men låt oss komma ihåg att även familjepolitiken har drabbats av bristen på denna övergripande idé.

Allra tydligast visade detta sig i partiledningens hantering av jämställdhetsbonusen. Denna produkt av Nya Moderaterna skapad utifrån insikten om att 2000-talets politiska pekpinnar måste lanseras som morötter istället för som piskor. Detta exempel på att social ingenjörskonst numera sträcker sig långt in i den så kallade borgerligheten. Denna reform som avsätter skattepengar till de som enligt överheten fördelar föräldraledigheten rätt.

Man skulle kunna tänka sig att ett parti som Kristdemokraterna instinktiv skulle ha skrikit att nu får det väl ändå vara nog på Nya Moderaternas sossefiering?

Det gjorde de också. Förste vice partiordförande Maria Larsson protesterade i juni 2005 mot det moderata förslaget och jag citerar: ”Efter moderaternas utspel om jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen är det bara vi kristdemokrater kvar som fortsatt förespråkar valfrihet för familjen.”

Så långt allt väl. Valfriheten i centrum. Ingen politisk styrning i familjernas vardag om Kristdemokraterna får bestämma.

Men sedan hände något. Partiet hamnade i regering, och föll undan för socialliberalismen. Från att i Alliansen ha accepterat jämställdhetsbonusen för att kunna få igenom vårdnadsbidraget så fick partistyrelsen rikstinget att 2008 omfamna förslaget som en naturlig del av den kristdemokratiska familjepolitiken.
Bristen på en egen övergripande idé gör att våra ledande företrädare stundtals inte ser skillnad på socialliberal familjepolitik och kristdemokratisk familjepolitik.

*

Men, vi ska vara rättvisa, det är bra och viktigt att partiet förmått stå upp mot kraven på kvotering av föräldraförsäkringen.

Frihet att fatta egna beslut är en grund för att fungerande samhällsgemenskap. En känsla av ansvar för sig själv och sin omgivning likaså. Men trygga familjer är inte bara en fråga om frihet och egenmakt. Trygga familjer handlar i väldigt hög utsträckning om att föräldrarna och barnet kan lära känna varann, bry sig om varann, älska varann. Det är det vi kallar anknytning, och vi vet att anknytningen mellan barn och föräldrar spelar en oerhört viktig roll för personlighetsutvecklingen.

Hur ett barn växer upp och hur en familj ser ut är inte likgiltigt. Det finns bra och mindre bra uppväxtmiljöer och familjestrukturer. I dagens samhälle vill man gärna glömma bort detta faktum eftersom det försvårar och komplicerar världen. Nyliberalen önskar att det var egalt hur ett barn växer upp eftersom alla alternativ då blir lika bra och totalt valfrihet kan råda. Och socialisten önskar att det var egalt hur ett barn växer upp eftersom de då kan omforma världen till att se ut precis som de vill.

Men det är inte betydelselöst om ett barn växer upp med en nära anknytning till sina föräldrar under den första tiden och det är inte betydelselöst om ett barn växer upp med både manliga och kvinnliga förebilder i hemmet eller inte. Därför kan vi inte utforma lagar och bidragssystem som om dessa fakta inte fanns.

Det vi säger och gör som politiker påverkar samhällsklimatet och det påverkar människors ageranden. Som kristdemokrater får vi aldrig glömma att bara för att vi tror på människors egen ansvar så förnekar vi inte existens av en mänsklig natur och bara för att vi tror på frihet förnekar vi inte existens av sanning.

*

Enpartistaten är bruten men vårt arbete är inte över. Att Socialdemokraterna inte längre sitter vid makten är bra, men vad hjälper det på lång sikt om deras idéer ändå dominerar politiken?
Kristdemokraterna är det enda partiet som utmanar den människosyn som ligger till grunden för vänstern.

*

Alliansen har blivit återvald. Det rödgröna experimentet realiserades aldrig. Smällen från det socialdemokratiska sammanbrottet hörs ända hit till Jönköping. Sverige är på väg att bli ett mindre socialistiskt land.
Men Sverige ska inte gå från en socialdemokratisk välfärdsstat till en moderat välfärdsstat.

Sverige ska vara ett kristdemokratiskt välfärdssamhälle. Vägen dit är lång. Men det finns en väg, och vi måste slå in på den redan nu.

Det finns en kristdemokratisk vision om samhällsgemenskap:

Ett samhälle där vi känner ett ansvar för varandra.

Ett samhälle där unga människor har den trygghet och de verktyg som krävs för att gå in i vuxenvärlden.

Ett samhälle med fler familjer som förmår överkomma svårigheter och hålla ihop.

Ett samhälle där vi hinner kombinera jobb och familjeliv.

Ett samhälle där vi ser varandra och känner oss sedda.

Ett samhälle där vi litar på varandra.

Ett samhälle där vi samlas kring gemensamma grundläggande värden.

*

Vi unga kristdemokrater kommer att fortsätta tala om behovet av en övergripande kristdemokratisk idé, ett politiskt löfte, som partiet kan möta väljarna med i valet 2014. Vi kommer att påtala vikten av ett sammanhållet ledarskap. Vi vet att en ny image är en nödvändighet för framgång.

Utmaningarna är tydliga. Vi ger oss inte förrän partiledningen möter dem. Vi tänker vara partiledningens skarpaste och mest konstruktiva kritiker. Tystnad och taktisk anpassning eller undlåtenhet är inte ett alternativ.

Utmaningarna är tydliga men allt annat än oöverstigliga. Med mod, självkritik, stryktålighet och ett öppet sinne kan en verklig förnyelse äga rum. Om vi bara ser möjligheterna så har kristdemokratin sina bästa dagar framför sig.

Tack för ordet!


Hammarös nya majoritet presenterar sig

oktober 26, 2010

Idag presenterade den nya blågröna majoriteten sitt program för Hammarö. En nyhet jämfört med tidigare är särskilt fokus riktas på miljö och företagsamhet (genom ett nyinrättat näringslivsutskott). Jag kommer att bli kommunalråd med ansvar för näringslivsfrågor och vice ordförande i kommunstyrelsen. Jag ser fram emot fyra år med inriktning på valfrihet, hållbarhet och medborgardialog.

Mer info finns på Hammarö kommuns hemsida.


Historiskt maktskifte på Hammarö

oktober 25, 2010

Nu är det klart. Det blir ett historiskt maktskifte på Hammarö! En blågrön majoritet bestående av M, KD, FP, MP och C kommer att leda kommunen under den kommande mandatperioden.

Imorgon kl. 11.30 möter den nya majoriteten pressen för att presentera vårt gemensamma program.

Fram tills dess kan jag dock säga att det är en mycket speciell känsla, en utmaning och ett stort ansvar, att överta den politiska ledningen efter 90 år med Socialdemokraterna med makten. Det blir en nystart för Hammarö med många nya idéer för hur kommunen ska utvecklas.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.