Semester

Dags för semester! Är tillbaka och bloggar igen på allvar kring den 10 augusti.

Tack för vårterminen och glad sommar!

Frihetlig värdekonservatism kan få KD att växa

Förnyelsedebatten inom kristdemokraterna fortsätter. Idag skriver jag på Aftonbladet om vad jag skulle sagt i mitt Almedalstal om jag vore Göran Hägglund. Jag fokuserar på familj, flit, kriminalpolitik och kultur. Fyra områden där socialdemokratin idag har en idépolitisk hegemoni och där kristdemokraterna är det enda parti som kan utgöra ett värderingsburet alternativ.

Jag tror på att vara rak med att kristdemokraterna behöver en förnyelse och att vi kanske inte alltid har kommit ut rätt i alla frågor. Jag tror väljarna har större respekt för den som på ett ödmjukt sätt vågar erkänna att den ibland har haft fel än på den som envist håller fast vid att man alltid har varit rätt ute. Hade jag fått bestämma över Hägglunds tal hade jag låtit honom inleda så här:

I dag börjar resan mot valet 2010 då vi kommer söka förnyat förtroende för en alliansregering. Men i dag startar även en annan resa. En förnyelseresa för Kristdemokraterna. Målet? Att ingen väljare i valet 2010 ska behöva betvivla att det är kristdemokraterna som är det borgerliga alternativet i Allians för Sverige. Att ingen väljare ska behöva betvivla att det är Kristdemokraterna som inom regeringen står upp för personligt ansvar, familjens frihet och en skola som fokuserar på klassisk bildning.

Idag skriver även Roland Poirier Martisson om partiets profilering på DN Debatt, Konservativa väljare kan göra KD stort. Han lyfter fram två studier som Demoskop och United Minds har gjort som visar på ett starkt stöd för vad han kallar en ”tolerant konservatism”. Han skriver:

”Enligt Demoskops mätning instämmer minst 7 av 10 (ofta fler) svenskar i följande:
• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.”

Ett upplyftande besked för oss kristdemokrater som visar på det potentiella stöd som finns om kristdemokraterna klarar av att bli ”svenssons parti”.

Uppdatering: Johan skriver också om Rolands artikel, KD har en stor konservativ potential.

Årets opinionsbildare

Villaägarna och kommunikationsföretaget Pronto har dragit igång en nomineringsprocess för årets opinionsbildare, och har nu kommit fram till 30 namn där jag är en av de nominerade. Så här beskriver makthavare.se det:

Samtliga noteras på söndag klockan 10.00 till ett värde av 1500 SEK och ett köp höjer värdet med 50 SEK och ett sälj sänker det med 50 SEK. Värdena är fiktiva och handel sker genom sms som kostar som ett vanligt meddelande.

Dagligen redovisas sedan kursraketer, kursfall samt vinnare och förlorare på TV4:s text-tv sid 777, på www.almedalsindex.se och via mobil.almedalsindex.se. Den slutliga vinnaren är den som på lördag den 4/7 klockan 12.00 har högst värde.

Only in Almedalen…

Ebba talar Kristdemokraternas framtid i P1

 

Ett frihetligt borgerligt parti. Frihet för familjerna. Nej till tvångskvotering. Vi ska inte vara några vandrande ljumma mellanmjölkspaket.

Några av de kloka saker KDU:s förste vice ordförande Ebba Busch framförde i P1 för någon minut sedan.

Uppdatering:

Här kan du lyssna på diskussionen.

“KD bör bli ett mer värdekonservativt parti”

 

En majoritet (52 procent) av Kristdemokraternas lokalavdelningsordföranden anser att partiet bör bli mer värdekonservativt, enligt en Dagen-enkät.

Det är spännande siffror. Hade jag själv fått frågan av Dagen hade jag svarat ja. Det är dock viktigt att det blir en frihetlig värdekonservatism.

Ett vilset parti?

Utifrån gårdagens lunch skriver idag Svend Dahl på Expressen om Kristdemokraterna, och menar att partiet just nu är vilset. Det behövs en större idé om vad partiet vill åstadkomma, och Dahl pekar på potentialen att värna det vanliga:

Jag tror för egen del att man ska akta sig för att idealisera kärnfamiljen. Men sanningen är ju att många gillar det vanliga liv som Hägglund och Weimers talar om och många av dem lägger mycket tid på att livspussla. Är det då inte konstigt att inget borgerligt parti på ett tydligt sätt kopplat sin politik till människors livskvalitet.

Ledarkommentarer om Hägglunds tal

Eskilstuna-Kuriren håller inte riktigt med om Hägglunds beskrivning av vänsteretablissemangets attacker mot medelsvensson, men grundtonen är ändå positiv, Ett konservativt stridsrop:

Men Hägglunds ingång är uppfriskande. Han drar fram ideologin och synliggör skillnaden i politiska utgångspunkter i politiken, inte minst inom Alliansen. Idédebatten mår bra av det.

Helsingborgs Dagblad menar att talet om partiets potential är orealistiskt, eftersom partiet inte riktigt passar in i det svenska partilandskapet, Potentialens plågoande:

Utgår man däremot ifrån att partiet är en främmande fågel i den svenska politiska verkligheten – partipolitiken klarade sig trots allt i åtskilliga decennier utan Kristdemokraterna – får man sannolikt en mer rättvisande bild av dess tillgångar och dess potential.

Det är just detta tänkande som idag begränsar kristdemokratin. Under åtskilliga år byggde partiet upp en egen identitet, som idag grundas på personalism, icke-konfessionalism och naturrätt. Det var ett viktigt arbete, men oviljan att vidareutvecklas har gjort att partiet – metodiskt- värjer sig för andra begrepp än de egenproducerade. “Borgerligt” och “värdekonservativt” är begrepp som andra sätter på partiet, och när så sker är många partiföreträdare framme för att med en tillrättavisande min hytta med fingret åt alla de som missförstått vad partiet står för. Problemet är att det finns ganska många medlemmar och väljare som i det ögonblicket känner sig mästrade. Bättre vore att öka potentialen genom att bredda och visa öppenhet.

Hudiksvalls Tidning påtalar Kristdemokraternas behov av en mer balanserad demografi bland väljarna, Kristdemokraterna hänger på gärdsgården:

Men vill man vinna fler yngre väljare så får Kristdemokraterna nog se till att lägga om sin profilering något. För just nu är den lite för enformig. Eller enögd, för att uttrycka sig som Hägglund.

Helt rätt. Att exempelvis göra rättspolitiken till en profilfråga är helt i samklang med den kristdemokratiska idén om att skipa rättvisa samtidigt som det skulle locka många yngre väljare som tröttnat på flatheten. Tror för övrigt att äldre väljare knappast skulle bli ledsna om vi tog krafttag mot exempelvis gängvåldet.

Norrköpings Tidningar lyfter fram behovet av att tydligt välja väg, Nygamla frågor för ett litet parti:

Kvar blir frågan hur partiet ska locka väljare i nästa val. En eller ett par profilfrågor är ett rimligt svar. En inriktning på sjuk- och äldrevård samt höjda pensioner verkar vara riktningen. Räcker det? Ett mittenparti, med tydliga rötter i frikyrkorörelsen som vill ha bättre vård och bättre förutsättningar för pensionärer?

Kristdemokraterna behövs i regeringen och i regeringsunderlaget. När de nya Moderaterna också flyttat in i mitten är det kanske läge att flytta positionerna. Högerflanken är vidöppen.

Smålandsposten ser i likhet med mig potential i Hägglunds värn om kulturen, Det nya kulturpartiet:

Den kurs Göran Hägglund tagit ut kan mycket väl komma att attrahera en större del av borgerligheten än de omkring fyra procent av väljarkåren som säger sig vara beredda att rösta på partiet i dag.

Trelleborgs Allehanda ser dock fortsatt otydlighet i Hägglunds budskap. Några tecken på att konservativ profileringsvilja ser man inte, Konservativ gröt:

Hägglund försöker helt enkelt få ökat stöd i opinionen genom att röra ihop en gröt av de gamla ingredienser som Alf Svensson lämnade efter sig. Han försöker med allmän humanism och ”människan i centrum” locka även sekulariserade och förnuftstroende väljare.

Svenska Nyhetsbyrån välkomnar en kulturkonservativ profil, och menar att den har en viktig roll att fylla i svensk politik, Kulturen är kd:s väg tillbaka?:

Kulturen är på intet sätt skiljd från politiken, vilket Hägglund gör en viktig poäng av när han kritiserar socialdemokraternas betongbyggande och de borgerliga partiernas slapphänthet i frågor som rör arkitektur och gemensamma rum. Arkitektur och skönhetsvärden får sällan fäste ovanför kommunalnivå men är oerhört viktiga, då de angår alla och engagerar de flesta på ett sätt som få politiska frågor gör.

I ett annars så liberalt land fyller ett konservativt politiskt parti en synnerligen viktig funktion. När man börjar göra avkall på konservatismen i sin politik i hopp om att locka fler väljare blir det tydligt att det inte gynnar någon. Det finns gott om andra partier att välja mellan för den liberale väljaren.

Men nu verkar det finnas hopp för kristdemokraternas överlevnad. Och anledning för fler än bara författare, journalister och bibliotekarier – kulturarbetarna – att ha ögonen på kristdemokraterna inför nästa riksdagsval. Den som tar kulturpolitik på allvar och vill rösta kulturkonservativt i nästa val kommer med stor sannolikhet kunna rösta på kristdemokraterna. Om de vågar.

SVD konstaterar att Göran Hägglund inte kom ut ur garderoben som värdekonservativ, och efterlyser mer av självrannsakan:

Det hade inte varit dumt med lite självkritik. Så pass allmänt känt är det att KD har problem och att olika falanger drar åt olika håll, att någon form av självkritik skulle kunna yppas offentligt.

…Kristdemokraternas problem är inte att partiet har en övervikt bland äldre väljare, utan att partiet har för få unga var en slutsats Hägglund drog igår. Det skulle inte behöva vara så om partiet vågade sticka ut lite mer.

I stort sett tycker jag att ledarkommentarerna sammanfaller med den analys jag gjorde i mars om hur en ny kristdemokrati skulle kunna se ut, och min valanalys efter den 7 juni.

Frågan är om jag läser in mina egna åsikter i andras texter, eller om det helt enkelt är så att det faktiskt är möjligt att en analys inifrån partiet kan överensstämma med den bild som utomstående betraktare har…

Hägglunds rikstingstal lovar gott

Tillbaka på hotellet efter dagens förhandlingar på Aros Congress Center är det bara att konstatera: Göran Hägglunds rikstingstal tidigare idag var bra – stundtals riktigt bra. Inledningen bjöd på resonemang utifrån socialministeruppdraget – naturligt nog ett återkommande tema för hans tal. Så långt som vanligt alltså. Men sedan kom integritetsfrågorna upp, och jag har svårt att tolka det som något annat än att partiet öppnar upp för ett bättre värn om den personliga integriteten:

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Vart och ett av besluten säkert försvarbart. Men lager på lager kan slutresultatet bli något annat. Ofta hamnar vi som politiker i svåra avvägningar. Ofta handlar det om viktiga önskemål som står mot varandra. Det kan handla om personlig integritet kontra åtgärder mot terrorism. Det kan röra övervakningskameror för att minska risken för misshandel och våldtäkter…som ställs emot rätten till en egen sfär.

Jag har tidigare efterlyst ett mer idémässigt och samhällskritiskt tonfall, och när Göran Hägglund gick in på klassisk bildning och kulturarv:

Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.
Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.
Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.

…Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

För ett tag sedan skrev jag om vänsteretablissemangets förakt för vanligt folk, och även detta berörde Hägglund på ett tydligt sätt:

Vänner,
Varför har jag i mitt tal ibland EU, pensionärer och skatter, talat om hus och gamla stenar? Jo, ofta blir politik procentsatser, kronor och ören. Och det är viktigt. Men det finns också andra perspektiv. Sådant som nästan aldrig får plats på den politiska arenan.
Alltför ofta är det istället en politiskt etablerad verklighet som tar all plats. En som svävar fritt ovanför människors vardag. En som dikteras av politiker, journalister och proffstyckare.

En där perspektiven och utgångspunkterna är självbekräftande för de som dikterar. Men den verkligheten, den lever sitt liv på nåder.
För när presskonferensen är över, när de sista affischerna har plockats ned. När redaktionslamporna släckts på Dagens Nyheter, när pr-konsulterna och genuspedagogerna gått hem.

När de politiska slagorden inte längre hörs, då är det den riktiga verkligheten som är kvar. Då är det människors egentliga liv som återstår. Det som egentligen berör, upprör och gläder. Det är lyckan över att kunna ägna tid tillsammans med sitt eget barn. Det är bekymren över tonårssonens betyg. Det är oron för dottern som sväljer gråten och inte vill prata. Det är missmodet över att bli ovänligt bemött och det är fridsamheten under en skogspromenad.

Det är värken i väntan på operationen och det är glädjen över att det blev sol när vi alla skulle samlas till kaffe. Det är oron över det egna jobbet och stoltheten över att barnbarnet fått sitt första arbete. I kulturtidskriften Axess skrev Per Svensson för ett tag sedan om det svenska föraktet för normalitet. Eller rättare sagt föreställningen om den inskränkta normaliteten. Svenssonlivet.

Bland svenska intellektuella finns det en synd som är värre än allt annat. Det är att vara som medelsvensson.
Alltså helt normal. CITAT ”Ingen föraktar medelklassen så flitigt som medelklassen”, skriver han.
Han fortsätter. ”Finns det någon någorlunda samtida roman där en hyggligt typisk medelklasstillvaro framställs som harmonisk och eftersträvansvärd?” Och det gör det ju knappast. Vare sig man letar i romanerna eller i filmerna. Den som lever ett vanligt Svenssonliv framställs allt som oftast som en förljugen hycklare som är hämmad och inte vågar bryta sig loss ur normalitetens bojor.

Ibland kan man få känslan att hela det svenska debattklimatet är inriktat på att håna det normala och lyfta fram det annorlunda.
Varför, undrar Per Svensson, detta återkommande förakt för vad han beskriver som CITAT ”en bred och tämligen fridfull befolkningsgrupp vars levnadssätt, värderingar och drömmar trots allt knappast låter sig beskrivas som aparta?

Ett varmt familjeliv, ett vackert och trivsamt hem, ett bra jobb med karriärmöjligheter, umgänge med goda vänner, en aktiv fritid, trygg ekonomi, semesterresor, fred på jorden och en flaska vin på fredagskvällen?” Så långt Per Svensson. Varför, ja det undrar jag också. Men framför allt kan jag säga att det inte är acceptabelt.

Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern. För att man är som folk är mest.

Jag tror att tryggheten i det lilla sammanhanget också är den bästa grunden för att också engagera sig för sina medmänniskor.
Den världen, människornas riktiga värld, det är kristdemokraternas värld. Det är anledningen till att vi finns och alltid kommer att finnas i svensk politik. Vi sitter inte i Stockholm och försöker tolka den världen, vi är den.

Här har vi ett frö till kristdemokratisk förnyelse. Jag hoppas innerligt att det inte stannar vid ett rikstingstal. Men Göran Hägglunds kommentarer till SVT efter talet ger hopp om att fortsättning följer, Ideologisk Hägglund öppnade KD-möte:

Hur partiet också ska bli folkets val vid valurnorna är inte huvudfrågan vid rikstinget, valplattformen spikas först i höst. Efter talet medgav Hägglund att han velat ta tillfället i akt att väcka kulturfrågorna just därför.

Lunch med Expressen

Kristdemokraternas riksting i Västerås har nu dragit igång och under lunchen diskuterade jag kristdemokratisk förnyelse med Svend Dahl från Expressen. På ledarsidans blogg kan du läsa en sammanfattning av samtalet.

Även Sydsvenska Dagbladets ledarsida uppmärksammar rikstinget i sin ledare:

Det konservativa tomrummet i svensk politik är ett kärt ämne för svenska ledarskribenter. Svenska Dagbladets ledarsida har under hela våren uppmanat KD att bli ett utpräglat konservativt parti. Kolla här! har SvD sagt och pekat åt höger. Det finns ett hål! Ni borde fylla det!

KD vinner på tydlighet

“Borgerlig värdekonservatism, förmyndarmoralism eller kristen miljöpartism”. Tänkvärd ledare av Ola Mårtensson i Svenska Dagbladet om Kristdemokraternas vägval, “Hej, jag heter Göran och är värdekonservativ”.

Ledaren i Borås Tidning menar att Kristdemokraterna måste våga tro på sig självt:

Sedan Moderaterna blev Nya Moderaterna trampar partierna varandra på tårna i mitten av det politiska landskapet. I denna politiska likriktning har konservativa frågor om familj och det kristna idéarvet blivit brännoffer i kampen om mittenväljarnas gunst. Men så finns Kristdemokraterna förstås.

Upsala Nya Tidning ser ett förnyelsebehov för Göran Hägglund att möta:

Moderaterna sitter på många sätt på nyckeln till Kristdemokraternas framtid. Hägglund behöver locka över moderater som inte är ny- eller högerliberala. Väljare som i grunden är konservativa men långtifrån lika konservativa som Kristdemokraternas kärnväljare.

GP skriver om rikstinget och KDU:s integritetspolitiska krav, KD-ting om vårdnadsbidrag.