Kristdemokratisk eftersvalsrannsakan

Det är glädjande (och absolut nödvändigt) att eftervalsdebatten landat i självkritik och insikt om att partiet befinner sig i kris.

Att komma hit var ett viktigt skäl till att KDU valde att kalla vår analysgrupp för ”kriskommission”. Det hade varit livsfarligt om partiet snabbt blivit bekväma i moderatledda majoriteter i riksdag, landsting och kommuner. Att tala kris idag är en förutsättning för att kunna tala framgång om fyra år.

För en vecka sedan skrev SvD om att vi kristdemokrater diskuterar namnbyte. Att jag har valt att lyfta frågan är enkelt. Jag och många med mig upplever att en mycket bred majoritet av människor utanför partiet tror att man måste vara kristen för att vara kristdemokrat. Att då utvärdera vilken  betydelse partinamnet har i sammanhanget är en naturlig sak för ett självprövande parti. Men låt mig betona en sak i sammanhanget: det är inte vår kristna värdegrund som är problemet, det är fördomen om att man måste vara aktivt kristen för att vara kristdemokrat.

Det finns olika åsikter om namnbyte eller ej, men det är hur som helst bra att de flesta tycks överens om att vi behöver göra upp med bilden av oss, för att kunna bli ett alternativ för fler väljare.

I sammanhanget dök mer eller mindre bra förslag upp. Lennart Sacredeus såg samma problematik som jag, och föreslog ”familjepartiet”. Jag tror dock att ett namn som reducerar oss till ett nischparti är fel väg att gå. Jag tror naturligtvis inte heller att namnbyte är en quick fix som kommer att lösa partiets problem. Min poäng har varit att nu måste en förutsättningslös diskussion ta vid.

För när vi nu verkar ganska ense om att många valarbetare har problem att svara på frågan ”varför ska jag rösta på just kristdemokraterna?” så är det avsaknaden av ett kristdemokratiskt projekt, en idé om hur vi vill att Sverige ska se ut, som är problemet. Då är namnbyte inte huvudfrågan. Inte heller vilka politikområden vi ska fokusera på. Utmaningen är istället att bli ett enkonceptsparti.

Problemet har varit att vi varit ett flerkonceptsparti. För drygt två år sedan fick vi lära oss partiets nya slogan är ”trygghet i det lilla är trygghet i det stora”. Sedan blev det 2009 under EU-valrörelsen dags för förbudslinjen. Kursändring följde några veckor därefter när Göran Hägglund under sitt almedalstal tog strid för verklighetens folk. Samma höst följdes detta upp av resonemanget om politikens gränser. 2010 återgick vi dock till en uppdaterad variant av trygghetskonceptet, i form av ”ett mänskligare Sverige”.

Tycka vad man vill om det politiska innehållet, men lättkommunicerat och tydligt är det ju inte.

Detta kom även KDU:s kriskommission fram till när de den 19 oktober, en månad efter valet, presenterade sin analys. Talande nog hade rapporten fått rubriken ”steg mot ett tydligare parti”, i vilken en av slutsatserna var att  fördomarna skrämmer bort väljare.

Samma kväll arrangerade nätrotsrörelsen 4F en after work i Stockholm, där jag medverkade i en panel tillsammans med Erik Slottner, Fredrik Segerfeldt, Jonatan Hedin och Jessica Nyberg. I diskussionen, vilket kan ses på SVT Play, lyfte jag fram tre måsten för Göran Hägglund och partiledningen. Dessa tre punkter hör samman och partiledningen kan inte avstå från att genomföra någon av dem:

1. Ett överordnat kristdemokratiskt projekt.

Verklighetens folk och politikens gränser utgör en grund. Men det är inte Lösningen, utan snarare en utgångspunkt för det kristdemokratiska projektet och en övergripande metapolitisk idé som partiet kan samlas kring och driva. Att en fruktbar politikutveckling är avhängig en övergripande idé har vi sett under mandatperioden, då tiotalet politikutvecklingsgrupper inte kom fram till så mycket annat än att den befintliga politiken är bra och att det räcker med att piffa upp gammal skåpmat med en ny rubrik. Jag är övertygad om att avsaknaden av ett koncept är en stor bov i dramat, tillsammans med att vi inte tog in några impulser utifrån. När vi bestämt oss för att besvara frågan om varför vi behövs måste vi också vara beredda att ta strid för vår idé, även om såväl det nya som det gamla arbetarpartiet tycker att vi har fel.

2. Förnya partiets image

Detta handlar om att våga lyfta fram nya ansikten som representerar den kristdemokratiska förnyelsen, så att potentiella väljare kan identifiera sig med vårt parti. Att göra upp med fördomar är en nödvändighet, liksom att vi har kristdemokratiska företrädare som framför allt står för vår och inte Alliansens politik.

3. Ett sammanhållet ledarskap

Vi behöver en ledning som i olika sammanhang ser till att få ordentligt genomslag för vår politik. Partiledaren, gruppledaren och partisekreteraren skulle kunna utgöra en grupp som både leder det kristdemokratiska projektet framåt internt och företräder det externt.

Första träffen efter valet och första signalerna om färdriktning

Idag är det dags för partifullmäktige, och Göran Hägglund skriver därför på DN-debatt att idédebatten bör fröet till kristdemokratisk revansch. Han är definitivt någonting på spåren när han betonar behovet av politikutveckling inom områdena familjepolitik och rättspolitik. Kan vi utifrån detta utveckla en övergripande idé som effektivt sammanfattar kristdemokratins uppgift på 2010-talet, så kan ett diffust budskap ersättas av tydlighet 2014. Den politiska inriktningen är i grunden rätt. Men det finns inga quick fixes som sagt. En framgångsrik förnyelsekräver därför ett helhetsgrepp för ett kristdemokratiskt projekt, en ny image och ett sammanhållet ledarskap. Den uppgiften återstår att ta itu med.