En ny kristdemokrati: Bakgrund och skiss

De borgerliga debattörerna PJ Anders Linder och Dick Erixon ogillar båda förmynderi, och kombinerar med detta ett gott öga till kristdemokraternas värdegrund. Båda är dock oroliga för kristdemokraternas framtid. De anser att partiet inte kommer till sin rätt och utan tappar bort sig i dagspolitiken.

PJ Anders Linder i gårdagens huvudledare i SvD:

Lyckligtvis finns en annan kristdemokrati – och en annan kristdemokratisk potential än den som ­partiet förmår att ta till vara i dag. I denna krist­demokrati står man upp för frihetsvärden – familj, flit och företagsamhet – som Moderaterna numera lätt tappar bort bland alla fokusgrupper och kalkyler, och man har en genomtänkt, borgerlig samhällssyn som gör att man kan ta en knivig debatt om rättvisa utan att fastna i kollektivistiska problemformuleringar. Fast olyckligtvis tycks den här delen av KD-kulturen för tillfället vara försvunnen under ett berg av departementspromemorior.

Dick Erixon stämmer in och skriver:

Jag tycker Kristdemokraterna har en viktig roll att spela i svensk politik — om de stod för värderingar som syftar till att få människor att ta eget ansvar utifrån det kristna budskapet. KD är ett parti som skulle kunna visa att solidaritet inte är en socialistisk fråga, utan en fråga om att vi som individer frivilligt ställer upp på andra människor — i familjen, i föreningslivet, i civilsamhället.

Linder och Erixon är långt ifrån ensamma. Bland borgerliga ledarskribenter finns många som vill se en ny kristdemokrati inta rollen som ett konsekvent borgerligt alternativ (har tidigare bloggat om just detta.

Finns det då något stöd bland vanligt folk för en sådan linje?

En ny undersökning från Demoskop har kommit. Och den är mycket intressant. Bland annat har svenska folket ombetts definiera sig politiskt. Noterbart är att fler unga anser sig vara ”konservativa” än ”socialister”, och att 46 procent instämmer helt eller delvis på påståendet ”det är viktigt att traditioner tas tillvara och att samhället inte förändras för snabbt”. Hela 81 procent av KD-väljare stämmer för övrigt in i det senare påståendet. Då invänder någon att kristdemokraterna inte kallar sig ett konservativt parti eller ett parti som refererar till traditionen. Vad säger då kristdemokratin om konservatismen och traditioner?

Konservatismen: Det finns inga officiella referenser till konservatismen i svensk kristdemokrati. Många partimedlemmar kallar sig däremot antingen ”konservativa” eller ”värdekonservativa”, förmodligen fler än inom moderaterna, som tidigare var konservatismens hemvist i svensk politik. Den tyska kristdemokratin benämner sig däremot i partiprogrammet som kristligt-sociala, liberala och konservativa. Frågan framöver är väl i första hand hur Kristdemokraterna vill förhålla sig till konservativa väljargrupper. I Europa har de kristdemokratiska partierna i regel definierat sig som ”folkpartier”. Breda partier som strävar efter att ena så många som möjligt oavsett bakgrund kring ett grundläggande budskap. Nämligen att staten ska byggas utifrån naturrättsliga principer. Sedan har man valt att kalla de naturrättsliga utgångspunkterna för olika saker när man träffar olika väljare. En del summerar/sammanfattar det hela i kristna värderingar, andra kallar det den judisk-kristna etiken eller för den delen borgerliga värderingar. Etiketter tycker jag personligen är ointressant men när man pratar till väljare har man inte alltid den tid man önskar man hade (speciellt inte i media) och därför bör man använda de ord som väljarna spontant förstår innebörden i.

Traditioner: Detta har diskuterats mycket genom åren inom KDU, och jag menar att vi kommit fram till en bra hållning: Vi värnar i grunden traditioner, eftersom de ger sammanhållning och trygghet i en föränderlig värld. Men de ska alltid pröva mot naturrättsliga principer, eftersom förtryckande traditioner aldrig får accepteras. Det finns en universell sanning, och den ger inte utrymme för kulturell relativism.

Ett modernt borgerligt värdeorienterat parti – en ny kristdemokrati

Jag tror att partiets framtid är som en frihetligt kristdemokratiskt rörelse med fokus på personligt ansvar. Jag talar gärna om kristdemokraternas potential som ett modernt, borgerligt och värdeorienterat parti.

På många plan är vi redan där. Göran Hägglund och Maria Larsson har arbetat oförtröttligt för att öka valfriheten både för barnfamiljer och våra äldre. De har inte tvekat att framhålla att det är de enskilda familjerna och individerna, inte staten, som ska bestämma vad som är rätt för dem. Apoteksmonopolet går mot ett avskaffande och på många platser förväntas ägandet tas över av de anställda. Därutöver var fastighetsskattens avskaffande en god och rättvis skattereform och jag ser fram emot den dagen riksdagen klubbar igenom avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer.

Mats Odells arbete som minister är också imponerande. Han har inte tvekat att hålla banker och investerare ansvariga för sina egna ageranden, han har öppnat upp för ett ökat enskilt ägande genom införandet av ägandelägenheter och försäljningen av Vin & Sprit har kraftigt förbättrat balansen i statens ekonomi.

I andra fall står vi och stampar. Speciellt när vi formulerar politiken för den kommande mandatperioden. Istället för att göra upp med mentaliteten att staten ska hålla vår hand ifrån vaggan till graven lämnar vi förslag som ökar statens omfång och sväller det offentliga på familjers och enskilda personers bekostnad. Vi tappar bort vår egen ideologi med dess starka förankring i frihet och subsidiaritet när vi lägger förslag om hur vi ska förändra Sverige. Vi fastnar i den socialdemokratiska träskmentaliteten och ett pessimistiskt ”det går inte”-tänkande.

Det gamla KDS och en ny kristdemokrati

Gert Gelotte påstod i Studio Ett att denna nya kristdemokrat jag vill ha skulle leda till ett ”högerkristet och moralkonservativt parti”. Han menade att mitt tal om ett modernt, borgerligt och värdeorienterat parti var påfallande likt det gamla KDS. Han insinuerade att jag – ung och dum – hade noll koll på partiets historia och därför inte förstod vilket hopplöst företag ett sådant parti bevisat sig vara. Det ger oss anledning ta en titt på vad det gamla KDS stod för:

• Kristna värderingar (dock inte naturrätten)
• Kärnfamiljen
• Kriminalisering av abort
• Blandekonomi med omfattande statliga interventioner (ungdomsförbundet förordade bl.a. en statligt definierad maxlön).
• Förbudsiver (Tage Danielsson talade om partiet som ville ”förbjuda allt som är fult”, ungdomsförbundet ville förbjuda skateboards i slutet av 80-talet)
• Helnykterhet
• Miljöpolitik á la de gröna med motstånd mot kärnkraft och nolltillväxt för naturen skull (Vi kallades och kallade oss själva glatt för ”luft- och vattenpartiet”)
• Mittenprofil, hellre ”icke-socialist” än ”höger” eller borgerlig”. KDS propagerade till och med länge för permanent samlingsregering med alla politiska partier (för att bryta blockpolitiken).
• En biståndspolitik som ser bristen på ekonomiska resurser som det enda problemet
• Motstånd mot EEC/EG (dagens EU)

Bortser vi ifrån försvaret av kristna värderingar (vilket idag dock sker med naturrätten som grund istället för Bibeln) och kärnfamiljen ingår inga av dessa punkter i dagens unga kristdemokraters agenda.

Självfallet ser vi stora etiska problem i abort och arbetar för att inga aborter ska behöva ske, men vi anser inte att en kriminalisering av abort är en väg framåt. Istället måste politiken skapa bättre förutsättningar för att välja bort abort och det civila samhället bör lyfta fram de etiska aspekterna av frågan.

Vi tror på en social marknadsekonomi snarare än en statligt driven ekonomi, att politikens roll inom ekonomin är att skapa ett legalt ramverk som uppmuntrar till personligt ansvarstagande. Inte ta ifrån oss vårt ansvar.

Istället för att ropa efter förbud betonar vi den personliga fria viljan och det civila samhällets ansvar för de moraliska frågeställningar som inte kraftigt påverkar samlevanden inom staten. Därför anser vi att staten ska försvara äktenskapets tusenåriga position som samhällets grundläggande samlevnadsform men låta frågan om huruvida det är ett moraliskt gott att snusa eller inte vara något mellan dig och ditt samvete.

Även om vi ser problemen med svensk alkoholkultur och står för uppfattningen att alkohol inte är en vara bland andra anser vi också att en statligt påtvingad helnykterhet är en oacceptabel inskränkning i den personliga friheten. Som Thomas av Aquino förmodligen skulle uttrycka det: det är inte bruket av alkohol som är fel utan missbruket av alkoholen (frosseri om man så vill).

Vi ställer varken upp på nolltillväxt eller dogmatiskt kärnkraftsmotstånd. Vi tror inte att utveckling och en god miljö är varandras motpoler utan att det ena är en förutsättning för det andra. Det är implementeringen av ny teknologi som kommer stoppa klimatproblemen.

Vi känner inte en större samhörighet med en imaginär ”mitten” än med marxister eller randianer.

Vi ser vårt ansvar att genom bistånd hjälpa länder i tredje världen men inser också att kasta pengar på problemen inte löser något. Istället måste det finnasgenomtänkta utvecklingsstrategier (som inte inkluderar pengar till diverse hel- och/eller kvasimarxistiska rörelser).

Sist men inte minst ser jag som kristdemokrat få viktigare politiska mål än ett starkt Europa som med hjälp av EU formeras kring de fyra friheterna (och det får vi inte med Lissabonföredraget som det ser ut idag)

Det finns också mycket i mitt partis historia som jag är oerhört stolt över. Kampen mot positivism och värderelativism är ett sådant exempel. När andra darrade på manschetten, stod KDS upp för att rätt och fel faktiskt existerade. I tider av materialism stod åtminstone ett parti fast vid att människan inte lever av bröd allena. Andra saker tycker jag är direkt pinsamma och svåra att förklara ens i den kontext som existerade på 70-talet. Jag hade inte varit medlem i det gamla KDS. Jag är nämligen kristdemokrat och det gamla KDS var inte kristdemokratiskt.

Partiet har en stark utvecklingspotential

Partiet är idag ett helt annat parti än på 60- och 70-talet. Partiet står idag för en social marknadsekonomi, och bygger därmed vidare på Wilhelm Röpke, Ludwig Erhard och andra som menar att politikens roll inom ekonomin är att skapa ett legalt ramverk som uppmuntrar till personligt ansvarstagande. Jag menar att vi ofta hamnar helt rätt när vi tar oss an medicinsk-etiska frågor, vi agerar problematiserande men ändå ödmjukt på ett helt annat sätt än förr. När Alf Svensson slog fast att kristdemokratin hör hemma på den borgerliga sidan var det ett oerhört viktigt steg för partiet, och något som gjorde partiet valbart för betydligt fler väljare än tidigare. Ungefär samtidigt påbörjades en ideologisk reformering som innebar att Kristdemokraterna lämnade den kristna politiken bakom sig och blev en del av den internationella kristdemokratiska traditionen med sina rötter i den naturrättsliga traditionen.

Men det finns en fortsatt vidareutvecklingspotential. Här handlar det bland annat att se kopplingen mellan statens omfattning, det eroderande sociala kapitalet och familjens svaga ställning. Det är inte en slump att det uppstår ett tydligt samband när olika länders skattetryck sätts i en kolumn och inställningen till familjen i samma länder i en annan kolumn. I stater med höga skatter är familjesammanhållningen söndersmulad.

Kristdemokrater måste också bekanta sig med ”personligt ansvar” som begrepp, inte minst eftersom partiet riskerar att falla i fällan att förorda ett samhälle ”där hälften är obligatoriskt och resten förbjudet”, för att citera Göran Hägglund. ”Sluta försvara välfärdsstaten” skrev min företrädare Hans Åström-Eklind (förbundsordförande 1992-96) på DN-debatt 1994. Uppmaningen är lika aktuell idag. Vi måste vaccinera oss mot sosseri.

Jag är ingen förespråkare av en nyliberal ekonomisk politik. Men är man förespråkare av en social marknadsekonomi i ett av världens mest socialdemokratiska länder, så är det svårt att inte se reformpotential. Istället för att rygga tillbaka i mötet med LO, så måste vi naturligtvis tala om behovet av att återgå till en utjämnad spelplan på arbetsmarknaden, 30 år efter att lagstiftaren ensidigt valde att ta de socialistiska fackförbundens parti.

Ytterligare en av mina företrädare, Amanda Agestav (förbundsordförande 1996-97) skrev inför valet 1998 på DN-Debatt att ”mittensvärmeri är självmord för kd”. Debatten mellan mig och Nina Ekelund är med andra ord på intet sätt ny. Anledningen stavas brist på ideologisk förnyelse.

Den ideologiska fördjupningsarbete, och den politiska omprofilering som skulle bli resultatet av ett sådant arbete, avstannade någon gång efter 1998 och har skapat en otydlighet och vilsenhet inom partiet. En vilsenhet som öppnar upp för både ett och ett annat felsteg ifrån ledande kristdemokratiska företrädare.

Jag har inga problem att tala om en ”ny kristdemokrati” eller kristdemokraterna som det klassiska borgerliga alternativet om någon tror det skulle hjälpa partiet att bättre få ut sitt budskap. Det är ju budskapet/politiken som är det väsentliga, hur den sedan marknadsförs är en annan fråga. Men visst kan jag ibland känna att partiet behöver en nystart med svenska folket.

Varför inte ett rikstingstal där Göran Hägglund hälsar delegaterna med ”Välkomna till Kristdemokraterna – det borgerliga alternativet”. Andra partier har vågat förnyelse, varför skulle inte vi klara av det?

Jag är inte rädd för att vi ska tappa vår ideologiska kompass genom att tala om borgerliga värderingar. Jag tror snarare att det kan få oss på rätt kurs. Det finns nämligen ingen motsättning mellan klassiska kristdemokratiska värderingar och klassiska borgerliga värderingar. De båda storheternas källa är nämligen densamma. PJ Anders Linder sammanfattade kärnan i en ny kristdemokrati som: Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet. Borgerliga kärnvärderingar? Ja. Kristdemokratiska värderingar? Absolut!

Kristdemokraterna behövs

Jag tror på kristdemokratin och anser att Kristdemokraterna är det parti som behövs mest i svensk politik. Inte för att Sverige behöver ett parti som förespråkar snusförbud eller kastar pengar på alla goda ändamål det kan hitta. Utan för att Sverige behöver ett parti som står på en stabil naturrättslig grund och inte tvekar att dra konsekvenserna av det. Ett parti som strävar efter att stärka det personliga ansvarstagandet, sprida och stärka det enskilda ägandet, stärka kärnfamiljen som grundpelaren i samhällsbygget och vill släppa människan fri att dana sin personlighet.